Sweden Rock Festival Norje, 4-5-6-7 jun 2008 Då sitter man än en gång vid datorn och försöker summera sina tankar runt ytterligare en Sweden Rock Festival och det är lika svårt som vanligt. Man tror knappt det är sant att det är över då man efter många månader av förberedelser väl vaknar upp i ett varmt tält och får packa ihop för att åka hem från festivalen. Kan en vecka gå så fort verkligen? Allt sedan festivalen utökade till fyra dagar så har jag begett mig ner till Blekinge redan på måndagen för att sätta läger och gjorde så även denna gång. Allt gick smärtfritt förutom att jag fick vänta i nästan två timmar för att komma in på parkeringen då bonden som äger åkern inte hade personal nog för att släppa på bilarna. När jag välparkerat så packade jag ur, hittade en helt okay tältplats och slog upp tältet. Nu var det bara att invänta mina vänner som skulle ramla in lite då och då under dom kommande dagarna så jag packade en påse med pilsner och begav mig på upptäcktsresa. Jag han inte så långt innan jag hittade en gammal festivalbekant, jag slog mer ner i dennes läger och kvällen försvann i ett kick och rätt som det var blir jag väckt av att dom första vännerna dyker upp. Klockan är nu runt halv fem på morgonen och jag är annat än vid mina sinnens fulla bruk. Jag hälsar artigt men faller snart in i sömnen igen. Tisdag 3 juni Leopardtjejer och nattsudd. Efter några välbehövliga timmars sömn så handlade tisdagen mest om att sitta vid tältet och snacka gamla minnen med vännerna som kom tidigare på morgonen samt lokalisera vännerna som anlänt till motorcykelcampingen. En hel del pilsner rann ner innan vi begav oss ner till Sweden Rock Stop och Restaurangscenen. Sweden Rock har nämligen en egen vägkrog där man byggt upp en liten tältscen och bjuder på gratiskonserter med mer okända band som ännu bara figurerar på demostadiet. Ett par band hinner gå och komma innan mitt intresse riktades mot scenen och tjejerna i Leopard Ladys som består av tre boråsare och en göteborgska om jag fattat det rätt. Tjejerna har imponerat på mig förr med sin sköna attityd och härliga sväng och gör så även denna gång. Med en nypa sleaze och en nypa glam blandat med en hel näve rock'n'roll och Stooges-osande punk så får dom nästan taket att lyfta på det lilla tältet. Låtarna som dom spelar svänger finfint och publiken är inte sena att visa sin uppskattning. Ett annat bra bevis på tjejernas lyckade spelning är att intaget av maltdryck ökade markant hos mig under spelningen. Att bandet även börjar få lite rutin och välbehövlig proffsighet visade dom i sista låten som tyvärr får brytas halvvägs då ett tekniskt fel uppstår och bandet får avsluta tidigare. Detta verkar inte röra tjejerna i ryggen som till synes tar det med en klackspark och går av scenen till publikens hyllningar. Efter Leopard Ladys gått av tog det en liten stund och Decadence klev upp och jag hade inte en aning om vad jag kunde förvänta mig trots att jag har ett svagt minne av att jag lyssnat på dom på myspace tidigare. Hursomhelst så blir jag glatt överraskad när jag får höra klart kompetent och välspelad melodisk death metal med en morrande tjej vid micken. Hon är definitivt den största överraskningen denna dag med en strupe som innehåller både Sabina Classen (Holy Moses), Angela Gossow (Arch Enemy) och en stor portion egenhet som gör att jag tror vi kommer få höra mer av både henne och bandet i framtiden. Nu tog partyt fart och vi drog oss tillbaka till tältet där vi fortsatte att festa men då mina vänner beslöt sig för att sova så var jag helt plötsligt ensam. Men det varade inte länge då min arbetskamrat samt nattsuddskollega tjatade in sig på våran camping och festen fortsatte långt in på morgonkvisten. Vi satt vid stereon, tipsade varandra om musik och alkoholen flödade. Folk kom och gick men vi bestod och fråga mig inte när jag gick och lade mig för det kommer jag inte ihåg. Kul hade vi i alla fall och festivalen hade fått bästa möjliga start vilket tyvärr kom att ta ut sin rätt i slutet på veckan. Betyg: Leopard Ladys Decadence Onsdag 4 juni Galna australiensare och överraskande