Sweden Rock Festival Norje, 3-4-5-6 jun 2009 Då sitter man här, trött, vardagsrummet är fullt av tält samt annan bråte och plånboken är tom. Men så är det ju efter varje Sweden Rock Festival men i år känns det lite smålurigt faktiskt för jag tycker inte den där rätta festivalstämningen infann sig hos mig. Varför vet jag inte då alla beståndsdelar fanns där så som goda vänner, bra musik och för en gång skull var det inte ökenvärme hela tiden. Min luftmadrass pajade redan första natten så det kan bero på det. Jag fick inte den sömn jag behövde helt enkelt. Inte för att jag vanligtvis sover så mycket på festival men lite sömn behövs alltid. Så det var egentligen först framåt kvällningen som jag började komma igång varje dag och fick fatt i den där härliga festivalkänslan som bara kan infinna sig på Sweden Rock. Oavsett festivalkänsla eller inte så fick jag se fantastiska konserter och många kan ha klagat på det lynniga vädret men jag tyckte det var perfekt - möjligtvis behövde det inte ha blåst så kallt i och för sig. Onsdag 3 juni En mystisk komplimang och fem magiska britter. Efter tältsättning och lite förfest på tisdagkvällen så drog festivalen igång för min del på onsdagskvällen med unga svenska 70-talsälskarna i doombandet Witchcraft och trots att dom är rätt så stillastående så får dom det att svänga rejält i solnedgången. Bandet bjuder friskt från sin tre skivor stora katalog och jag njuter i fulla drag. Mitt i allt ihop sliter en tjej till sig mitt anteckningsblock, skriver några rader, ger mig en väldigt trevlig blick, lämnar tillbacka blocket och försvinner. Vad hon skrev tänker jag inte återge mer än att det är en komplimang men frågan är vem som skriver dagens datum plus klockslag istället för sitt telefonnummer? Nåväl, ett lysande gig av Witchcraft och en liten boost för självförtroendet gjorde att jag såg fram emot resten av kvällen med tillförsikt. Näst ut var Amon Amarth som med sin vikingametall fick hela Norje att vibrera. Bandet börjar få en löjligt snortight rutin på scenen vid det här laget och vrålaren Johan Hegg styr och ställer publiken som han vill. Tyvärr ser jag inte mer än ett par låtar med bandet så jag vill inte ge mig på att sätta ett betyg men jag kan nästan lova att även efter att dom spelat den moderna klassikern "Guardians of Asgaard", som blev den sista för mig, så gjorde bandet säkert inte bort sig. Det var nämligen min kamrat som inte förstår sig på dessa "Gurgeltroll" som han kallar dom och jag har sett Amon Amarth så många gånger vid det här laget så det fick bli en bira innan nästa band istället. Jag hade sett fram emot svensk/amerikanska The Chair som på sin MySpace-sida visar upp ett fint 70-talsrocksväng och då jag är lite småbekant med sångaren så kunde detta bli riktigt kul tänkte jag. Men så blev det inte tyvärr. Ljudnivå på sången är till en början obefintlig och ljudet är inte alls skärpt men när väl dessa saker retts ut så uppenbarar sig inte det riffkalas jag hoppats på. Nej det blev istället en rätt så avslagen och seg upplevelse som inte berörde mig alls. Bandet är definitivt inte dåligt men saknar tyvärr låtmaterialet för att trollbinda mig. Dom bästa låtarna kanske kom i slutet men då hade jag redan gett upp och begav mig bort mot Blaze Bayley för att piggas upp lite. Jag ser nämligen Blaze som ett smärre skämt. Jag tycker han är en rätt så skral sångare och musiken han skapar höjer sig sällan över ankelnivå i min bok. Han har dock fått till en trogen skara fans som villigt viftar med nävarna till hans heavy metal som känns rätt så medioker om du frågar mig. Men den är rätt så effektfull och fyller sin funktion om man är ute efter att röja och vifta med djävulstecknet utan någon speciell anledning. Huvudpersonen själv lufsar mest runt på scenen och kraxar likt en kråka men visar även på prov på bra scennärvaro vilket han skaffat sig