The bloody reign of Slayer Joel McIver Slayer är inget för de svaga. Upp och nedvända kors, verser om Satan och mer blod än på ditt närmsta slakteri. Ja, dessa herrar med den bittra uppsynen har för alltid gjort sitt avtryck inom den tyngre och framförallt mörkare hårdrocken. 1986 gav de ut den numera klassiska "Reign in blood" och sedan dess har de bara fortsatt att höja tempot på riffen och baskaggarna. Joel McIver har präntat ner bandets historia på 286 sidor och förtäljer historien om ett många gånger bespottat band. Sedan tidigare finns ingen direkt biografi utgiven, så vitt jag vet, men tidigare i år gav DX Ferris ut en liten bok i serien "33 1/3", om tidigare nämnda "Reign in blood". En bok som synar skivan i sömmarna och analyserar dess betydelse för framförallt genren death metal. I "The bloody reign of Slayer" ges som sagt hela historien från tidigt 80-tal fram till nutid. Bandmedlemmarnas historia före Slayer avverkas ganska snabbt, vilket delvis kan bero på att det helt enkelt inte finns så mycket intressant att ta upp. Sedan rullar det på med utgång från deras skivor. Inga av medlemmarna intervjuades specifikt för boken, utan allt är ett hopkok av författarens egna tidigare intervjuer med bandmedlemmarna, samt mängder av tidningsintervjuer genom åren. Bl a tackas svenska Close-Up, vilket är kul då den tidningen är en av de absolut främsta inom hårdrocksmedian. Boken är bra och jag sträckläste den under några dagar, men samtidigt känns det lite som att man egentligen inte vet så mycket mer eller har kommit under skinnet på någon av medlemmarna. Gitarristen Kerry King är den som framstår som mest pratglad, även om han inte alltid framstår som den mest intelligente medlemmen, medan de andra tre mer är närvarande i berättelsen med kommentarer här och där. Något jag saknar är en närmre titt på hur Araya, som är troende katolik, egentligen känner när han sjunger texterna om nekrofili, seriemördare eller Josef Mengele. Just dessa texter har ju många gånger satt käppar i hjulen för Slayer och de har kallats allt från satanister till nazister. Något de givetvis inte är, men samtidigt är det fullt förståeligt att hemmafruar och kyrkfolk satt kaffet i halsen när de läst lyriken till låtar som "Angel of death" eller "Dead skin mask". Samtidigt som många av texterna är intressanta och välskrivna, trots sitt innehåll, framstår också mycket av bandets tidiga material som aningen pubertalt och omoget, vilket också nämns i boken. Författaren går även ganska hårt åt en del av skivorna och sätter kanske en del oväntade betyg. Även om jag inte är ett av Slayers största fan, tycker jag inte att det är alltför mycket nytt som kommer fram i McIvers bok. Är man som undertecknad en frekvent läsare av nyhetssidan Blabbermouth, har man redan hört mycket av det som kommer fram i boken. Speciellt de avslutande kapitlen som behandlar de senaste 10 åren. Och varför ingen utförlig bootlegdiskografi, när det i boken talas om en del klassiska sådana inspelningar? Boken hade kunnat bli lite mer och kanske lite mer ond... "The bloody reign of Slayer" är dock, som mycket annan rocklitteratur, ändå underhållande och oftast är det de små sidohistorierna som är den stora behållningen. Må så vara att de ofta inkluderar sex, droger eller annan dekadens, men kul är de oftast, så även i Slayers fall. Man kan ju inte göra annat än le när en ordentligt berusad Tom Araya ramlar in i turnébussen på tidigt 80-tal och urinerar på Cronos i Venom. Niclas Müller-Hansen

< Tillbaka