norrmän. Med tanke på min sena/tidiga ankomst till kudden så är det en bra grej att festivalens första dag inte börjar förrän framåt eftermiddagen så jag kunde sova ut ordentligt. Nu anlände ytterligare lite vänner och vi begav oss ner till Gibsontältet för dagens första konsert. Svenska folkdoombandet Faith stod på scen och levererade ett tungt set ackompanjerat av ett hyfsat ljud men tyvärr faller både fiolen och nyckelharpan bort ur ljudbilden emellanåt. Tyvärr är jag inte upplagd för denna typ av musik i mitt tillstånd så jag tröttnar efter tag men jag tvingar mig kvar och får se ett tight set med en del nya låtar och bandet levererar helt klart. Jag tycker det är på sin plats att fler upptäcker bandet för det är ett gäng väldigt duktiga musiker som spelar en rätt så unik variant av doom som definitivt förtjänar mer uppskattning än den lilla, men tappra, skara som kommit för att se dom. Från ett folkmusikinspirerat band till ett annat men på en betydligt större scen (Sweden Stage) och definitivt med en större publik så ser vi finska Korpiklaani i eftermiddagssolen. Säga vad man vill om deras metal som är dränkt i finsk folkmusik men stå still till den går inte. Det är glatt, bra fart och ett härligt drag på publiken. Mycket mer finns det inte säga egentligen men ibland kan det bli lite för glatt och lite enformigt men så kommer en låt som "Happy Little Boozer" och man är återigen igång med att dansa och hoppa. Tyvärr är det dom lite nyare låtarna som har en tendens att dra ner på intresset från min sida då dom inte riktigt lever upp till bandets tidigare nivå med det funkar och skogsklanen kommer undan med mer än väl godkänt. Nu följde en timmes väntan på årets höjdpunkt för min del. Det var australiensiska Airbourne och deras debutalster "Runnin' Wild" hyllades skoningslöst av mig när den kom och nu skall jag då äntligen få se det band live som gett mig samma kick som jag fick när jag första gången hörde mina hjältar i AC/DC. Ett sällan skådat ös på scenen drar igång och ibland undrade man nästan hur dom orkade hålla igång så som dom gjorde. Galnast är sångaren som inte bara klättrar upp i scenställningen och drar av ett gitarrsolo utan även klättrar upp på en högtalare och gör ett hopp på fyra meter ner på scenen och lirar gitarr i luften. Deras rykte som ett exceptionellt liveband stämmer definitivt och med slagdängor som "Runnin' Wild" och "Stand up for Rock'N'Roll" så kan det inte gå fel. Vad jag kan minnas så spelades så gott som alla låtarna från debuten och jag var i ett tillstånd som lättast kan beskrivs som ett lyckorus men som var så mycket mer än så. Airbourne är i och med denna konsert mitt nya favoritband (om inte AC/DC's nya skiva är något i hästväg vill säga) både på scen och på skiva. Vad mer kan man begära än äkta australiensisk pubrock, sol, goda vänner och öl? Direkt efter Airbourne går man lycklig och utmattade bort till Zeppelinstage för att se nästa retrorockband med AC/DC som förebilder - nämligen svenska Bonafide vars debutskiva jag också hyllat rejält. Tyvärr lider bandet av att få gå på efter Airbourne som precis knäckt det mesta i konsertväg på mycket länge. Bonafide öppnar med dom tre grymma låtarna "Loud Band", "Down" och "Hard Case to Break" men på scen är det stiltje känns det som. Förmodligen hade jag uppskattat detta till fullo om det inte hade varit för att Airbourne lirade innan men nu kändes det avslaget och trist tyvärr. Utmattad och fortfarande seg efter nattens party drar jag mig tillbaka och hoppas att snart få chansen att se bandet igen. Istället lockade tältet som sagt, en välbehövlig vila i skuggan och ett gäng pilsner innan nästa band lockade. Tyvärr gick jag miste om både Graveyard och Five Fifteen tack vare detta men man kan inte se allt tänkte jag och gick istället ner för att se kvällens huvudband Satyricon på Sweden Stage. Jag hade ingen tanke på att se dessa elaka norrmän innan festivalen men ångrar ingenting efteråt. Sällan har jag skådat en sådan tight och svängig black metal-konsert och att i princip bara ha hört en låt innan så rycktes jag med och konstaterade att jag definitivt