Vid äldre tiders ölframställning
i Sverige användes överjäsningsmetoden. Man talar
om överjäst öl eftersom jästen flyter upp
till ytan i jäskaret. Från mitten av 1800-talet kom
dock lageröl, framställt med den nya underjäsningsmetoden,
att dominera. Man använde då en jästtyp som sjönk
till botten av jäskaret.Två huvudtyper fanns, det ljusa
pilsnerölet med anor från Böhmen, och den mörka
bajern från München. Första gången det nämns
vad som tillverkades i Ängelholm, är inte förrän
på 1890-talet; det är då frågan om bayerskt
öl. När bryggeriverksamhet började i vår
stad har inte gått att få fram. Sannolikt började
det inte så många år efter att underjäsningen
slagit igenom, gissningsvis senast omkring 1870. Det var vid denna
tid som Gästgivaregården växte till hotell Thor,
och brunnsdrickning och annat umgängesliv började bli
näringar att räkna med. 1858 startar Laholms bayerska
bryggeri, som ägs av släkten Frummerin. Paul Frummerin
var kring sekelskiftet 1900 källarmästare på Thor,
och Olaus Frummerin, ägare till Lahomsbryggeriet, var till
sin bortgång (troligen 1906) även delägare i Ängelholms
bryggeri. En rimlig gissning kan vara, att Frummerins efter att
ha startat sitt Laholmsbryggeri, tog initiativ till ett bryggeri
även i Ängelholm.
Det första mer handfasta spåret av Engelholms bryggeriaktiebolag
dyker upp 1873. Detta år påbörjas en ny protokollsbok
för bolaget, som alltså funnits en tid dessförinnan.
I augusti 1873 är det bolagsstämma där man redovisar
en vinst. Bryggarens namn nämns inte här, men troligen
heter han Rupp - ett par år senare nämns en L. Rupp
som bryggare. Disponenten heter C. G. Resfeldt. I direktionen
ingår spannmålshandlaren och kommunalpolitikern Carl
August Carlsson, den förste lasarettsläkaren i Ängelholm
Carl Johan Wendt, och Olaus Frummerin från Laholm. Bland
aktieägarna nämns läroverkets rektor Erik Borgström,
inspektor T. Tylander och kamrer Elof Dyberg. Samma år medges
handlare Agardh och jungfrun Lina Jönsson rätten att
sälja "bier".
Ett år senare är det kris.
Då konstateras en "balangs", dvs underskott, på
2095 riksdaler. Disponent Resfeldt avgår och efterträds
av August Bruun. Nya aktieägare kommer till: patron Otto
Andersson på Vilhelmsfält och tegelbruksägaren
Ludvig Kallenberg. Resultatet förbättras något
under det år som kommer. En arbetarlön uppgår
till 1,50 per dag, medan disponent Bruun tjänar 100 kr per
år plus 5 % av vinsten. Det är troligt att disponentsysslan
inte var på heltid. Men nu går bryggeriet riktigt
bra några år, med en utdelning om 25-40 % på
aktiekapitalet 1876-78.
C.A. Carlsson avled hastigt 1892, och då förslogs en
försäljning av bryggeriet. Men i stället anställdes
en bryggmästare, Herman Rosander, mot 100 kr i månadslön,
fri bostad samt ett tantiem om 10 % av nettovinsten. Rosander
var född 1864 och kom närmast från Stockholm.
Han var utbildad i bryggerikonsten i Berlin. Bland Rosanders första
förslag var ny- och tillbyggnad så att det blev ett
modernt ångbryggeri, dvs man skulle använda ångkraft
för kraftöverföringen och för att värma
brygghuset.
Rosander flyttade till Karlstad 1896, men kunde redan året
därpå lockas tillbaka som disponent med en årslön
på 3000 kr, som styrelsen visserligen tyckte var i högsta
laget. Samma år, 1897, nämns för första gången
en anställd bland fotfolket: änkan Johanna Palmgren
beviljas sedan hon lämnat sin anställning ett årligt
underhåll under sin återstående livstid på
50 eller 75 kr.
