Ian Gillan Live in Anaheim 2006 släppte Deep Purples sångare och scenmästare Ian Gillan en skiva under namnet "Gillan's In" för att summera mer än fyrtio år i musikbranschen. Han spelade in låtar på nytt från hela sin karriär ihop med ett stort gäng vänner. En skiva som golvade mig totalt med sin vitalitet och sväng. Året därpå gav han sig iväg ut på en klubbturné i Nordamerika med några av dessa vänner och detta har resulterat i både en liveskiva och en DVD med titeln "Live in Anaheim". Då denna turné oturligt nog inte nådde våra bredgrader så får vi hålla till godo med denna utmärkta konsert på DVD i stället. Konserten som är inspelad på House of Blues är ett bevis på att herr Gillan fortfarande är bland dom bästa rocksångarna än i dag. Visst är väl inte skriken från fornstora lila dagar lika bra längre men det gör inget tycker jag för han åldras med värdighet den gode Gillan och i övrigt sjunger precis lika bra nu som då. Konserten inleds med ett snyggt intro där bandet presenteras och sen följer en vansinnigt svängig konsert där Gillan plockar godbitar från hela karriärskakan med såväl Deep Purple-låtar som solo. Inledande "No Laughing in Heaven" är precis den start som konserten behöver och efter det är det inget snack om att bandet är på plats för att rocka röven av publiken. Största höjdpunkten för mig kommer i mitten av spelningen med först ett grymt trevligt jam där alla i bandet får visa upp sig gemensamt och sen drar bandet av "Unchain the Brain", "Bluesy Blue Sea" och "Moonshine" i ett rasande tempo. Suveränt bra sväng. En annan höjdpunkt är Deep Purples "When a Blind Man Cries" som alltid har varit en favorit hos mig. Avslutningen går inte av för hackor den heller. Att Gillan väljer att spela oerhört tjatiga "Smoke on the Water" får man ta för givet men det gör inge. För är det bara Gillan som sjunger den så är det en av världens bästa låtar och denna kväll tycker jag den låter ovanligt bra. Det är enbart en fördel att den framförs av två gitarrister om man säger så. Det är också under denna låten som publiken för första gången hörs framföra allsång. Här går nu bandet av och kommer in för det obligatoriska extranumret och vilket extranummer det blir sen. Det är dock bara två låtar men inledande "Trouble" (mest känd på grund av Elvis) är skönt bluesig och svängig innan kvällens crescendo kommer i form av Purples underbara "Knocking at Your Back Door". Detta är som ni förstår en konsert helt i den klassiska rockens tecken och med Ian Gillan på scen kan det inte gå fel. Det förekommer ingen eld, ingen rök och inga bomber utan det är en ren och skär rock'n'roll-show som bygger på förbannat duktiga musiker och ett enormt starkt låtmaterial. Enda "specialeffekten" egentligen är väl att bandet har lite dålig koll på vilka låtar dom skall spela så det får komma in väldigt lättklädda tjejer med plakat där nästa låt står skrivet. Som vanligt så bjuder DVD-formatet chansen till extramaterial och så även denna gång men det är lite i fattigaste laget som vanligt. Jag brukar i och för sig tycka allt extramaterial är fattigt så länge det inte ryms på en egen DVD men det är ju jag det. Mycket vill ha mer eller hur man nu säger. Det är trots allt helt okay denna gången med en inledande film där vi får följa bandet både på och bakom scenen men några direkt upphetsande scener är det inte och känns mer som en grej dom slängt ihop för att han med som just extramaterial. Då är avsnittet "The Ten Commandments" roligare och här berättar Ian om sina tankar runt turnén, valet av bandmedlemmar och så vidare och är väldigt intressant om än lite kort. Det obligatoriska fotogalleriet finns naturligtvis där och det är faktiskt ett galleri som för en gång skull är rätt kul att titta på med både natursköna bilder som kort från turnébussen, backstage och från scenen. Avslutande delen heter "A Case of the Memorabilia" är enbart en bild på en gitarrlåda full med olika grejer från Gillans karriär så som trumstockar, planscher och andra grejer. Rätt meningslöst om du frågar mig. I det stora hela är detta en kanon DVD och det beror mest på konserten som är grymt trevlig att titta på. Jag tror fans av både Deep Purple som Gillans solo karriär och klassisk rock i det stora hela kan få ut väldigt mycket av denna utgåva och jag rekommenderar därmed den därför varmt. Betyg: 
Ulf Classon
|
|