måste kolla upp bandet mer. Satyr och hans manskap styrde publiken med järnhand och blandade friskt mellan blixtsnabba blastbeats och svängigt tungt gung som gjorde att det aldrig blev långtråkigt. Höjdpunkten kom med låten "K.I.N.G." som är mer rock'n'roll än black metal och kan bandet fortsätta på den linjen så kommer det bli mästerligt i framtiden. Jag gillar den lite nyare typen av black metal, eller black'n'roll som jag vill kalla det, som inte bara öser på i 110 hela tiden utan även tänker på dynamiken och tyngden också. Satyricon lyckas definitivt blanda dess två element och med en helt okay ljussättning så blev detta årets överraskning för mig. Nu väntade kudden och en natts välbehövlig vila. Betyg: Faith Korpiklaani Airbourne Satyricon Torsdag 5 juni Dåligt ljud och skrevsparkar. Först ut denna oerhört varma förmiddag är amerikanska Black Stone Cherry som jag verkligen sett fram emot att få se och dom gör mig inte besviken. Trots ett dåligt ljud och ett lite väl långt och flummigt jam så levererade dom definitivt. Jag tyckte strax efter konserten att det nog inte var en så bra spelning trots allt men nu när det har sjunkit in lite så var det faktiskt smått briljant och det är ju inte bandets fel att solen steker så hemskt så man måste fly in i skuggan emellanåt. Efter introt drar dom snabbt igång med tunga "Rain Wizard" och radar sen upp pärlorna från debutalstret. Tyvärr dränks gitarrerna i bastrumman som slår igenom hela tiden men det rättas som tur är till efter hand men det märks att festivalledningen måste satsa på ett nytt PA till Rock Stage till nästa år för näst intill alla band på just den scenen hade uselt ljud. Men hursomhelst så levererar bandet ett skönt set med sin sydstatsosande retrorock och dom nya låtarna som spelades visade på ett mer varierat material och suget efter nya skivan växte ännu mer. Tyvärr dras betyget ner av två gitarrsolon på slutet som sen byts av ett instrumentalt jam innan allt avslutas med en cover på Jimi Hendrix "Voodoo Child". Jammet är i och för sig snyggt framfört men i en gassande sol och en begynnande huvudvärk så hjälper inte det. Jag hade hellre sett att dom skippade solona och jammet och lirat lite mer nya låtar istället. Men man skall inte klaga för Chris Robertson med anhang bjöd på en kanonkonsert som lätt hade fått en fyra i betyg om dom inte förstört det med två tråkiga solon. Nu fick säkra livekort som tillexempel Primal Fear och Volbeat ge vika för lite vila, pilsnerintag och skivshopping innan nyproggarna i Coheed & Cambria fångade min uppmärksamhet på den största scenen som fått namnet Festival Stage. Detta är ytterligare ett band jag sett fram mot väldigt länge att få se live och det man fått ta del av via DVD visar på ett energiskt liveband. Tyvärr är det rena motsatsen denna sena torsdagseftermiddag i Blekinge för bandet känns stillastående och tamt men framför allt är ljudet helt horribelt dåligt. Jag, som tycker jag kan låtarna väldigt bra, har svårt att urskilja vilka dom är och dom stackars körtjejerna hörs knappt någonting. Scenen är kanske för stor för bandet? Dom känns i alla fall oerhört stillastående även dom naturligtvis rör på sig. Men dom kämpar mot en stillastående publik som inte verkar ha full koll på låtarna. Det är en liten tapper skara som kämpar på men det är allt. Allra tydligast blir det när dom bakar in Iron Maidens "The Trooper" i "The Evil in New Jersey City". När dom välkända Maiden-tonerna letar sig ut ur det dova ljudet så vaknar publiken men när dom sen övergår i sin egen låt igen så verkar folk undra vad som händer för nu var det ju inte Maiden längre helt plötsligt. Men helt katastrof är det inte för bandets låtar är grymt bra när man väl kan urskilja dom och deras speltekniska kompetens går inte att klaga på. Nej bandet kämpar med dåligt ljud, en stillastående publik och en uppenbarligen för stor scen och jag tror att dom gör sig bäst på en mindre klubbscen. Jag hoppas jag får chansen att se dom snart igen och då på en, som sagt, mindre scen. Några som inte har några problem med att fylla ut scenen är definitivt thrashgiganterna i