genom ett ihärdigt turnerande. Störst jubel blir det när han påannonserar "The Clansman" från sin tid i Iron Maiden, en kanonlåt om du frågar mig, men en viss Bruce Dickinson har bevisat mer än en gång att den låten kan göras bättre med en starkare pipa till röst. Jag släpper dock alla mina förutfattade meningar och hänger mig i allsången som denna låt uppbringar och har faktiskt väldigt roligt. Men det roligaste för kvällen, och festivalen kom det att visa sig, stod på tårna för att ta Sweden Stage i besittning. Bandet som visade på en oerhörd spelglädje denna kylslagna kväll var brittiska Uriah Heep som bjöd mig på en av dom största konsertupplevelserna jag haft. Bandet gjorde ett vågat val när dom bestämde sig för att spela samtliga låtar från nya skivan "Wake the Sleeper" men jag tackar dom för det tilltaget då skivan är oerhört stark rakt igenom. Toppa låtlistan med väl valda klassiker som "Gypsy" och "Lady In Black" så har du en uppsättning kanonlåtar få band kan ståta med. Bäst för kvällen får nog tillskrivas "July Morning" som fick mig att torka bort en tår av glädje ur ögonvrån. Men det var nog inte bara låtvalet som gjorde denna kväll till en så minnesvärd tillställning. Nej du måste lägga till ett band som trots sin snittålder visade upp en härlig vitalitet med sångaren Bernie Shaw i spetsen som sjöng likt aldrig förr och visade hur man som frontman skall dominera sin publik. Men som om inte Shaws scenpersonlighet var nog så får trummisen Russell Gilbrook och bassisten Trevor Bolder till ett betongsäkert, drivande och svängigt komp till Mick Box patenterande riffande och Phil Lanzon orgelattacker. Uriah Heep är en väl sammanfogad enhet som trots ett taskigt ljud i början av konserten gick ut stenhårt och sedan bara ökade för var låt. Att sätta ord på konserten är inte lätt och att prata dagen efter var ännu svårare efter att i princip skrålat med i samtliga låtar. Snacka om att man efter några öl vid tältet sen somnade gott trots en läckande luftmadrass. Betyg: Witchcraft The Chair Blaze Bayley Uriah Heep Torsdag 4 juni Skägg och regnbåge. Efter alldeles för lite sömn så drar torsdagen igång tidigt med den gamle Georgia Satellites-gitarristen Dan Baird och hans nya band Homemade Sin på den, för bandet, alldeles för stora Festival Stage. Uppslutningen är nämligen på tok för liten för att det skall bli ett oförglömligt gig. På en mindre scen hade detta säkerligen blivit mer minnesvärd. Men detta faktum hindrade inte Baird och hans kumpaner att svänga till ordentligt efter ett tag. Det börjar nämligen rätt såsigt och segt för min smak. Men ungefär halvvägs hettar det till och den Tom Petty-osande och sydstatskryddade rocken som ibland snärjs in i Neil Young-melodier får det att svänga riktigt ordentligt. Även om det var ett litet misstag att direkt efter den första riktiga rökaren i setet slänga in en balladaktig sak så stör det inte nämnvärt och jag kan bara korka upp och njuta av det som bjuds. Bandet är hela tiden på hugget, det småjammas emellanåt och jag kan bara konstatera att jag hittat ytterligare en artist vars backkatalog måste granskas grundligt. Nu styrs våra steg över till andra sidan festivalområdet och på vägen dit ser vi Volbeat inta Rock Stage och ett publikhav som säkert tävlar om störst på festivalen detta år. Allt annat än största scenen hade varit rätt att placera detta överhypade band på om ni frågar mig. Nej, dansk Elvis-möter-Metallica metall får vänta tills på Metaltown för min del för nu hägrade sydstatsrockarna i The Outlaws. Mina förväntningar började högt då bandet utannonserades för festivalen men efter att ha lyssnat lite mer än på bara en skiva så sjönk förväntningarna en aning. Är detta egentligen så bra? Inledningsvis är det småtrevligt men segt. Bandets medlemmar verkar trötta och musiken ger inte ifrån sig det sväng jag förväntar mig så