Norje, 4-5-6-7 jun 2008 Onsdag 4 juni Ackreditering gick i år lika snabbt och smärtfritt som tidigare år. Att festivalen växt till en monsterfestival märks, på gott och ont. Med undertecknades elva år i bagaget som SRF-besökare konstaterar jag att häpnadsveckande framsteg gjorts på nästan samtliga plan. Festivalledningen bör få cred då organisationen runt ikring festivalen fungerar i det närmaste friktionsfritt. Två feta, röda minustecken i protokollet dock. Missen att ta bort den norra entrén, den hoppas jag är tillbaka på SRF09. Och det stundtals usla ljudet på Rock Stage. Gör om, gör rätt! Glider in på festivalområdet i lagom tid till omtalade AC/DC-klonen Airbourne äntrar scenen. Och jag kan inte ljuga nu! Bandet låter stundtals spöklikt identiska med de australiensiska husgudarna, inte tal om annat. Låt så vara, för bandet utstrålar spelglädje och det bitvis sprudlar av entusiasm. Sångaren Joel O'Keeffe är den som drar blickarna till sig. Vansinneshopp från högtalarstacken, dödsföraktande klättring i scenkonstruktionen ända upp till ljusriggen varvas med högoktanig underhållning. Repertoaren är kort och gott debutskivan "Running wild" (jag räknar inte självfinansierade "Ready To Rock") rakt av. Gott så. Förflyttar mig till presstältet där Satyricon redan inlett sin presskonferens. Avbruten skivinspelning och influgna från Los Angeles speciellt för kvällens framträdande koncentreras många av frågorna följdriktningen kring det kommande albumet. Den uttjatade och ständigt pågående diskussionen kring Black metal genrens utveckling står givetvis även den på agendan denna afton. Kvällens största asgarv i den samlade presskåren står en tidigare Kiss Army Sweden president för när sångaren Satyr faller på ändan i gröngräset efter att på klassiskt skolmanér gungat på stolen och tippat baklänges. Sabaton är nästa band upp på Sweden Stage och det skall sägas omgående att dalkarlarna ingalunda tillhör mina favoriter. "Klämkäckt" är ett sammanfattande ord för både band, scenframträdande och mellansnack. Identiskt klädda i kammoflagebyxor dras mina tankar osökt till dansbandssvängens tvivelaktiga klädstil. Men både band och en överraskande stor publik verkade att ha skitskoj tillsammans. Av de band jag såg på festivalen stoltserade i alla fall Sabaton som segrare i pyroteknikklassen. Går en vända ut bland försäljningsstånden precis utanför festivalområdet. Märkligt hur jag år för år står där, lika förstummad, och oförstående. Döskalle i trä på två meter lång pinne, gamla plåthjälmar från andra världskriget, eller varför inte jumbohamburgare på 600 gram. Vem köper all denna skit? Men med profithungriga försäljare som gnuggar händerna och kunder som verkar mer än lovligt nöjda så verkar hand och handske ha funnit varandra. Kväll har övergått till natt när Satyricon äntrar scenen. Mörkret har sänkts sig över Norje Boke och bildar en alldeles utmärkt kuliss. Detta i kombinationen med ett spelsuget band och en enorm uppbackning från publiken står de norska, vitsminkade guttarna utan tvivel för ett av festivalens mest trollbindande konserter. Betyg: Airbourne 
Sabaton 
Satyricon 