Testament som tar den näst största scenen Rock Stage i besittning. Jag är vid detta laget väldigt seg, svettig, trött och allmänt nere av någon anledning så jag önskade mig en rejäl musikalisk skrevspark för att komma igång. Och det fick jag med råge. Det och en välkommen kall öl från min bäste vän Stefan gjorde att jag piggnade till rejält men med Testaments frontman Chuck Billy så behöver man inte oroa sig heller för den delen. Mannen är mäktig, nästan skräckinjagande att se med sin oerhörda pondus och stora kroppshydda. Lägg därtill att hans stämband förmodligen besatts av Hin Håle i egen hög person så får du den mest komplette gastaren av dom alla. Hans medmusikanter skäms inte för sig heller men det dåliga ljudet på Rock Stage fortsätter och ger gitarrerna ett väldigt grötigt ljud till en början. Men det till trots så kan man inte undgå att gå bärsärk till inledande "Over the Wall", "Into the Pit" och "Apolcalyptic City" som sen följs av ett pärlband av klassiska thrashstänkare. Låtarna från nya skivan, "Formation of Damnation", passar väl in bland det äldre materialet och en låt som tillexempel "Henchman Ride" tror jag bara kommer att växa med tiden. Avslutningen satt även den som en smäck med "D.N.R.", "3 Days in Darkness", "Alone in the Dark" och min personliga favorit "Disciples of the Watch". Testament bevisade att dom just nu är det absolut bästa thrashbandet och förhoppningsvis kommer att vara så för lång tid framöver. Det bästa är att denna spelningen inte kändes som den skrevspark jag efterlyste utan istället som tio stycken välriktade skrevsparkar och jag var som pånyttfödd inför nästa konsert som även den misshandlade mina nedre regioner. Tillfälligt återförenade At the Gates introducerades av en exstatisk Orvar Sävström (ex-Entombed) som gastar fram bandets skivtitlar innan han avslutar med att vråla bandets namn och in kommer dom då till slut bröderna Björler och kompani. Ljudet är hyfsat emellanåt men då det är riktigt dåligt så drabbas inte bandet nämnvärt av det för låtar som inledande "Terminal Spirit Disease" och "Suicide Nation" dundrar på i full fart och går inte att stoppa. Anledningen till att bandets splittrades -96 berodde nog mest på Tomas Lindbergs lynniga humör och svårigheterna att jobba med den samme. Detta verkar inte ha förbättras för det känns som två olika läger på scenen där Lindberg är i ena ringhörnan och bandet i den andra. Detta är inget jag kan styrka naturligtvis men det är lite den känslan man får. Om man skall vara helt ärlig så kändes det inte som om bandet verkligen vill göra detta till hundra procent heller för den delen. Men det skall jag också låta vara osagt i och för sig men tur då att låtarna talar för sig själva! "The Burning Darkness", "Forver Blind" och "All Life Ends" sitter som en smäck och avslutande duon "Blinded By Fear" och "Kingdom Gone" är precis så där snortighta och förkrossande som man vill ha dom. Tyvärr känns slutet lite väl tvärt och allt är slut bara. Dock så trodde jag att detta skulle beröra mig mer än vad det gjorde. Jag är ett enormt stort The Haunted-fan (Haunted bildades ju ur askorna av At the Gates) och gillar således också At the Gates men jag fick inte den där kicken som jag trodde jag skulle få. Jag hade förmodligen fått en större kick om The Haunted lirat. Men At the Gates gör en suverän spelning totalt sett och om jag fick tio skrevsparkar av Testament så fick jag åtminstone nio av At the Gates och jag börjar få problem med att gå. Nu behövde jag mat och tryckte i mig årets största portion pasta med ädelostsås (förövrigt årets käk på festivalen i år igen) precis innan kvällens huvudakt Judas Priest äntrade Festival Stage. Jag blev lite trött av maten men det är väl inget som lite kvalitetsmetal från ett av världens största metalband kan råda bot på eller? Låt mig säga så här - jag har sett Judas Priest två gånger och somnat båda gångerna. Jag tycker nämligen bandet är urtrist och föredrar Rob Halfords soloalster före huvudbandets skivor. Nåväl, jag måste ju ge det en chans och spektaklet drar igång. Som vanligt inleder bandet med att Halford