efter ett gäng låtar får vi nog och bestämmer oss istället för att kolla in lite skivor i ett tält jämte scenen. Jag är klar rätt så fort men min kamrat har en förmåga att fastna i skivbackar så jag lämnar han till sitt öde och kollar in resten av Outlaws set istället och nu har det tagit sig vill jag lova! Nu fanns sydstatssvänget och drivet jag hört på skiva med bandet och jag njuter i fulla drag. Tyvärr känns dock bandet fortfarande lite stillastående och trötta men bjuder trots allt på ett godkänt gig i den för tillfälligt framtittande solen. Min kamrat lyckades till slut med att komma ur skivbackens grepp och nu blev det dags att kolla in Tyketto och det var inte mitt val att kika in detta band men jag hängde på min skivbacksälskande polare, som även råkar gilla sliskig AOR-rock, för att slå ihjäl tiden lite. Men visst, detta funkade ju helt okay, även om jag inte hoppade högt av lycka över deras musik som bäst kan beskrivas som melodiös AOR/hårdrock med underliggande funktoner. Dessutom hade dom en duktig, om än väldigt sliskig, sångare som levererade starka sångmelodier och hela tiden fick med sig publiken. När bandet röjde på som mest var det helt okay, rent ut sagt njutbart, men när det skulle blandas upp med akustiska gitarrer så blev det för smörigt för min smak. Dessutom spelar den nye gitarristen i bandet över hela tiden och diggar, poserar och kränger kroppen till förbannelse även till dom softare och snällare partierna så det för löjligt ut. Nu var det dags för lite mat och samtidigt kolla in Flogging Molly. Jag var dock rädd för att jag inte skulle kunna hålla kvar min pyttipanna på tallriken då jag inte lyckades stå still mer än ett par sekunder åt gången när jag såg dom i Hultsfreds för några år sedan. Nu lyckades jag hålla benen i styr denna gång men den stora skaran framför scenen ser ut att ha det svårare för hej vad det dansas till bandets punkrock med irländska tongångar! Jag tröttnar faktiskt på bandet redan efter några låtar och vill mest sitta ner och vila fötterna så vi bestämmer oss för att kolla vad The Tubes kan bjuda på istället men inte ens dom orkar jag se tillräckligt länge för att våga mig på en betygsättning. Vi slår oss ner i gräset och får bevittna en riktigt freakshow. Vi har ingen aning om vad The Tubes är för någonting men läser oss till i programbladet att det är ett gammalt kultband och så vidare men vi ställer oss bara frågan; varför? Sångaren spökar ut sig i olika kostymer och har så höga platåskor så han inte kan gå utan står mest och vinglar likt en fylletratt hängandes vid mickstativet. Sen kommer vi till musiken som är helt ogreppbar. Pop blandas med rock som mixas med new wave och fan vet vad mer. Dessutom saknar låtarna tydliga refränger, och övriga strukturer för den delen, så det går att kalla det för just låtar. Det känns mer som osammanhängande musikstycken som kompar sångarens skrålande. Nej, jag har nog inte fattat grejen med detta San Fransisco-baserade band för detta var verkligen kass. Bättre var då nästa band, och det band jag sett fram emot mest, ZZ Top! Världens kanske coolaste band! Visst är samtliga poser och moves inövade till förbannelse och så vidare men gubbarna i skäggen är så jävla coola och levererar en kanonkonsert. Det inleds med ett lurigt technointro innan "Got Me Under Pressure" inleder ett starkt set av bluesdoftande boogierockklassiker vars första halva är riktigt trevlig med småjam, småhyss och självklart grymt sväng trots det något långsamma tempot. Men andra halvan av setet är smått fantastiskt och kan endast beskrivas som en hitkavalkad med personliga favoriter som "I'm Bad, I'm Nationwide" och "Cheap Sunglasses" men även megaklassiker som "Gimme All Your Lovin" och "Sharp Dressed Man" förgyllde våran tillvaro. Egentligen finns det inte så mycket att säga om denna spelning då bandet måste ses för att förstå