Metaltown Frihamnen, Göteborg, 27-28 juni 2008 Ja då var det dags att återigen inta Frihamnen, eller Bananpiren som den kallas i folkmun, i Göteborg för att umgås med vänner, lyssna på bra musik och dricka en eller två pilsner. Nytt för i år är att festivalen utökats till två dagar och att området arrangerats om. Dom största scenerna, två till antalet, som förr stod längst ut på piren har nu flyttats närmare Götaälvbron och en ny tältscen har byggts upp som ersättare till den scen som låg i kajskjulet. Det sistnämnda är ett bejublat grepp då ljudet i kajskjulet var under all kritik. Även området har gjorts större känns det som och i alla fall jag hade aldrig några problem med vare sig matköer eller långa köer till drickat. Dock var det lite smålurigt planerat med utgången så när alla skulle ut från sista konserten på lördagen så blev det korvstoppning vill jag lova. Som tur var hade vi redan gått då och fick se spektaklet uppe ifrån bron. Götaälvbron tjänade förövrigt även som "snikens kulle" där alla som inte ville betala för en biljett stod och kunde se konserterna på hyfsat långt avstånd. Att stå där är inget att föredra om du frågar mig men för andra kanske det räckte. Även vädrets makter var på våran sida, i alla fall då jag var på plats. Vi fick några regnstänk under Danko Jones spelning men det var inga mängder och kläderna blev knappt blöta. För min del var det ett perfekt festivalväder med molnighet, lite sol emellanåt och inte för varmt. Men nog om det nu, låt oss ge oss hän till det vi var där för - musiken. Fredag 27 juni Brasilianska bröder i toppform. Vi tar tåget ner till Göteborg på fredagsförmiddagen med gott mod och hittar så småningom fram till vårat fystjärniga hotell som en kamrat fixat bra pris hos. Inte fel med lite lyx när det är festival. Hotell var vi ju tvungna att ha oavsett då det är lite svårt att hitta tältplats ute på en hamnpir. Nåväl, nu drog vi igång med en liten förfest innan vi käkade middag och sen begav oss till festivalområdet och dagens första band som för våran del var den kanadensiska powertrion Danko Jones. Bandet var på ett strålande spelhumör och levererade sina hårda rock'n'roll-hits likt ett pärlband med höjdpunkter som "Sticky Situation" och den alltid lika allsångsframkallande "First Date" i främsta ledet. Någon större scenshow bjöds vi inte på men det gör inget då låtmaterialet håller så pass hög klass som det gör och med en så energisk frontfigur som herr Danko vid rodret så kan det inte gå fel. Det var kanske inget klassiskt gig av kanadensarna men dom håller en så hög nivå så det är inte långt ifrån att det blir fullpott för bandet denna afton. Som tvåa ut på mitt schema stod svenska 70-tals diggarna i Graveyard som gav en bejublad konsert på Sweden Rock Festival tidigare i år. Jag missade tyvärr bandet då så detta var en av dom mest emotsedda spelningarna på årets Metaltown för min del. Jag kan inte påstå att bandet infriar alla mina förväntningar men det svänger något hejdlöst när dessa grabbar jammar loss. Tältet är långt ifrån fullsatt denna sena eftermiddag men vi som är där njuter i fulla drag. Det är ömsom tungt och hårt och ömsom meckigt och flummigt på ett skönt retrosätt men som sagt, den där lilla extra kicken fick jag inte. Det kan i och för sig ha berott på flera olika faktorer men som så många gånger förr så önskar jag att få bandet på en mindre klubbscen för då lär nog deras musik komma till sin fulla rätt. Nu följde en liten tur till utsidan av festivalområdet där medhavd pilsner förtärdes. Då ölen är fruktansvärt dyr inne på området så är det en bra grej, som är ny för i år, att man kan hänga in sin medhavda väska i ett tält mot en överkomlig summa och vid valda tillfällen hämta ut väskan och förtära innehållet. Det är kanske inte det ändamålet som är tanken med servicen men vi tyckte det var toppen. Dock utnyttjade vi detta bara en gång men ändå, det var i alla fall välkommet denna gången. Efter lite stärkande i kroppen så styrde vi stegen än en gång mot tältscenen och denna gång stod black metal-veteranerna i Nifelheim för underhållningen. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men speciellt underhållande var det inte. Primitiv black metal är inte min grej direkt. Jag gillar min svartmetall tung och med sväng. Grabbarna i Nifelheim lyckas inte med något av det. Visst fanns det stunder då man hajade till och lät sig ryckas med men dom gångerna var lätträknade. Jag skall dock ta mig en ordentlig lyssning på nya skivan för dom låtarna lät helt klart bäst denna afton. Då var förväntningarna inför Monster Magnet större och jag tycker dom infriades. Flera jag pratade med klagade på att Dave Wyndorf (mannen som ÄR bandet) lagt av sig, att det inte var som förr i tiden och så vidare. Men jag tycker det bara är taskigt. Visst är han inte vad han en gång var den gode Dave men han är numera drogfri, kär och lever förmodligen inte det rock'n'roll-liv som han en gång gjorde och då förändras man självklart som människa också. Det var kanske inte det sprudlande band som vi vant oss vid men det var bra trots allt. Dom har ju något som många andra rockband saknar idag - låtarna! Det går inte bortse från att bandet har en låtskatt som lyckas bära fram en hel konsert helt utan pyroteknik och dylik rekvisita. Det är bredbent, allsång och rock'n'roll hela tiden - precis som vi vant oss att det skall vara med Monster Magnet. Kvällens sista band och utropstecken stod bröderna Max och Igor för med sitt Cavalera Conspiracy. Ni kan förmodligen historien redan. Gitarristen och sångaren Max Cavalera hoppar av thrashlegenderna Sepultura efter interna bråk och han och den trumslagande brodern i samma band, Igor, pratar inte med varandra på över tio år. Sen hoppar Igor av samma band och helt plötsligt, efter lite trevande, så befinner sig bröderna åter i samma band som naturligtvis skall bära familjenamnet. En skiva har dom hunnit med, "Inflikted", och visar på att tiden stått stilla i familjens låtskriveri och är sprängfylld med thrash likt tidiga Sepultura. Jag har sett Sepultura, men utan Max vid micken, men jag har sett hans andra band, Soulfly, men aldrig sett bröderna tillsammans men nu står dom då ihop på en scen framför mig och trots att det står Cavalera Conspiracy på backdroppen så är det Sepultura vi får bevittna enligt mig. Dom nya låtarna funkar finfint i live men det är när dom drar igång med låtar som "Chaos A.D.", "Arise" och andra äldre Sepultura-spår som det lossnar och blir helt sagolikt bra. Höjdpunkterna för min del kommer med "Troops of Doom" och Motörhead-covern "Orgasmatron" men det finns inte en död sekund och jag kan nöjd återvända till hotellet efter att äntligen ha fått se det riktiga Sepultura live. Betyg: Danko Jones Graveyard Nifelheim Monster Magnet Cavalera Conspiracy Lördag 28 juni Bra finnar, dåliga finnar och 70-talet regerar. Vi hade tur då första akten på andra dagen för våran del började lite senare på eftermiddagen för vi var alla rejält sega efter gårdagens holmgång. Men efter lite sovmorgon, middag och whiskey så var vi tillbaka på festivalområdet lagom till att få se Finntroll dra igång sin sanslösa humppa-black metal. Bara att komma på idén att spela black metal som är inlindad i finsk folkmusik och med texter på svenska är i sig en bedrift. Men att sen får det att funka, ja det är helt omöjligt men Finntroll lyckas. Jag kan tycka att bandet blir lite jobbiga på skiva men live var det vansinnigt bra. Det svänger konstant och man kan inte stå still. Fintroll hjälpte verkligen till att sparka igång kroppen som fortfarande var seg efter gårdagen. Nu skulle svenska dödsproggarna i Opeth ha äntrat scenen men fått ställa in på grund av sjukdom. Men inte gjorde det något då man lyckas fiska fram norska Satyricon som ersättare. Med deras kanonspelning på Sweden Rock i färskt minne så förväntade jag mig nog för mycket. Det blev inte alls den stämningen nu när dagens sista solstrålar sken på Satyrs liksminkade ansikte som när nattens mörker hotfullt lagt sig över Sweden Rock och samme Satyr mässade om att kampen mot Kristus nu är inledd. Det var bra, skitbra rent ut sagt, men det saknades något denna gången och jag kan inte sätta tummen på vad. Fast när dom drog igång den mästerliga låten "K.I.N.G." så var det trots allt snudd på perfektion och vi kunde med gott samvete lämna spelningen innan den var slut. För nästa band ut var hyllade svenska 70-talsälskarna i Witchcraft inne i tältet och detta är ett band jag verkligen sett fram emot få se. Till en början är det lite stelt, stillastående och allmänt segt, inte bara på scenen utan även i publiken. Men allt eftersom tiden lider så kommer bandet igång och till slut gungar hela piren med i bandets November-osande hårda