Rosander får ny tjänstebostad i den gamla bryggeribyggnaden.
Styrelsen beslutar bygga mälteri och utöka produktionen
ytterligare. År 1900 höjs aktiekapitalet från
40.000 till 61.200 kr, och i den nya bolagsordningen fastslås
att "bolaget har till föremål att tillverka bayerskt
öl, andra maltdrycker samt kolsyrade drycker." Man försöker
också öka sin marknad genom att hyra försäljningslokal
i Markaryd, nederlag i Vittsjö socken och arrendera Fagerhults
gästgivaregård. När Laholms bryggeri läggs
ner, troligen 1906, omvandlas det till nederlag för Engelholms
bryggeri. Bolaget tecknar också aktier i Engelholm-Klippans
järnväg, Pyttebanan, under förutsättning att
en station anläggs i Store Vång. Så blir det
också, i och med att stationen Ängelholms Värn
placeras nära bryggeriet. År 1904 föreslår
Rosander att istillgången säkras genom att man köper
en ismaskin från Köpenhamn. Innan ismaskinerna kom
till var man beroende av lagrad naturis för kylningen.
Bolaget går nu mycket bra. Aktieutdelningen är 15 %.
Man köper tomter i Östra Ljungby och Kattarp att bygga
hotell på, och man äger aktier i Torekovs havsbadsbolag.
De följande åren köps en fastighet i Markaryd
och aktier i Grevie hotellbyggnadsbolag. Aktiekapitalet fördubblas
till 122.400 kr. Rosanders lön höjs år 1908 till
5.000 kr, och en ny vit disponentvilla byggdes i kvarteret Rapphönan
mitt emot bryggeriet. Den tidigare bostaden i gamla bryggeriet
blev nu kontor. Disponent Rosanders son Nils, som föddes
1904, har berättat att samma dag strax före jul 1909
som familjen flyttade in i den nya villan, härjade en häftig
decemberstorm med påföljd att bryggeriets 20 m höga
skorsten föll över ångpannehusets tak och ner
i ån. Rosander lyckades få fram en stor lokomobil
som kunde producera ånga till maskinen.
När bryggeriarbetarna organiserar
sig fackligt sker det inom Svenska grov- och fabriksarbetarförbundet.
År 1901 godkänner disponent Rosander en prislista,
d.v.s ett avtal, som är undertecknat av förtroendemannen
Janne Jönsson, Helsingborg. Jönsson var en av pionjärerna
i Ängelholms fackliga historia, då han var med och
stiftade "Arbetsmannafackföreningen Framåt"
år 1897, och blev dess förste ordförande (se "Ängelholm,
en hembygdsbok, 1997, sid. 32). Detta första avtal föreskrev
att arbetsdagen skulle vara högst 10 timmar lång, och
att lönen skulle vara 70 kr per månad för en vanlig
arbetare, medan en förman fick 80 kr och pannmästaren
70 kr plus bostad. Året därpå, i augusti eller
september 1902, bildades Svenska Bryggeriarbetareförbundets
avdelning 20 i Ängelholm. En fana tillverkad av J.A. Hellberg
i Torshälla inköptes för 124,50 kr. Den finns ännu
kvar, och förvaras i Folkrörelsearkivet.
Storstrejken sommaren och förhösten 1909 märktes
i hög grad på bryggeriet. Eftersom bryggeriet, liksom
bl.a. sockerbruket och garverierna, var medlem i Svenska arbetsgivareföreningen,
så fortsatte strejken där även sedan den avbrutits
vid andra företag. I mitten på september var dock tio
man i arbete, men två av de tidigare anställda hade
avskedats och ersatts av andra. En deputation från strejkledningen,
Lars Borggren, O.W. Dahlgren och M Lindeberg, försökte
övertyga Rosander att han skulle ta tillbaka de avskedade;
så skedde inte, varför man proklamerade en bojkott
av bryggeriets produkter. Hur det hela slutade framgår inte,
men bojkotten fortsatte åtminstone till julhandeln 1909.