vilket grymt sväng dom får till samtidigt som dom är så supercoola. Hursomhelst så lyfte inte setet till en fullpoängare men det berodde nog mer på mig och publiken i övrigt för bandet gjorde definitivt det som skulle och lite till. Det där lilla extra lyftet fick jag dock med för mig kvällens avslutande band med en viss Blackmore i uppställningen. Ett gäng tidigare medlemmar ur klassiska bandet Rainbow med mästersångaren Joe Lynn Turner i spetsen har samlats under fanan Over the Raibow och har nu gett sig ut på vägarna och lirar hits från hela bandets skivkatalog. Bandets fader, Ritchie Blackmore, avböjde dock ett erbjudande att delta men för att ändå få den rätta kopplingen så plockades istället Ritchie son, Jürgen, in för att sköta strängbändandet. Från min plats i det glädjerusiga folkhavet så kan man, med lite vilja, nästan tro att det är Ritchie som står där med gitarren om man byter ut dom fula byxorna, bantar magen lite granna och tar bort leendet. Han besitter inte heller sin fars briljans på instrumentet men klarar sig undan med ett klart godkänt betyg med en liten guldstjärna i kanten. Övriga medlemmar är egentligen överflödigt att tala om för med en sångare som Joe Lynn Turner i uppställningen så finns det inte så mycket utrymme för dom andra. För även om Tony Carey, Bobby Rondinelli, Greg Smith och Paul Morris alla cementerade det hejdlösa svänget och framförde låtarna med en oerhörd perfektion så var det bara herr Turner på scenen som syntes. Med de röstresurser han innehar borde han ha en mer framskjuten position i historieböckerna och lägg där till hans grymma scenrutin så har du en fullfjädrad frontman av rang. Tillsammans förvaltar dom arvet väl och vilket band kan misslyckas med en inledning innehållandes "Tarot Woman" och "Kill the King"? Klassikerna avlöser varandra och det är av naturliga skäl Ronnie James Dio-erans material som drar ner mest jubel. Det är också en del av Turners storhet för han ger sig på låtar som sjungs av rätt så olika sångare men lyckas ändå göra dom rättvisa på sitt eget sätt utan att förstöra för mycket av magin. Hursomhelst så gör Over the Rainbow en storartad konsert där bland annat "Stargazer" var så bra så den rörde mig till tårar och låtvalet var perfekt även om dom kunde ha spelat i en timme till utan problem och bara radat upp starka låtar. Efter en sådan klasspelning så kändes det inte aktuellt att kolla in denna dagens huvudband Twisted Sister. Dels har jag aldrig gillat deras musik speciellt mycket och dels har jag sett dom så det fanns inget som lockade mig. Dessutom har jag fortfarande frontmannen Dee Sniders sologig från 2001 i färskt minne. En konsert som var ungefär tusen gånger bättre än det jag såg med Twisted Sister sist dom var på festivalen. Nej det fick bli tältet, en bira och sen sängen. Betyg: Dan Baird & Homemade Sin The Outlaws Tyketto ZZ Top Over The Rainbow Fredag 5 juni Från death metal till AOR. Fredagen tar sin början tidigt på Festival Stage för min del men innan The Mountain King intar scenen så hinner jag höra Transatlantic och Spocks Beard-gitarristen Neal Morse med hans stora sällskap framföra Transatlantics tjugosexminutersepos "Stranger In Your Soul" som är lite för småmeckig och invecklad för att jag skall orka ta in det denna förmiddag. Men så lämnar Neal scenen och man kan vända sig om för att se Jon Oliva's Pain äntra sin scen och leverera ett Savatage-betonat set. Ljudet är till en början riktigt risigt och så verkar även Jon Olivas röst vara då han inte verkar kunna ta i på de ställen där han ska. Ljudet tar sig efter ett tag men Olivas röstproblem återstår tyvärr men han kompenserar det med en härlig karisma och pondus. Själva showen får resten av bandet stå för då Oliva, som vanligt, oftast sitter vid sin keyboard och sjunger men det gör inget för det är hela tiden rörelse på scenen och