kommer ut uppe på en platå, denna gång iklädd i vad som ser ut som en brandfilt och en Judas-eldgaffel i handen där han står still, ser ner i marken och sjunger. Även övriga medlemmar i bandet har övat in sina steg på scenen duktigt och jag hittar ingen spontanitet för fem öre. Introt är det samma som till nya skivan "Nostradameus" och första låten för ikväll, "Prophecy", är även den från nya skivan. Efter detta följer "Metal Gods" och dom inövade stegen fortsätter och detta är det tröttaste jag sett på scen på mycket länge och istället för att piggna till så somnar jag nästan på fläcken. Lika bra att dra sig tillbaka tänker jag och vandrar mot tältet till tonerna av "Eat me Alive". Dock har jag svårt att somna denna kväll då ett gäng norrmän bestämt sig för att slå upp tält precis intill mitt och hade jag inte vrålat diverse otrevligheter så hade dom nog flyttat på mitt tält. Dom får tillslut upp sitt tält och beger sig ner för att hinna se Judas en stund och där ligger jag med klara sömnproblem efter mitt utbrott och lyssnar på Judas Priest som faktiskt överraskar mig. Dom lirar naturligtvis hitsen men även en del lite mer udda låtar ur katalogen plockas fram. Lagom till att dom sista tonerna klingat ut så somnar jag äntligen gott. Betyg: Black Stone Cherry Coheed & Cambria Testament At The Gates Fredag 6 juni British Invasion. Vaknar trött som satan i ett varmt tält och är allmänt hängig, jag är inte pigg helt enkelt av någon anledning. Detta resulterar i att jag sitter hela morgonen och dagen vid tältet och jag missar således Tesla som jag gärna hade sett. Men det fanns helt enkelt inte i min värld att jag skulle orka hasa mig ner till festivalområdet i den gassande solen. Synd för dom var tydligen bra. Jag lyckades istället ta mig ner lagom till att den gamle Kiss-gitarristen Ace Frehley drar igång "Shout it Out Loud" halvvägs in i sitt set. Därefter drar han av en radda Kiss-dängor som "Shock Me", "Deuce", "Love Gun" och avslutande "Cold Gin" och "Black Diamond" men även Rolling Stones "2,000 Man" levereras. Jag kan inte påstå att jag är speciellt imponerad för mannen kan ju varken sjunga eller spela gitarr längre (har han någonsin kunnat det?). Ett solo med tillhörande rök som bolmar ur gitarren får vi också naturligtvis. Men det är ändå kul att ha bevittnat han och fansen såg nöjda ut men det är nu som den brittiska invasionen tar vid. Kvällen kommer alltså att gå i Union Jacks färger och första attacken för kvällen står Liverpools stoltheter i återförenade grindkungarna Carcass för på Sweden Stage. Ska jag vara helt ärlig så är jag inget större fan av bandet förutom dom två sista skivorna som är mer death metal än übersnabb grindcore men man måste ju ta chansen att se dom om den nu ges. Tyvärr dränks bandets musik i en bastrumman som dånar mest hela tiden i ensamt majestät och sången är till en början ohörbar. Inledningen med "Inpropagation" och "Buried Dreams" sitter dock som en knytnäve i mellangärdet och så fortsätter det sen. Man står och gungar med i tokrenset från instrumenten men så mycket mer än så är det inte. Det är nämligen rätt så händelsefattigt på scenen. Kvalitén på musicerandet är dock oklanderligt och det är väl på grund av det som showen blir lidande. Efter ett tag tittar jag på klockan och tror att det måste vara klart snart men ser till min fasa att det är halva spelningen kvar. Nu har jag hunnit tröttna rejält på att det inte händer något och ljudet gör att alla ultrasnabba mangelpartier låter likadant. Vi styr istället våra steg mot Rock Stage för att bevittna sista hälften av finska Hanoi Rocks spelning vilket visade sig vara ett lyckat drag. Jag har aldrig hört Hanoi Rocks och blir glatt överraskad av deras rockiga sleaze/glamrock som definitivt inte skämmer för sig. Det är bra ös på scenen, ljudet är okay för en gång skull och riffen är finfina. Sångaren har definitivt hårdstuderat fyrklövern Joey Tempest, David Coverdale, Steven Tyler och Mick Jagger noga och lyckats skapa något eget men ändå så man får vibbar av just nämnda herrar. Våran egen Conny Bloom (Electric Boys) är i fin form och hur hans