av Mikael Ekström För ett antal år sedan skrev jag en novell som hette "Mysteriet med den döde hårdrockaren". När jag visade den för min gamle polare Ib sa han omedelbart att den borde utvidgas till att bli en hel roman, en deckare. Självfallet tände jag på idén och vi två sammanstrålade nästkommande helg nere hos Ib i Lund, där han bodde vid detta tillfället. Vi öppnade kvällens första öl och började spåna på en story, och när alla ölen var uppdruckna och vi redo för lite seriös krogstafett hade vi ett dispositionsmanus kallat "Denim and leather: Ett hårdrocksmysterium" färdigt. Manuset bestod av 16 kapitel och vi hade bestämt att vi skulle skiva hälften var. Varje kapitel skulle dessutom ha en hårdrockslåt som titel, som för övrigt blev förvånansvärt många Judas Priest titlar. Och vad var då handlingen i detta manus? Jo, i korta drag gick det ut på att gitarristen i det fiktiva bandet Angelbitch, Tony, blir mördad. En halvfigur vid namn Frank Jensen blir vittne till mordet auditivt och på samma gång polisens huvudmisstänkte. För att bevisa sin oskuld bestämmer sig Frank för att lösa mysteriet själv. Efter flera förvecklingar och hårt arbetande hittar Frank den skyldige, och jag och Ib var klara med vårt manus som nu utvecklats till en hel bok. "Denim and leather: Ett hårdrocksmysterium" var på något sätt litteraturens svar på filmen "Spinal Tap". Boken var en komisk berättelse om ett hårt arbetande hårdrocksband, där det låg en vag deckarhistoria i botten. När vi var klara började vi att skicka runt manuset till diverse förlag. Resultaten blev som väntat negativa, men till slut var där ett förlag som hörde av sig, Gondolin, tror jag de hette. En kvinnlig representant från förlaget ringde mig en kväll och berättade vad hon tyckte om vårt manus. Hon började med att säga att de inte kunde ge ut den i nuvarande skick, men att de var intresserade att publicera den när vi gjort vissa nödvändiga justeringar. Bland annat var hon starkt imponerad över hur vi lyckats skriva en bok som verkligen talade till 15-åriga killar. Dessvärre var det aldrig vår mening. Och efter det samtalet så dog intresset för att göra något år manuset. Sedan dess har dock verkligenheten imiterat vårt manus alldeles för mycket för att vara sant. Hårdrocken har kommit tillbaka starkare än någon vågat hoppas på, vårt manus blev stulet under mystiska omständigheter, Frank Jensen blev justitieminister i Danmark och när Hammerfalls manager spårlöst försvann la vi ner projektet helt. Så nu, för första gången i världshistorien kommer, inte hela manuset, men likväl inledningen till "Denim and leather: Ett hårdrocksmysterium", skrivet av Ib Nilsson. Beyond The Realms Of Death Sologitarristen i Angelbitch Tony Andersson hade, sitt patronbälte och sin dödsskallering till trots, och till skillnad från många andra unga män i nittiotalets Europa, aldrig tidigare funderat över sin död. Måhända var anledningen till detta att de flesta av hans förebilder uppenbarligen levde och verkade i Los Angeles, eller hade dragit sig tillbaka till en förnöjsam om än obskyr alkoholist tillvaro i norra England. Det hade under hela sin tid som sologitarrist i Angelbitch varit Tonys bestämda uppfattning att dö på ett hotellrum på grund av bråk med en prostituerad, att dö drunkningsdöden efter en blöt kväll i Memphis, eller att skjutas till döds av någon knäppskalle utanför the Dakota Building var ett öde värdigt en porrfilms soundtrackmusiker och inte en heavy metal axe man. Tony kände sig för första gången i sitt tjugosexåriga liv, varav cirka sexton som hårdrockare, patetisk när han märkte hur livslusten började krypa ur honom. Ingen hårdrocksgitarrist hade, Tony veterligen, avlidit på detta snöpliga vis. Tankarna gick till de kollegor som trots allt gått en alltför tidig död tillmötes. Här fanns Tommy Bolin i Deep Purple och Steve Clark från Def Leppard som båda slutat sina dagar på tok för tidigt på grund av diverse drogexcesser. I Clarkes fall fanns också psykisk sjukdom med i bilden. Tony, som inte var speciellt insatt i någon annan musikstil än hårdrock, inte i något annat heller för den delen, tänkte de sista sekunderna han var vid medvetande att historieskrivningen nog skulle sammanlänka hans öde vid Randy Rhoades som så tragiskt förolyckades i en flygolycka för många år sedan. Rhoades var sologitarrist i Ozzy Osbourne Band 1980-82 och den bästa gitarrist Ozzy någonsin haft, sedan han lämnade Black Sabbath, om man inte räknar med det korta samarbetet med Gary Moore som liksom Tonys liv rann ut i sanden. Hans huvud fylldes av tonerna till Crazy Train och han somnade in.
|
|