samspelet är riktigt bra i bandet. Det blev som sagt ett Savatage-betonat set med endast två egna låtar, "Through the Eyes of the King" och "Maniacal Renderings", som fick stå för höjdpunkterna för min del. Jag uppskattar Jon Oliva's Pain mer än Savatage och hade sett fram emot mer JOP-material men kan inte klaga då en duo med "Jesus Saves" och "Hall of the Mountain King" får avsluta setet. Med ett lite bättre ljud, mindre rossel i Jons hals och fler JOP-låtar så hade detta kunnat bli mycket roligare. Nu blev det "bara" bra. Från klassisk amerikanske heavy metal till lika klassisk svensk death metal blev det nu när Unleashed tog sig an att misshandla våra trumhinnor. Inledande duon "The Greatest of All Lies" och "Never Ending Hate" är precis så elak och rå som man förväntar sig att Unleashed ska vara. Bandet må vara något stillastående men det gör ingenting när musiken och låtarna som spelas välter över en likt en skenande ångvält. Det som gör denna typ av dödsmetall så bra enligt mig är att det hela tiden finns utrymme för sväng och melodi mitt i allt det granithårda och så har vi sången som är djävulskt elak samtidigt som man kan höra vad han sjunger. Flera av mina nyare favoriter som "Midvinterblot" och "Hammer Battalion Unleashed" avverkas och med en final bestående av "The Final Silence" och "Before the Creation Of Time" så kan man belåtet konstatera att gammal hederlig skitig döds är bland det bästa man kan avnjuta i musikväg. Efter inhandlig av en bira och upplockning av polaren i Sweden Rock Magazine-tältet så var det nu dags att kolla in några minuter med engelska heavy metal-legendarerna Demon men så värst kul var det inte tyvärr. Dave Hill har i och för sig fortfarande sin röst och scennärvaro kvar men resten av gänget känns mest som ett gäng sega gubbar som mer lirar på rutin än vilja. När dom till och med inleder med bästa låten "Night of The Demon" så finns det inte mycket mer kvar att vänta på så vi lunkar iväg för att invänta nästa band istället. Dom brittiska veteranerna i UFO kommer med en färsk platta i bagaget men tar det säkra före det osäkra och spelar ett set innehållandes få överraskningar. Jag är inte superinsatt i bandet men förstår på min kamrat att detta är ett set med mestadels klassiker och jag klagar inte direkt för dom bra låtarna står som spön i backen. Från mitten till slutet är det faktiskt rena hitkavalkaden och avslutningen med "Rock Bottom", "Doctor Doctor" samt "Shoot Shoot" gör att poängen höjs ett snäpp. Men innan dess har bandet visat upp en härlig vitalitet med sångaren Phil Mogg i spetsen vars röst inte verkade speciellt tagen av tidens tand. Kul är det också att se att en så välrenommerad och utåtriktad gitarrist som Vinnie Moore kan underkasta sig att ingå i en helhet istället för att vara en centralgestalt. Hursomhelst så levererade UFO ordentligt och gav oss en kanonspelning. En kanonspelning gjorde även, hör och häpna, Foreigner! Inte för att dom skall vara dåliga på något sätt utan för att det förmodligen är det sista bandet på årets festival som jag trodde jag skulle kunna uppskatta. Vi gick till Festival Stage där gitarristen Mick Jones tar scenen i besittning med sitt band och vi hade förväntat oss en balladkavalkad då det är detta AOR-gängs starka sida (trodde jag ja) men får istället en hejdlöst svängande och melodiös rockshow. Det är endast ultramegaklassikerballaden "I Want to Know What Love Is" som spelas av dom lugnare tongångarna för sen är det öppna spjäll för fulla muggar. Mycket av det härliga drivet i musiken kan nog tillskrivas rytmsektionen som består av bassisten Jeff Pilson och trummisen Brian Tichy som aldrig avvek en tum från ett bergfast komp. Tichy fick mig att anteckna "metaltrummis" för han attackerade pukorna med vild frenesi och stod för en stor del av behållningen. Foreigner bjöd definitivt på en väldigt trevlig