I slutet av oktober hade tio lådor Ängelholmsöl
sökt sig till Höganäs, och allmänheten anmodades
i Skånska Socialdemokraten att inte dricka av dem! En lite
sorglustig anekdot, vars sanningshalt inte låter sig visas,
berättas i samma tidning 8 oktober: "En förtroendeman
hade kommit på besök för att lösa konflikten
på bryggeriet. På restaurang beställde han in
en Klippans pilsner. Finns icke, sade ganymeden. Vi har endast
Engelholms. Så får vi ta den då, sa förtroendemannen."
Troligen vilade sedan fackföreningen till år 1917,
då den på Bryggeriarbetareförbundets initiativ
återbildades, med Charles Löfgren som ordförande,
Oskar Olsson som sekreterare och Carl Lindholm som kassör.
När staden i början av 1910-talet la ut Bryggaregatan,
idag sträckningen av Kristian II:s väg mellan Klippanvägen
och Skolgatan, avstod bryggeriet mark för detta ändamål.
Man köpte aktier i Malens nya havsbad. På den här
tiden, före 1918-21 års grundlagsändringar, var
rösträtten i kommunala val graderad enligt en 40-gradig
skala - ju större inkomst desto fler röster. Och juridiska
personer, som till exempel aktiebolag, hade rösträtt.
Disponent Rosander fick därför i uppdrag av sin styrelse
att för åren 1913 och 1914 utöva bolagets rösträtt
i staden Ängelholm.
Bolaget gick bra. Det ägdes 1915 av tre medlemmar av släkten
Frummerin, disponent Rosander och en doktor Carl Stabe. Rosander
fyllde 50 år 1914 och fick en gåva av styrelsen som
inköpts hos hovjuvelerare Hallberg i Stockholm för 1088
kr. Gåvan var en "gärd av tacksamhet och aktning
för hans oförtrutna arbete och osparade omsorg om bolaget."
Man beslutade ge arbetarna dyrtidstillägg: 15 kr för
kvinnlig och 30 kr för manlig.
År 1918 konstituerades Skånebryggerier
vid ett möte på Hotell Mollberg. Engelholms bryggeri
fanns bland stiftarna och ingick i det nya företaget från
och med 1919. De övriga var bryggerierna i Hälsingborg,
Landskrona, Eslöv, Klippan, Kristianstad och Karpalund. Herman
Rosander ingick i Skånebryggeriers styrelse till 1943, då
han efterträddes av sonen Nils. Herman Rosander fortsatte
som ledare för verksamheten vid Engelholms bryggeri till
år 1937 eller 38. Han efterträddes då av sonen
Nils, vilken genomgått bryggeriutbildning i Berlin (på
samma skola och för samma lärare som fadern bortåt
30 år tidigare!), och sedan avlagt examen vid Skandinaviska
bryggarhögskolan i Köpenhamn. Han hade därefter
arbetat vid bryggerier i Malmö och Kristianstad innan han
kom till Ängelholm. Bland hans första åtgärder
var att ändra bryggeriets stavning från Engelholm till
Ängelholm.
Bryggeriet sysselsatte som mest ett 30-tal arbetare. I arbetsledningen
fanns förman Björkman och kamrer August Söderberg.
Den senare arbetade hela sitt verksamma liv på Ängelholms
bryggeri. Ganska många av arbetarna var kvinnor. De skötte
främst tappningen. En del av de anställda var daglönare,
d.v.s. fick bara arbeta när de behövdes. Det kunde mycket
väl hända att en daglönare som infunnit sig till
arbete bara skickades hem direkt på morgonen, utan betalning,
om disponenten ansåg att lagret räckte.
Fackföreningen hade år 1930 15 medlemmar, varav 5 kvinnor.
Man hade även medlemmar från det lilla svagdricksbryggeriet
i Rebbelberga (se Ängelholm, en hembygdsbok, 1999, sid. 34-35).
År 1950 var medlemsantalet 31, varav 11 kvinnor, och det
sista året, 1959, fanns det 34 medlemmar, varav 8 kvinnor.
