AC/DC Family jewels Familjejuveler var det ja! Här serveras finfin musikhistoria på två dvdskivor och allt handlar bara om ren och skär njutning. AC/DC var ett av de allra första banden som betydde något för mig. Intresset började strax efter att "Back in black" kom ut och har varit en solid kärlekshistoria sedan dess, även om mitt intresse för senare produktioner inte riktigt nått upp i samma division som den där första förälskelsen i början av 80-talet. När jag nu upprepade gånger tagit mig igenom "Family jewels" inser jag att jag fortfarande slås av deras intensitet och sinne för tunggungande riff. Jag får ståpäls varje gång jag hör "Shot down in flames", "Sin city" eller "Hells bells". Och detta är ju ett betyg så gott som något! Disc ett innehåller mängder med tv-material från tiden med Bon Scott. Här bjuds på en hejdlöst rolig "Baby, please don´t go" från den gamla australiensiska showen "Countdown". Samma tv-show som ett antal år senare gjorde hejdundrande reportage om KISS när de landade i den här delen av världen 1980. Låten framförs live och Bon Scott är utklädd till vad som skulle kunna liknas vid en blond Pippi Långstrump och Angus ser inte ut att vara ett år över femton. Kult! Sedan rullar det bara på i sedavnligt boggiegung. I "It´s a long way to the top (if you wanna rock and roll) rullar bandet nerför en gata i Melbourne, ståendes på ett lastbilsflak tillsammans med några säckpipespelare. Lysande kul! Promovideon för "Jailbreak" är lika kul som den är usel och "Sin city" framförs i en blä Ndande och knivskarp version på programmet "Midnight special". Det blir liksom inte bättre än så här och jag kan inte för mitt liv förstå att Angus Young fortfarande orkar hålla igång som han gör. Mannen har headbangat oavbrutet sedan bandets första stapplande steg i början av 70-talet och själv vet man ju hur det känns när man nickar huvudet lite coolt på någon konsert. Sist på denna skiva bjuds det på två låtar från spansk tv. "Girls got rhythm" och "Highway to hell" framförs playback tio dagar innan Bon Scott hittas död i baksätet på en bil i London. Han ser lika vild ut som han alltid gjorde och den finurliga blicken är intensivt genomträngande. Legendariskt! Disc två är helt tillägnad tiden efter Bon Scott´s bortgång och fokuserar på åren ´80 - ´91. Här blir det nästan enbart promovideos av varierande kvalitet, förutom två klipp; "Let´s get it up" och "For those about to rock (we salute you) som framförs live. Den senare är så infernaliskt bra och trots att jag sett flera låtar från den här spelningen i Detroit 1983, så ryser jag varje gång. Bandet är riktigt tight och ljusshowen är makalös. Det är nästan så att Pink Floyd ligger i lä. Men mest bjuds det som sagt på promovideos. Fyra låtar från "Back in black" framförs på en enkel scen. Titelspåret, "Hells bells", "What do you do for money honey" och "Rock and roll ain´t noise pollution". Inget märkvärdigt och visuellt sett ganska så anspråkslöst, men vad gör det när muiken är av sådan rang. "Flick of the switch" och "Nervous breakdown" framförs i inspelningstudio och är, precis som föregående videos, inte speciellt häftiga för ögonen, men fyller ändå helt klart sin funktion i detta långa tidsdokument. Här finns även hela "Fly on the wall" videon, som i all sin Spinal Tapskhet är dråpligt underhållande. Avslutningsvis blir det promovideos på bl a "Heatseeker och "Are you ready" från "Clipped" videon. Summa summarum kan jag säga att disc ett självfallet bjuder på mer egentlig underhållning än disc två. Mängder med klipp jag aldrig tidigare sett och dessutom mer livematerial. Men disc två med Brian Johnson är ju från den tid då jag upptäckte bandet och därför är min personliga nostalgifaktor hög. Bortsett från det, så är det ändå lik förbannat mycket underhållande och när de sista tonerna av "Are you ready" klingar ut finns det bara en sak att säga: AC/DC är och förblir kungar och ingen kan snickra ihop så slagkraftiga riff som herrarna Malcolm och Angus Young! "´Nuff said!" Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|