gitarrkollega Andy McCoy kan stå upp överhuvudtaget efter sitt rätt så vilda leverne är ett under men han röjer på fint han också. Som slutkläm bjuder dom på Creedence Clearwater Revival gamla klassiker "Up Around the Bend" och den sitter riktigt fint i solnedgången. Hanoi överraskar på mig helt klart och nästa gång får man ta och se hela deras spelning. För den andra vågen i invasionen står det en gång i tiden Londonbaserade Whitesnake för, med David Coverdale i spetsen som vanligt, och det är Festival Stage som intas. Med färska comebackalbumet "Good to be Bad" i bagaget så öppnar dom med "Best Years" från nämnda album och en bättre inledningen kunde vi inte ha fått för strax efter kommer "Fool For Your Loving" som sitter som en smäck. Låtmässigt kunde det inte ha varit bättre denna afton och setet som spelades kan mer eller mindre beskrivas som ett "best of-set" och flera nya låtar spelades och passade definitivt in ibland det äldre materialet. Tyvärr tar helhetsintrycket ner en smula på grund av dom tröttsamma solona för när vi tätt på varandra får en gitarrduell mellan Reb Beach och Doug Aldrich, solo från den senare och ett trumsolo av Chris Fraizer så blir man lite småseg. Tur är då att vi bjuds på en, om än kort, akustisk version av "Ain't Gonna Cry No More" och vacker allsång i "Ain't No Love in the Heart of the City" för annars hade nog konserten dött där. Sen defilerar dom i mål med "Here I Go Again" och "Still of the Night" och man undrar om kvällen kan bli så mycket bättre. Jag hörde lite gnällspikar som klagade på Coverdales röst och att han inte sjunger bra längre. Men hallå! Gubben är ju snart sextio och skulle han sjunga likadant idag som för trettio år sen så skulle det vara omänskligt ju! Jag tycker han sjunger grymt bra om än lite rossligare än förr i tiden och att han får hjälp av bandet med sången på vissa partier tycker jag inte gör något för det låter snyggt och det är väl det som är det viktigaste? Han ser i alla fall ut att ha kul på scenen och än en gång, han kan fortfarande sjunga grymt bra! Kvällen kunde uppenbarligen bli bättre för nästa attack står South Yorkshiregrabbarna i Saxon för på Rock Stage som än en gång begåvats med ett dåligt ljud. Men kungarna i Saxon levererar som dom alltid gör och jag har aldrig bevittnat en tråkig eller dålig konsert med bandet. Dom gör denna afton, å andra sidan, ingen kanonkonsert heller men med "Atilla the Hun", "Dogs of War" och "Denim & Leather" kan man inte misslyckas och avslutar man med "Princess of the Night" så är i alla fall jag såld. Biff och kompani ger oss denna kväll ett standardgig med låtar från hela karriären och det finns inga direkta överraskningar tyvärr. Lite kul är det att den enorma stora lysande örnen fått följa med denna gång men det är också allt. Men även om det kanske inte är något exceptionellt med Saxon denna kväll så är det trots allt snuskig hög kvalité på deras heavy metal och en betongtung fyra i betyg är dom värda. Den sista attackvågen och det slutgiltiga slaget stod på Festival Stage med Sheffields Def Leppard och sicken spelning dom gjorde. Efter att ha kört AC/DCs "For Those About To Rock (We Salute You)" som intro så var det fullt ös från inledande "Rocket" till avslutande "Let's Get Rocked". Inte ens ett tillfälligt tempobyte i mitten med bland annat ett bassolo av Rick Savage och balladen "Love Bites" kunde döda detta. I övrigt var det ett rätt så förutsägbart set som dom spelade men visst bjöds det på godis, för mig i alla fall, som "Mirror, Mirror (Look Into My Eyes)" och en fullständigt strålande "Rock of Ages". Bandet var definitivt på hugget, även om det finns vissa negativa åskådare som tycker annorlunda, och Joe Elliot sjöng riktigt bra och visade på god scenrutin. Jag sjöng med för fulla muggar, hoppade och var helt galen för det var helt fantastiskt bra, bättre än för två år sen när bandet gästade oss sist. Nu tog både tröttheten och alkoholen ut sin rätt så jag drog mig återigen tillbaka till tältet för att sova en stund innan sista dagen på festivalen skulle gry. Betyg: Ace Frehley Carcass Hanoi Rocks Whitesnake