Vid 40-årsjubileet, som firades i januari 1943, kunde ordföranden
Ossian Nilsson motta en ny fana, skänkt av medlemmen Gustav
Andersson, som donerat en tipsvinst. År 1952 fyllde avdelningen
50 år, vilket firades på Pensionat Åvalla, och
då uppmärksammades bland andra den gamle ordföranden
Charles Löfgren och medlemmen sedan starten Oscar Lindman.
På en bild från 1940- eller 50-talet över Ängelholms
Bryggeri vid Bryggargatan, ser man kontorsbyggnaden till vänster,
som också inrymde bostad åt förmannen, samt arkiv
på vinden. I fabriksbyggnadens fyra plan, som låg
parallellt med Rönneå, fanns kornplan, brygghus, mälteri,
kölna, glaslager, humlekammare och pannhus Under byggnaden
låg de stora jäskällarna. I vinkelbyggnaden mittemot
kontoret låg tappningshallen med lagret av färdiga
produkter. Under ett skärmtak på hörnet av denna
byggnad, hade man utlastningen. Där fanns också ett
litet kontor för lagerchefen och en dörr som utgjorde
ingång för törstiga ölgubbar och andra som
ville köpa drycker. Bakom denna byggnad mot nuvarande Ugglegatan
låg stallarna. Kornet som användes för maltberedningen
levererades till bryggeriet i 100-kilossäckar. Från
markplanet skulle sedan säckarna hissas upp fyra plan (bryggeriet
hade två kornplan överst). Detta arbete krävde
tre man. En man stod där nere och lade en kätting om
säckens öppning, och därefter hissades säcken
upp. Där uppe stod två man. Den ene skötte hissverket
och den andre skulle dra in säcken på golvet. Det gick
inte att stanna hissen, så de båda där uppe måste
ha ett bra samarbete. Om mannen som skulle ta in säcken,
inte fått ordentligt tag, orkade han inte dra in den på
golvet, och då föll säcken genom alla loften och
ner på markplanet igen. Mannen därnere hade fått
lära sig att se uppåt och alltid gå åt
sidan, efter att säcken hissats upp. Någon större
olycka hände därför inte, om man frånser
att säcken sprack och kornet spreds över hela vägen.
Mälteriet var ett s k golvmälteri.
Kornet fick först ligga ett par dagar i vatten. Därefter
breddes det ut på golvet i ett ca 10 cm tjockt lager. För
att inte kornet skulle bli för varmt, då säden
grodde, måste kornet kastas om. Man använde stora träskovlar
när de vände malten två gånger om dagen
i mälteriet. Några av dessa skovlar skickades efter
nedläggningen till Kulturen i Östarp. Bryggeriets närhet
till ån vållade i regel inga bekymmer, men en gång
svämmade den över så mycket, att kornet på
bottenvåningen blev förstört.
Den grodda säden torkades i kölnan. Kölnans skorsten
ledde ut vattenånga från kölnan. Skorstenen var
stor, vid nertill och täckt med en plåthuv, som rörde
sig med vinden. Huven var till för att skydda mot regn. Vid
processen i kölnan bildades det malt, som därefter krossades
i maltkrossen. När Nils Rosander kom tillbaka till Ängelholm
1938 hade mälteriet lagts ner. Man tog i stället malt
från andra mälterier, framför allt från
Klippans.
Vörten, blandningen av vatten, malt och humle, leddes ner
till jäskällarens kar av aluminium eller rostfritt.
Det hela fick jäsa i 7-10 dagar under ganska låg temperatur
(ca 10 grader) - den s k huvudjäsningen. Efter jäsningen
förvarades brygden i liggare av ek och senare i emaljerat
järn. Utrymmet under kontorsbyggnaden, i nivå med gårdsplanet,
kallades för "Svankehallen". Där tvättade
man träfaten i gamla tider, och vid behov hartsade man dem
invändigt. Det innebar, att man hällde i flytande, varm
harts och rullade faten i en trävagga för att hartsen
skulle fördelas jämnt på insidan. Efter varje
tömning måste liggaren rengöras och desinficeras.
För att kunna göra det fanns en manlucka vid sidan nertill,
som togs bort och en arbetare kröp in genom öppningen.