överraskning och bandets musik måste absolut kollas upp. Ett band vars musik jag inte behöver kolla upp något närmare då jag redan äger samtliga skivor med gruppen är Motörhead som är nästa band ut på scen. Detta blev min fjortonde bevittning av Lemmy och kompani men blir varje gång som ett litet barn på julafton när Lemmy kommer ut och hälsar inför första låten. Att dom sen spelar ett nästan ett identiskt set som i Göteborg senast gör inte så mycket för jag får alltid en lika stor kick varje gång jag hör hits som "Iron Fist", "Going to Brazil" eller "Killed By Death". Jag förstår inte varför dom envisas med att inte spela "Born to Raise Hell" men nu plockade dom i alla fall fram "You Better Run" vilket var en liten, men ack så glad, överraskning. Även bombplanet var med vilket inte var utannonserat och avslutningen med "Ace of Spades" samt "Overkill" är precis så tight och häftig som man vill ha den. Att Lemmy för kvällen skulle vara lite rosslig i halsen märktes inte speciellt mycket, Phil Campbell riffar på som bara han kan och Mikkey Dee är som vanligt en Duracellkanin som överdoserat på Red Bull. Allt är alltså som vanligt med Motörhead och jag älskar det! Nu var jag så lycklig och mina fötter värkte så pass mycket så att se In Flames fanns inte ens med på tapeten. Visst, dom skulle ha ett mäktigt fyrverkeri och spela ett lite mer udda set låtar men jag har sett dom förut och var helt enkelt inte sugen. Istället satt jag vid tältet i hopp om att få se en sällan skådad ljusshow men fick lite raketer bara och ser man till låtlistan efteråt så var det nog lika bra att jag inte gick dit. Knappt något gammalt material spelades och då jag anser att allt efter "Clayman" är rätt så trist så gjorde jag rätt i som tog en bira vid tältet istället. Betyg: Jon Oliva's Pain Unleashed UFO Foreigner Motörhead Lördag 6 juni Himmel, helvete och elaka norrmän. Att se Tank med nytillskottet Doogie White på sång på lördagsförmiddagen var planen men efter ytterligare en sömnlös natt på grund av en läckande luftmadrass så hoppade jag över det och siktade istället in mig på klassiska bandet Blackfoot. Mycket folk hade samlats framför Sweden Stage i solskenet och jag tog seden dit jag kom, sparkade av mig skorna, lade mig till rätta i gräset och njöt av musiken. Deras sydstatsrock passar sig ypperligt till att framföras i förmiddagssolen. Det svänger finfint men samtidigt tycker jag dom är rätt så tråkiga på scen så det gör inget om man blundar ett tag och bara insuper musiken. Tyvärr missar jag inledningen och därmed hiten "Good Morning" men fick ändå på vägen fram till finalen med "Highway Song" och "Train, Train" höra sydstatsrock när den är som allra bäst. I väntan på nästa band tog jag en sväng till polarna på MC-campingen men hann innan det stanna till och lyssna lite på svenska folkrockproggarna i Kebnekajse. För mig är deras elektrifierade svenska folkmusik helt okay men i längden blir det för mycket folkmusik för min smak. Efter två låtar får vi nog, drar oss vidare till tältet, hinner med bira innan festivalområdet och Rock Stage hägrade än en gång. Nu var det återförenade funkrockarna i svenska Electric Boys som stod för underhållningen och underhållen blev jag men något vidare euforisk blev jag inte. Visst svängde det funkigt fint emellanåt men då dom inte spelar några låtar från sin tredje, och bästa, platta "Freewheelin" så tycker i alla fall jag det blev lite tristare. Conny Blom och hans gäng skuttar runt på scenen och är allmänt involverade i framförandet men även om alla beståndsdelar för ett kanongig finns där så kan jag inte låta bli att tycka det var en liten besvikelse. Nej, nu gällde det att ladda inför La grande finale så en sväng till tältet och ett gäng pilsner sen iväg igen och nu jävlar skulle det bli elakt! Norska black metal-mästarna Immortal gör äntligen sin första Sverigespelning