Göta källare, Stockholm - 9 oktober 2008 Bonafide Det gamla dansbandshaket vid medborgarplatsen har återigen öppnat sina dörrar för rock and roll. Den senaste konserten jag såg på pltas var Fu Manchu för några år sedan. Ett trevligt ställe, mitt i stan och som passar alldeles utmärkt som rockklubb. Först upp denna kväll är Bonafide med gamle Wilmer X-trummisen Sticky Bomb som batterist. Det är första gången jag ser dem live och jag kan inte påstå att jag blir lyrisk över framträdandet. Av någon outgrundlig anledning envisas sångaren med att snacka engelska mellan låtarna parallellt med några skånska tillrop, vilket gör att man mest skäms som skåning. Bandet annonseras på scen som att de var så bra att de fick spela två gånger på Sweden Rock i somras. Anledningen var väl snarare att Sebastian Back ställde in och det här lilla gänget fanns tillgängliga. Musiken är smått AC/DC-influerad, även om den där riktiga nerven fattas. Det slirar lite här och där och även om jag tycker att sånagaren Pontus Snibb har en helt ok röst, någonstans mellan Thunders Danny Bowes och bortgågne Bon Scott, saknas det en hel del för att undertecknad ska ryckas med. Desto roligare att studera publiken faktiskt. Folket bestod av en hel del tjejer iförda minimala kläder och djupa urringningar. Det var länge sedan man såg så mycket bröst på en och samma gång. Mottot för kvällen måste ha varit "If you´ve got it, show it!". Killarna däremot såg alla ut att vilja vara medlemmar i ett sleazeband och Göta källare förvandlades under kvällens gång till ett stockholmskt Whisky A Go Go a´la 1986. Betyg: 
LA Guns LA Guns då? Jo, det var väl ett ok stycke band som äntrade scenen långt efter kl. 22.00 denna torsdagskväll. Phil Lewis såg ut att vara i god vigör och resten av bandet likaså. En habil öppning med "Like a slap in the face" och sedan rullade det på med hederliga nummer som "Over the edge", dedikerad till Stockholms vampyrer och bandets signaturmelodi "Sex action" från debuten, för att nämna några. Ljudet var väl inte det bästa och herr Lewis sjöng nog hellre än bra. Dock var den förhållandevis stora publiken, för ett sådant här engagemang, med på noterna och armarna sträcktes omgående i luften. Jag har på kort tid intervjuat samtliga medlemmar utom trummisen Steve Riley och de har alla varit utomordentligt trevliga och jordnära, samtidigt känns det något larvigt när man tänker på det faktum att det finns två upplagor av bandet. Vissa Spinal tap-vibbar kan väl konstateras. Jag är inget jättefan av de gamla sleazerockarna från Hollywood, men visst finns det låtar som sätter sig och som fortfarande bär med sig en viss charm. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|