Eftersom det var mörkt där inne, hade han utöver
städmaterial med sig ett stearinljus som satt fast i en hållare
med järnspets. Ljushållaren stacks in i träväggen,
och sedan kunde han börja rengöra liggaren. Man hade
en vattenslang med sig för att skölja efter skurningen.
Efter jäsningen pastöriserades ölen, vilket förbättrade
hållbarheten Till sist korkades flaskorna och etiketterades.
Ängelholms bryggeri levererade alltid ölet i 33 cl-flaskor.
Leveranserna gjordes från början med hjälp av
hästar. Bryggeriet hade åtta hästar. Vid långturerna
drogs vagnen av två hästar, och de flesta turerna gjordes
inom ett område på ungefär tre mils radie, som
till Laholm och Örkelljunga. Vid leveranser inne i stan användes
en täckt vagn som drogs av endast en häst. Ölet
såldes till hotell och restauranger, men också till
hushållen.
Den första bryggeribilen skaffades
1918. Efter krigets slut åkte direktör Ivar Aspegren
från Skånebryggerier ner till Tyskland och köpte
upp utrangerade tyska krigsbilar. De var starka och försedda
med massiva gummihjul. Det blev stalldrängen som fick lära
sig att köra bil. Ett körkort förr krävde
ingen lång övningstid och gav därför inte
heller någon större körskicklighet. Redan vid
första turen med bryggeribilen krockade stalldrängen
med ett lokomotiv på ett växelspår, som gick
från Ängelholms station och förbi slakteriet.
Krocken var så kraftig att loket spårade ur. Bilen
gick emellertid att reparera, så nog var de gamla krigsbilarna
starka. På 1930-talet fanns inga hästar på bryggeriet,
utan alla leveranser gjordes med bil. Under kriget fick några
bilar byggas om för gengas, men man köpte också
in hästar för körslor i stan.
Ölförsäljningen till hushållen i staden skedde
dels genom Ängelholms bryggeris utkörare Knut Bergström.
Han körde omkring med en liten lastbil med Skånebryggeriers
vapen på dörren. Han påkallade konsumenternas
uppmärksamhet med en ringklocka. Men dessutom körde
Klippans Bryggeri. Den försäljningen sköttes av
Ivan Lindkvist, son i familjen som drev Klippans nederlag.
Ölgubbarna köpte sin öl på Klippans Bryggeris
nederlag, inne på gården till Storgatan 50, där
Sparbanken Gripen har sin lokaler idag. Porten är sedan länge
igenmurad. Ängelholms Bryggeri hade motsvarande nederlag
i Rosanders fastighet på Järnvägsgatan 9. Gubbarna
som köpte sina flaskor i detta nederlag gick, efter inmundigandet,
tvärs över torget till pissoaren, en stor, gråmålad,
konstnärligt utformad järnkonstruktion vid det så
kallade Olanderska planket. (Se bild i Ängelholm, en hembygdsbok,
1992, sid. 20).
1959 köptes Skånebryggerier av Malmös förenade
bryggerier, och flera av de gamla bryggerierna lades ner. Omkring
årsskiftet 1959/60 las Ängelholms bryggeri ner, och
fungerade som nederlag för Malmö förenade bryggerier
och Pripps till 1962, då nederlaget flyttade till den första
industribyggnaden på det då nya Kungsgårdsområdet.
Det var det hus där idag elektronikkedjan OnOff håller
till. Bryggeriets gamla skorsten föll den 10 februari 1964.
Det gamla bryggerikvarteret köptes av HSB, som byggde bostadshus,
disponerade av bostadsrättsföreningen Bryggeriet. Den
gamla disponentbostaden i kvarteret Rapphönan användes
som ungdomsgård ett par år 1963-64, varefter även
den tomten bebyggdes med HSB-lägenheter.
Engelholms bryggeri, protokollsböcker
NIls Rosander, berättelse för Ebba Artman, dec. 1996
Sven Andersson
Åter till Ängelholmiana! |
Åter till Runsten! |
Sidan skapad av
30 nov. 2002