och trots lite teknikstrul i början så levererar Abbath och hans klan en black metal-konsert av klassiskt snitt med ett mellansnack som får dom flesta andra band att framstå som enformiga och stumma. Vi får inga blodiga grishuvuden eller fastspikade nakna tjejer på kors men vi får musiken istället! Immortal levererar nämligen sin svartmetall med sådan precision och ilska att även den med starkt psyke får mardrömmar i flera nätter framöver. Abbath kommer in, kräker fram "Hallo ladies and gubbjävlarrrr", och drar sedan igång en svartmetallisk hitkavalkad av rang! "Damned in Black", "Sons of Nothern Darkness" och "Tyrants" hör till höjdpunkterna innan bandet exploderar i "One By One" och "Blashyrkh (Mighty Ravendark)". Jag är nu helt söndermanglad av bandets musik så hur skall jag orka med den absoluta höjdpunkten på årets festival? Näst upp var nämligen Heaven & Hell som med en ny fantastisk skiva i bagaget åter gästar festivalen. Mina känslor är tudelade. Var det mästerligt eller var det ett magplask? Samtidigt som stora delar av låtmaterialet höll högsta klass så sög ljudet något enormt emellanåt och vissa låtar funkade inte riktigt live. Att man sen väljer att dela upp en av hårdrockens absoluta största klassiker, "Heaven & Hell", med ett solo i mitten så vet jag inte vad jag skall tycka. Inledningen är smått briljant med "Mob Rules" och "Children of the Sea" som får mig att, vuxna karl'n, att grina som ett barn av lycka. Tyvärr kommer det av sig lite med "I" som inte alls funkade denna afton men räddas direkt efter det av mästerliga nya singeln "Bible Black" som med lätthet skulle kunna ingå på någon av dom klassiska albumen med bandet. Sen går vi ner i en rätt så djup svacka med "Time Machine", ett trumsolo och nya "Fear". Här lyckas bandet än en gång rädda sig själva genom en fantastisk "Falling Off the Edge of the World" men berg och dalbanan fortsätter då det visar sig att nya "Follow the Tears" inte alls gick hem i liveformatet denna afton. Ner som en pannkaka men upp som en sol med ypperliga "Die Young" och hade det inte varit för det onödiga mittenpartiet i efterföljande "Heaven & Hell" så hade avslutningen med "Neon Knights" varit lite plåster på såren. Dom lyckas till och med göra mig irriterad genom bara spela några få toner på min absoluta favorit med bandet, "Country Girl", innan "Neon Knights" drar igång. Så får man inte göra! Jag vet inte om det var så att del av låtarna helt enkelt inte håller att spelas live eller om det är det ibland horribelt dåliga ljudet som förstör helhetsintrycket. Det jag vet med säkerhet är att den 67-årige Ronnie James Dio fortfarande sjunger lika mästerligt som han alltid har gjort och räddar bandet denna afton. Totalt sett är jag nöjd med bandets konsert men samtidigt känner jag mig snuvad på konfekten på något sätt. Var det möjligt så att deras förra gig på samma scen var så mycket mera magisk så inget kan överträffa det? Hursomhelst så har jag kluvna känslor angående denna konsert och kommer säkert att så ha flera år framöver. Nu var det bara att för en sista gång bege sig från festivalområdet till tältet, snacka lite skit, försöka få i lite luft i den förbannade luftmadrassen och få sig lite sömn innan hemfärden dagen efter. Så, ja, nu sitter man alltså här, helt slut efter alldeles för lite sömn och hela vardagsrummet är fullt med tält, campingstolar och fan vet vad. Men hursomhelst så var Sweden Rock Festival årgång 2009 en, som vanligt, oerhört trevlig tillställning och även om inte solen sken hela tiden så anser jag att vädret var optimalt bortsett från den iskalla Antarktisvinden. Jag vill även passa på att tacka alla mina vänner som bodde ihop med mig och som stod ut med mig denna långhelg. Och till alla andra som kom i min väg - vi ses nästa år! Betyg: Blackfoot Electric Boys Immortal Heaven & Hell Ulf Classon

< Tillbaka