Torsdag 5 juni Dag två inleds med den mentalt nedsättande nyheten att Sebastian Bach tvingats ställa in pg a flygförsening. Tycker till en början synd både om mig själv, övrig väntande publik och huvudpersonen själv. Visar sig senare att skulden helt ligger hos artistens reseansvarige som uppenbarligen inte känner till att tidsresor inte är genomförbara på denna sidan av Atlanten. Att som Sebastian sedan gråta ut på internet över hur usla flygförbindelserna är här i norden kontra USA var en uselt malplacerad rökridå ämnad att dölja det egna managmentets inkompetens. Åker i djup depression tillbaka till hotellet och återvänder först till trashmetalpionjärerna Testament kliver upp på scen. Hits på hits radas upp och en från cancer friskförklarad Chuck Billy spelar luftgura på sitt avsnoppade mickställ som aldrig förr. Kan man förresten kalla låtar från denna genre för hits utan att ordvalet känns fel? Hur som helst, utmärkta låtar. Utmärkt framträdande. Men stundtals uselt ljud. Väljer hur som haver Testament före de tidigare genrebröderna i Metallica sju dagar i veckan. Testament känns fan så mycket mer äkta. Ser några låtar med Disturbed men tröttnar snabbt. Kilar istället bort till Zepplin Stage där Dare står för välljudande underhållning. "Abandon", "Into the fire", "King of spades" och Thin Lizzy-örhänget "Jailbreak" med Brian Robertson på gitarr som gäst får mig på ett gott humör. Hoppas att mannen med videokameran i publiken har det stora förnuftet att inom en snar framtid dela med sig. At the gates gör sin första spelning på hela 11 år. Under dryga timmen och tio minuter som bandet är på scen manglas de mesta självklara låtarna från bandets karriär igenom med knivskarp precision. Efter spelningen syns flertalet festivaldeltagarna som i extas knappt kan stå still med all adrenalin pumpande i ådrorna. Till tonerna av outrolåten "Kingdom gone" förflyttar sig den stora massan sakta men säkert bort mot Festival Stage där hela 2008 års festivals största publikuppslutning sker. Bandet som alla vill se är kvällens huvudakt: Judas Priest. Visuellt är allting sig dock likt, på gott och ont. Till och med scendekoren ser ut till att vara återanvänd från förra turnéen. Nya feta backdrops får vi i alla fall se. Två nya låtar framförs dock och de låter väl helt ok. Typiska Judas-låtar, som gjutna i förra skivans avlagda men nu avspolade och rengjorda, smältformar. Som sagt, mycket är sig likt. Några ändringar dock. Rob Halfords röst låter, om möjligt, än mer ansträngd. Inte mycket till sång numera, mer skrik och väsande. Och faktiskt en lite omdisponerad setlist med några sköna musikaliska russin dekorativt instuckna lite varstans. Efter avslutande "You´ve got another thing coming" tror jag de flesta lämnar festivalområdet rätt nöjda ändå, Judas Priest har den förmågan. Betyg: Testament 
Dare 
At The Gates
Judas Priest
Fredag 6 juni Dag tre lockade med tidiga spelningar av både Tesla och gitarrfantomen Joe Satriani. Väljer dock av avstå båda till förmån för ett exklusivt möte med forne Kiss-gitarristen Ace Frehley. Och även om mötet med legenden blir både kort och tämligen opersonligt så tycker jag så här i efterhand att den långa väntan innan idolen dök upp var värd uppoffringen. Tack vare huvudpersonens oförklarliga 10-minutersförsening upp på scen hinner jag lagom ta plats framför Festival Stage till Ace Frehleys välkända gitarr hörs. Inledningen är klassiska "Rip it out" och det skall väl sägas att Ace både på den personliga träffen och på scen ser oförskämt fräsch ut. Den påstådda avhållsamheten från sprit och droger kan man bekräfta nästan bara genom att se på honom. Spela gitarr kan väl gubben än också, även om jag idag har svårt för att se hur Ace kunnat uppnå den position som stilbildare och gitarrikon han ändå lyckats tillskriva sig. I grym värme med en obarmhärtig sol skinande från en klarblå himmel serveras vi en skön mix av gammalt, och..., tja, ännu äldre material. Riktigt tråkigt har vi, ironiskt nog, bara under gitarrhjältens paradnummer; gitarrsolot. Ett tillsynes evinnerligt långt solo som när det blir dags för Ace klassiska signum, när rök väller ut från hans gitarr, möts av ett högt bifall