Saxon Def Leppard Lördag 7 juni Galna finnar och grymma göteborgare. Vaknade som vanligt, torr i munnen och svettig på grund av ett solvarmt tält, men vid gott mod för nu var det bara en dag kvar innan man fick åka hem. Det är första gången på mina tio besök på festivalen som jag verkligen såg fram emot att åka hem men det var väl kanske inte så konstigt. Jag har ju trots allt sovit i tält och festat i snart en vecka. Nåväl, morgonen flyter på och lagom till att Gotthard spelar sina sista låtar så har vi letat oss ner till festivalområdet och jag slevar i mig en megaportion med pyttipanna. Gotthard hade väldigt mycket publik och verkade rocka på bra men det fanns inte en chans att jag skulle orka se dom i den gassande solen. Först ut för mig blev istället irländska Glyder i Gibsontältet som gjorde en kanonspelning men tyvärr var min kropp inte sugen på att röja loss och hänge sig åt musiken. Istället stod jag bara och myste till låtar som "Gamblers Blues", "PUP" och "Stargazer". Dom blandade friskt mellan låtarna från deras två utgivna album men tonvikten låg på den senare skivan som har infört lite mer variation i setet och deras Thin Lizzy-osande rock börjar verkligen ta sig nu. Faktum är att sångaren Tony Cullen mer och mer låter som Phil Lynott och man får mer och mer Thin Lizzy-vibbar, vilket jag gillar. Till en början är det rätt tunt med folk framför scenen men det fylls på allt eftersom och till slut är tältet fullt med folk och det är bra drag på publiken. Glyder gör som sagt en kanonspelning och fortsätter dom utvecklas så som dom gjort dom sista åren så kommer detta bli ett band för dom stora scenerna, lita på det. Nu var det bara att kliva iväg till Zeppelin Stage och årets kanske mest efterlängtade konsert. Dom finska galningarna i Eläkeläiset skulle nämligen förgylla våran eftermiddag och gjorde det ordentligt. Att beskriva dessa finnar är inte lätt. Dom spelar en form av finsk folkmusik som kallas för humppa, eller snabb tango om man så vill. Dom sitter på scenen vid ett långbord och spelar trummor, bas, dragspel och två olika små synthar allt medan dom häller i sig diverse rusdrycker. Gitarristen saknas denna afton av någon anledning. Dom är mest kända för att spela helt osannolika covers på tillexempel Van Halen, Neil Young och Pet Shop Boys bara för att nämna ett fåtal. Just denna afton så drog Scorpions "Wind of Change" och Iron Maidens "Run to the Hills" ner mest jubel. Grejen med Eläkeläiset är att dom är helt galna, dricker en hel del och har på kuppen jävligt roligt. Mellan låtarna så pratas det mest finska men även knagglig engelska och svenska språkas. Men dom gångerna man förstår vad dom säger så pratas det i mun på varandra uppe på scenen och det är helt hysteriskt kul av någon anledning. Trots det stora alkoholintaget på scenen så känns dom rätt på sansade. Jag har sett dom en sen natt på Wacken Open Air i Tyskland och då var det helt klart ett större kaos än nu men exakt lika roligt. Eläkeläiset måste upplevas så enkelt är det, ord räcker inte till. Nu bar benen iväg oss till Festival Stage och veteranerna i Blue Öyster Cult som redan hade hunnit börja spela när vi kom dit. Eric Bloom med anhang känns trötta och slitna, det är stillastående och tamt. Jag hade helt klart förväntat mig en fartfylld rock'n'roll-show men så blev det inte tyvärr. Slutet blev om än segare då dom spelar den grymt bra låten "Godzilla" men förstör den genom att först presentera bassisten Danny Miranda, som också spelar med Queen, och spelar ett Queen-medley på tre korta snuttar för att sen låta han spela ett bassolo. Men det är inte slut där utan ett urtråkigt trumsolo skall ju till också annars är ju inte konserten komplett. Sen avslutas låten innan hela spelningen avslutas med klassikern "Don't Fear the Reaper" och man står där och fattar inte vad som hänt. Har det varit en konsert? Vart var "Astonomy"? Nej, Blue Öyster Cult imponerade inte på mig och får jag chansen att se dom i framtiden så kommer jag förmodligen inte att göra det. Nu lockade tältet en sista gång innan den sista omgången med band skulle avverkas. Vi hinner