Some kind of monster Efter att ha varit bortrest hela juli såg jag med glädje fram emot att ta en titt på den här dokumentären. Förhandssnacket har varit överväldigande positivt och de flesta recensenter världen över har hyllat Joe Berlinger och Bruce Sinofsky för deras skapelse. Dessa två herrar har ju tidigare bl a gjort de utmärkta dokumentärerna "Paradise lost I och II". Två filmer om tre killar som på väldigt lösa grunder ställdes inför rätta och dömdes till livstid och dödsstraff 1994 för de bestialiska morden på tre åttaåriga pojkar i West Memphis. De tre dömda kallas oftast för "the West Memphis Three" och vill ni läsa mer om fallet hittar ni mycket information på www.wm3.org eller så kan ni läsa Mara Leveritt´s "Devil´s knot". Utsökt läsning för sena kvällar. Nåväl, till själva filmen då! Jag blev inte besviken på "Some kind of monster", men som min kollega påpekade, så finns det kanske en del händelser man hade viljat veta mer av. Ett sådant exempel är hur James och Lars löser de konflikter de har med varandra genom en stor del av filmen. Man får se konfrontationerna och hur de pratar om den andre i enrum, men sedan är allting helt plötsligt bra igen. Självfallet måste de ha bearbetat detta mycket och kanske får vi se mer av de materialet i det fullpackade extramaterial som utlovas till dvd-versionen. Men förutom liknande småsaker är det här en utomordentlig dokumentär om ett band som antagligen kämpar utöver det vanliga för att fortsätta tillsammans. Samtidigt kan jag hålla med Jason Newsted, som i en sekvens säger sin mening om gruppterapin som föreslogs strax innan han försvann från bandet. Han tyckte det hela var ett idiotiskt upplägg och frågade sig varför de efter alla dessa år inte skulle klara av att lösa problemen själva. Men terapin påbörjades och Jason valde att hoppa av. I en alldeles färsk intervju berättar Phil Towle hur han tycker att Jason´s avhopp blev början på det arbete som nu visas upp i filmen och hur han tycker att det var starkt av Jason att sätta sig upp mot resten av bandet och säga vad han tyckte. Psykologen Phil Towle håller en ganska låg profil genom hela filmen och låter mest bandmedlemmarna tala, men mot slutet blir det lite kul när bandet börjar känna att det är dags att släppa taget och James undrar försiktigt om psykologen har börjat se sig själv som en medlem av bandet. Men som sagt, här bjuds på mängder av intressanta sekvenser från början till slut och James Hetfield´s besök vid dotterns balettuppvisning är en av de mest minnesvärda och som relativt nybakad pappa själv förstår man den enorma kärlek man känner för sina barn, även om man är en före detta alkoholiserad rockstjärna som betett sig som en riktig skitstövel mot familj och vänner. Det enda riktigt negativa är egentligen att skivan "St Anger" inte är det mästerverk den skulle kunnat vara. Jag har fortfarande svårt att ta den till mig, men får väl helt enkelt ge den lite fler chanser. En sak är dock säker, längtan efter att se Metallica live igen är stor, även om giget på Ullevi var en besvikelse. Slutligen kan jag tycka att det är lite ironiskt att Lars Ulrich nyligen separerade från sin fru. De la ner mängder av energi och tid och framförallt pengar (40000 dollar/mån), på att rädda bandet, men äktenskapet överlevde inte. Har ni inte sett filmen är det dags att ni masar er till en bio i en stad där den visas eller så får ni helt enkelt vänta på dvd´n med allt extramaterial. Niclas Müller-Hansen
|
|