från publiken. Själv vet jag inte om bifallet beror på upprymdhet över rökgimmicken eller om publiken vädrar att solot nu lider mot sitt slut? Som helhet dock en klart uppskattad konsertupplevelse med en numera soloartist som hittills med sparsam frekvens visat upp sig. Efter Ace drar jag snabbt bort till Zeppelin Stage och hinner se sista halvan av The Poodles framträdande. Publikresponsen är översvallande när välkända "Seven seas" och schlagerdubletten "Night of passion" och "Line of fire" framförs. Med grandiosa klädbyten och än fler publikfriande scenposer gör bandet sitt bästa för att elda upp publiken. Och bifallet är stort, dock inte hos undertecknad. Och förresten, varför envisas med att prata engelska med en till största delen svensk publik? Och varför inte framföra den blivande fotbolls EM-låten? Årets stora överraskning står Hanoi Rocks för. Att de är bra visste jag. Att Michael Monroe är en fantastisk frontman kände jag till sedan tidigare bevittnade konserter. Men att bandet fortfarande är en sådan kul upplevelse live efter alla dessa år var lika överraskande som kul. När jag dagen innan spelningen springer på både Michael och gitarristen Andy McCoy är kontrasterna stora. Michael ser faktiskt ganska fräsch ut medan synen av Andy mer kan liknas vid en randevouz med döden. Ett extremt hårt leverne verkar ha dränerat hans kropp på energi. Live är de två, uppbackade av svenska elektriska killar, däremot en alldeles formidabel eftermiddagsunderhållning. Största besvikelsen denna dag står ändå Whitesnake för. Förutsättningarna är de bästa. Temperaturen har sjunkit och är nu riktigt behaglig. Låtlistan som skall spelas är det inget fel på. Med en handfull låtar från nya, utmärkta "Good to be bad" kryddat med det bästa från "förr" är det upplagt för kvällens enklaste hemmaseger. Snabbt står det dock klart att laguppställningens stjärna och tillika lagkapten, David Coverdale, är den felande länken. Förvisso snyggt uppklädd och med ett bländande Stomatol-leende är han otvivelaktigt scenens mittpunkt. "It´s a fuckin´ night of fun...isn´t it" kraxar han tidigt i showen. Men inte fan är jag beredd att hålla med inte. Karlen kan ju inte sjunga längre! Sju låtar, sen blir det dags för gitarrsolo, instrumentallåt, gitarrsolo igen, instrumentallåt igen, trumsolo...allt i en tragisk följd innan David åter uppenbarar sig på scen. Och då hjälper det föga att "Ain´t no love in the heart of the city", "Give me all your love", "Here I go again" och "Still of the night" alla framförs med beröm godkänt som paradnummer på slutet. Då har redan tåget sedan länge lämnat perrongen. Ett ytterst kompetent kompband samt en förnyad setlist räddar kvällen. Redan för 11 år sedan bevittnade jag David Coverdales "The last hurray tour" på ett haschdimmigt Vega i Köpenhamn. En, vad som då sades, tack och farväl turné. Denna, kanske sista, turné har fyndigt nog döpts till "Good to be bad tour". Orsaken är härmed konfirmerad. Saxon är och förblir ett band som alltid levererar. Så även denna kväll. Gamla klassiker varvas med mer nutida alster, där de förstnämnda naturligt får bäst gehör från publiken. Att de åter släpat med sig den gigantiska örnen, som vackert blänker och fullkomligen exploderar i ljus, är givetvis en garanterad partyhöjare. Saxon, en given festivalklassiker som denna afton var bra, lagom bra. Nyheterna gentemot 2006 års framträdande är att Def Leppard presenterar tre låtar från nya "Songs from Sparkle Lounge". I övrigt är det mesta sig likt. Med en magisk låtskatt att välja och vraka ifrån upplevs spelningen ändå mest som en promenad i parken för bandet, på gott och ont. Bandet behöver inte, och gör ingalunda heller, något större väsen ifrån sig. Bandet går på rutin och lyckas trots detta att övertyga även i år. Mest överraskande för kvällen är att de nya låtarna faktiskt låter bättre live än på skiva, ingen jättebedrift i sig, men värt att notera. Betyg: Ace Frehley