rock. Jag försöker stå någorlunda still och bara mysa men rycks med och hänger mig sen helt åt musiken. Det jag gillar med denna typ av musik är att den är inte så stel och inrutad som dagens metal utan bandet vågar ta ut svängarna och vågar göra något mer av musiken än bara framföra den som den låter på skiva. Grabbarna i Witchcraft levererar här en av festivalens bästa konserter och humöret är på topp när man lunkar därifrån. Lunken gick mot det stora öltältet ifrån var man kan se den vänstra av dom stora scenerna och vi kommer lagom till att Amon Amarth hamrar ut sin vikingadöds för allmänheten. Denna svenska dödspluton är aldrig dåliga live och är inte det denna gången heller. Dom är å andra sidan inte överväldigande denna dag heller men är precis så elaka och skäggiga som vi begär att dom skall vara. Jag får dock lite känslan av en dag på jobbet, fast då stod jag en bit ifrån scenen också i och för sig. Hursomhelst så funkade låtar som tillexempel "The Pursuit of Vikings" perfekt till ölen och dom sista strålarna av solsken som sänkte sig över hamnen. Bakgrundsmusik fick även Norges black metal-kungar i Dimmu Borgir bli då ljudbordet stod precis mellan öltältet och scenen och skymde sikten. Men det lät bra, riktigt bra, men det gör det alltid om dom, värre är det visuella. Det är lite därför jag inte orkar masa mig bort från drickat för jag har sett dom förr, jag är inget stort fan av bandet och dom gångerna jag sett dom så har dom inte imponerat på mig. Nästa band som bevittnades blev istället finska symfoni-heavy metal giganterna i Nightwish och jag hade förväntat mig lite mer än det vi fick. Jag har aldrig uppskattat bandet och har spytt galla över musiken, bildligt talat. Men man har ju trots allt sett på liveupptagningar att dom kan leverera en helt okay föreställning och är det bara en bra show så kan man ju kolla på det. Men icke, dom är rent ut sagt skittrista på scen och vad som har fått dom till att bli ett av metalvärldens bäst säljande band förstår jag inte. Nya sångerskan Anette Olsson har fört in en annan sorts röst med sin popstämma och den för mig jobbiga operasången är borta, vilket är uppskattat men inte är det bra för det. Anettes stämma är skör, nästan tam och enda gången det blir lite tryck i musiken är när bassisten Marco Hietala tar ton. Nej, Nightwish var rent ut sagt bedrövliga så vi drog oss långsamt upp mot tältscenen och festivalens sista akt för våran del. Amerikanska Clutch släppte en av förra årets bästa skivor (som jag tyvärr upptäckte först i år) så förväntningarna var återigen högt ställda. Men det gjorde ingenting för dom infriades med råge och Clutch levererade en av dom bästa konserterna jag sett på minst tio år. Med sydstatssväng, bluesjam och ökenrock binder dom samman akter som Led Zeppelin, Black Sabbath, Soundgarden och Kyuss i en stor smältdegel som saknar motstycke i dagens rockvärld. Bäst är att dom brister ut i små spontana bluesjam som varken är för långa eller för invecklade och låtarna - låtarna! Jag har bara hört en skiva men nu skall samtliga album inhandlas så fort som möjligt. Bandet rör sig ledigt och rutinerat på scenen och sångaren är fruktansvärt cool och är en frontman ut i fingerspetsarna som även låter dom andra duktiga musikerna komma till tals och visa vad dom kan. Nej, jag kan förmodligen hålla på och hylla detta band i evigheter men det tänker jag inte göra. Jag nöjer med att säga att Clutch är ett nytt favoritband som är helt makalöst bra live. Helt saliga efter att ha sett Clutch börjar vi vandra hem över bron som är full med folk som kollar in festivalavslutarna i In Flames. Vi hinner höra dom sista två låtarna och det är gott om eld, bomber och fyrverkerier som vanligt. Men dom måste väl kompensera bristen på tillräckligt bra nya låtar på något sätt mumlar jag för mig själv. Vi frågade också folk som stod där om det var popgruppen Kent vi tittade på med småilskna blickar som följd. Det var kul tyckte jag. Väl hemma på hotellet med en helt okay kebab i magen så upptäcker vi att en liten och stillsam efterfest styrts upp på det rum jag bor i. Ett trevligt tilltag som inte drog ut på tiden allt för länge som tur var och man somnade lycklig och kunde dagen efter bege sig hem efter en väl genomförd helg med många bra konserter. Betyg: Finntroll Satyricon Witchcraft Amon Amarth Nightwish Clutch Ulf Classon

< Tillbaka