se sista halvtimmen med kanadensiska Triumph som spelar ihop för första gången på en herrans massa år och frågar du mig så hade dom lika gärna kunnat fortsätta på dom egna solokarriärerna. Vi kommer in mitt in ett finstämt gitarrsolo och håller på att somna av tristess. Sen blir det dock lite fart på låtarna men gubbarna på scenen känns oerhört trötta. Avslutningen med "Rock'N'Roll Machine" är dock bra med ett helt okay gitarrsolo i mitten där vi får höra lite olika riff från andra artister som tillexempel Focus låt "Hocus Pocus". Bandet ståtar dock med festivalens snyggaste ljussättning, synd bara att dom spelar i solnedgången och får således allt förstört på grund av det. Men det går inte komma ifrån att det är ett trött gäng som står på scenen och det som skulle kunna bli en lättproggig rockshow försvann i solljuset med stillastående musiker. Nu var vi tvungna att göra ett val, tysk trudeluttmetal eller svensk blytung rock? Det föll på det första för hur många gånger får man chansen att se Edguys Tobias Sammets Avantasia? Jag gillar verkligen dom två första skivorna i metaloperan där otalet gäster förgyller musiken och sätter sin prägel på låtarna. Med ytterligare en skiva i bagaget så bestämde sig herr Sammet för att dra ihop några av gästerna och köra en mindre turné. Tyvärr är inte nyckelkaraktärer som Michael Kiske (ex-Helloween) med utan vi får nöja oss med Andre Matos (ex-Angra) tillexempel. Förväntningarna var höga minst sagt men ack så vi bedrog oss. Vi ser dom två första låtarna, "Twisted Mind" och titelspåret från senaste, och väldigt tråkiga, skivan "The Scarecrow", på spelningen innan vi beger oss därifrån. Ljudet är dåligt, musiken är tråkig och det händer alldeles för mycket på scenen med massa musiker, flera sångare som springer omkring och körtjejer. Nej hur vi kunde välja detta före ett mästerligt band som Mustasch fattar jag inte. Uppenbarligen var vi dom enda som gjort detta för så mycket folk som det var vid Sweden Stage denna gång har jag aldrig upplevt innan. Efter diverse kryssande mellan människorna så hittar vi en kanonplats en bit bort från scenen där vi bevittnar en hysteriskt rolig konsert med Riff-Raffe och han anhang. Mustasch blytunga riff och svängiga låtar framförs på en scen som av min kamrat liknas vid slaget vid Lützen och han är inte helt fel ute för scenen dränks i rök, stroboskopljus och eld i mängder mest hela tiden. Ralf är i högform och skämtar hela tiden på sitt egna lilla vis och mellansnacket är helt suveränt. Bland annat är han stolt över att ha en större kör än vad Joakim Cans har och med jämna mellanrum så frågade han publiken vilken whiskey som är mest rock'n'roll, Jim (Beam) eller Jack (Daniels). Den sistnämnda vann hela tiden även om jag jobbade hårt för att få Jims röst hörd. För varje gång så tog sig Ralf en rejäl klunk ur flaskan och mannen blev rätt rejält på örat i slutet på spelningen. Men någon fyllespelning var det inte trots påtagligt alkoholintag. Nej bandet är på hugget och visar hela festivalen vilket som är det egentliga huvudbandet denna dag med låtar som "Double Nature" och en blytung "Monday Warrior". Mustasch ger oss en värdig avslutning på årets festival och vi drar oss sakta tillbaka till tältet där vi alla strålar samman, äter lite, lyssnar på dom första låtarna med Poison som avslutar festivalen på största scenen innan sängen kallar och några timmars sömn. Festivalen är slut för denna gången och snart väntar tältvältning och hemresa. Betyg: Glyder Eläkeläiset Blue Öyster Cult Triumph Mustasch Sammanfattning: Årets Sweden Rock Festival blev återigen en publiksuccé och aldrig har jag upplevt så många konserter som hållit så hög nivå som denna gång. Bäst var utan tvekan Airbourne tillsammans med Def Leppard men som ni säkert har sett så haglar fyrorna i betyg. Tyvärr var ljudet rent ut sagt uselt vid flera tillfällen och det måste ledningen verkligen jobba på. Men solen sken som vanligt, partyt var bra som vanligt och alla var glada - som vanligt. Vad mer kan man begära? Ingenting om du frågar mig så vi syns nästa år igen - som vanligt! Ulf Classon

< Tillbaka