The Poodles
Hanoi Rocks
Whitesnake
Saxon
Def Leppard
Lördag 7 juni Avslutande dagen inleds precis som föregående dag med personliga möten med favoritband. Hinner möta både Ratt och Poison innan jag lagom i tid till Ratts framträdande beträder festivalområdet. Skall tilläggas att flottast entré till hotellet gör Poison-frontmannen Bret Michaels som ståndsmässigt anländer i en vit limousine. Flärd och kändisskap till trots visar sig Bret vara en riktigt schyst lirare. Men var va brudarna Bret? Ratt blir som sagt dagens första band. Alla hitsen radas snyggt upp och både band och publik njuter i det ypperliga vädret. När jag minuterna efter spelningen samtalar med vokalisten Stephen Pearcy, som faktiskt gör sitt första Sverigebesök, är han både uppsluppen och påtagligt nöjd med publikresponsen. Gnällspiken Bobby Blotzer gör man sig dock inget besvär att kontakta. Precis som ryktet gör gällande så är han mer intresserad av att fixa frisyren, ta på sig löjligt käck hatt och korka upp rödvinspavan än att orka med en kortare konversation med vare sig fans eller journalist. Var sak tycks ha sin tid, det gäller att prioritera rätt Bobby. Bevittnar en välbesökt presskonferens med Poison, eller nja, den enda i bandet som lyckats masa sig dit; Bret Michaels. En riktigt underhållande prick som trots att han manglas med horribelt pinsamma frågor, på än värre engelska, från allahanda journalister från det forna östblocket, ändå lyckas hålla humöret på topp. Ser svenska ungtupparna i H.E.A.T vilka gör en godkänd spelning i Gibson-tältet. Bandet har ännu en del att lära men att här vilar grym potential är ett klart understatement. Batteristens såpbubbelmaskin är redan en klassiker. Vandrar bort till Sweden Stage och avnjuter avslutande halvan med Mustasch. Med Ralf Gyllenhammar i sedvanlig toppad form blir årets största publik framför "sverigescenen" tokmanglad. Sveriges bästa rockband för tillfället? Utan tvivel! Extra underhållning erhålls dessutom när jag i jakt på en bättre plats smyger bakom det enorma publikhavet uppe på kullen. Där uppe bland björkarna får jag bevittna en klassisk avsugning. En villig, söt blondin, ett blowjob med Mustasch som soundtrack, killen kunde knappast få det bättre. Kvällen avslutas med amerikanska bandet Poison som inte beträtt vår svenska mark sedan Monsters of rock spelningen i Globen 1990. Sågade längs fotknölarna på SRF-forumet redan innan spelningen och följaktligen glest i leden minuterna innan konserten. Förutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Tjugo minuter sena sparkar de så igång spelningen med underbara "Look what the cat dragged in". En timme och tjugo minuter senare har de lämnat scenen i ett gigantiskt konfettiregn till tonerna av "Nothin´ but a good time". Däremellan har de lyckats klämma in både gitarr- och trumsolo och ett femtontal av deras mest kända låtar. Själv älskade jag varje minut medan många verkade hata dem värre än kattens insläpade byte. Valet av Poison som huvudakt lär debatteras länge, själv anser jag att detta var ett rejält steg framåt. Exempelvis Deep Purple eller Motörhead, bra band missförstå mig inte, kunde för femtioelfte gången fått förtroendet. Men hur kul hade detta varit? Nej, lite ombyte förnöjer så länge som det ryms inom SRF´s inofficiellt uttalade musikaliska preferenser. Betyg: Ratt
H.E.A.T
Mustasch
Poison
Steve Mårtensson
|
|