Årskrönika 2005 Oskulden borta Någonstans i mitten av juni 2005 togs min journalistoskuld genom att en dagbok över min lördag på Sweden Rock Festival publicerades här på Metalshrine. Sedan dess har det i vågor ramlat ned promo-skivor i min brevlåda och jag har hittills hunnit med ungefär 60 recensioner, staden Motala kan stoltsera med att jag besökte även deras festival den 19 november, ännu en festivalrecension publicerades och där skedde även min första intervju, det med Nils Eriksson och Fredrik Mannberg från Nocturnal Rites. Mitt skrivande har enligt mig själv utvecklats till något mycket bättre men framförallt har jag fått nya vänner på Metalshrine, även om vi inte träffats i verkligheten ännu (Linus räknas inte). Med andra ord kan vi konstatera att det varit ett relativt händelserikt år för mig. Årets höjdpunkt Ja, det är att i slutet av varje år få läsa olika hårdrocksjournalisters årskrönikor och deras listor där de summerar allt som hänt de senaste 365 dagarna. Vad som enligt dem har varit bäst, sämst, roligast, tråkigast etc. etc. För ett år sedan trodde jag nog inte att jag själv skulle sitta och försöka plita ihop en hyfsat läsvärd krönika och göra en relativt rättvis års-lista. Men nu är så fallet och jag måste säga att det är enklare att läsa vad folk skrivit än vad det är att själv försöka minnas allt som hänt, alla viktiga skivsläpp, alla bra och dåliga konserter, alla som dött och alla som återuppstått (nja, inte som Jesus, utan jag menade snarare ett band som återförenas) med mera, för att göra just en läsvärd krönika och en rättvis lista. Fast det här är bra mycket roligare. Konserterna I år är konserter och festivaler som jag gästat lätträknade. Hugg av dig tummen och pekfingret och du kan fortfarande räkna dem på din ena hand. Då krävs det knappast någon stjärnmatematiker för att räkna ut att detta är minst sagt ett skandalår vad det gäller konsertbesök från min sida. Det började i februari med att det återförenade Judas Priest besökte Löfbergs Lila Arena i Karlstad och om det är en konsert så nära inpå så är det självklart att man åker dit. Sedan dröjde det till juni innan jag var kulturell härnäst och gjorde en endagsvisit på Sweden Rock Festival i Sölvesborg för att ytterligare 5 månader senare avrunda hårdrocksåret nere i Motala. Jag har redan börjat planera in för nästa år för att ta igen allt jag missat i år. Inte mindre än sex konserter står på schemat de första fyra månaderna. Lägg där till fyra festivaler under våren och sommaren (Gates of Metal, Motala Metal Festival, Ragnarock och Sweden Rock Festival) och min ekonomi är raserad för all framtid. Det var förresten just där problemet låg i år och troligtvis kommer att ligga även nästa år; pengar. Det är knappast gratis att gå på konsert, speciellt inte om man bor i Värmlandsskogarna och oftast har runt 30 mil enkel resa. Skivorna Om antalet konsertbesök av mig kan räknas på en hand så kan antalet skivor som släppts under benämningarna hård rock och hårdrock nog inte ens räknas på hela Sveriges befolknings händer sammanlagt. Det vore naturligtvis en omöjlighet att räkna upp alla och även ganska onödigt. Men vi kan ju börja med att det finns gamla gubbar som helt enkelt vägrar ge sig. Skivor med 50- och 60-plusare som Deep Purple, Glenn Hughes, Return, Journey, Status Quo och rockfarfar himself Udo Dirkschneider släppte material under året. En del rosade, en del mindre rosade och vissa borde kanske inse att de gjort sitt både i studion och på scen, utan att nämna några namn. Om vi lämnar PRO och går till vårt eget avlånga land så händer det saker även här. Vad sägs om nytt material från band som Clawfinger, Hypocrisy, Dark Funeral, Hammerfall, Nocturnal Rites och Dark Tranquillity? Framförallt tycker jag att Nocturnal Rites' "Grand Illusion" hör till det mesta intressanta av skivsläppen i år. Det här känns som en skiva som skulle kunna bli deras verkligt stora genombrott både i och utanför Sverige. Ett mycket underskattat gäng med namnet Sabaton stod för en av årets absolut starkaste releaser i och med sin "Primo Victoria" och jag hoppas att det kan bli lite av ett genombrott även för dessa Falun-baserade herrar, precis som jag hoppas på att "Underworld" kan bli genombrottet för Boråsarna The Storyteller. Betongtyskarna Rammstein's "Rosenrot" kom ungefär ett år efter "Reise Reise" och låter ungefär lika. Jag saknar "Herzeleid"- och "Sehnsucht"-soundet. USA-norska Kamelot kom med "The Black Halo" och med den så släppte de en av årets absolut bästa skivor alla kategorier. Tyskarna i Freedom Call släppte "The Circle of Life" och visade ännu en gång att det faktiskt GÅR att bli ännu mer tralliga. Ett annat ganska välkänt tyskt band släppte sin bästa skiva sedan "Master of the Rings". Då pratar vi naturligtvis om legenderna i Helloween och deras "Keeper of the Seven Keys - The Legacy", ingen ny "Keeper", men i alla fall en ny höjdarplatta. Efter många om och men kom även Stratovarius' självbetitlade skiva, med originaluppsättningen, trots alla bråk, mordhot och medlemsbyten som varit. Timo Tolkki säger själv att han är en ny människa nu, men vi får väl se hur länge det håller. Årets glamskiva får väl anses vara "Another Hostile Takover" med Hanoi Rocks, trots att Sverige speedar på rejält i den genren med skivor från Gemini Five, Crashdïet, Enemies Swe, Hardcore Superstar med flera. Edguy fortsätter att mjölka fansen på pengar med sina inför-den-nya-skivan-mini-cd's. Titelspåret "Superheroes" ger mig inte några jätteförhoppningar på den nya plattan "Rocket Ride", men om den i övrigt håller samma nivå som "Spooks in the Attic" och "Blessing in Disguise" som också följer med på mini-cd:n så kan det verkligen bli något. Avslutningsvis så har Michael Kiske återigen figurerat på skiva i hårdrockssammanhang då han agerar sångare i Place Vendome, ett sidoprojekt av medlemmar från Pink Cream 69 och Vanden Plas (lägg märke till ordleken). Visserligen är Place Vendome mera "vanlig" rock, men ändå. Det hårda året För mig såg 2004 ut ungefär så här: Sonata Arctica, Edguy, Blind Guardian, Dragonforce, Hammerfall och Stratovarius. 2005 hände det dock något och de lite mjukare banden har plötsligt fått lite mindre tid i min cd-spelare till förmån för de lite hårdare gossarna i till exempel Dark Funeral, Hypocrisy, Dark Tranquillity, Dimmu Borgir, The Duskfall, Deathstars, One Man Army and the Undead Quartet och In Flames. Jag har helt enkelt breddat min musiksmak rejält. Visserligen lyssnade jag då och då på lite hårdare saker än töntarna i Celesty innan också men absolut inte i den utsträckning jag gör numer. Faktiskt så tror jag att det beror mycket på att jag söker variation och fann den inom hårdrocken, mycket tack vare Metalshrine då jag, men framförallt min kollega och vän Linus, fått promotionmaterialet med just dessa band. Det gamla vanliga Det finns saker som man kan skriva om som är sig likt, år efter år. Till exempel så lyckades inte Axl Rose få ut "Chinese Democracy" i år heller, Rhapsody släppte en skiva med ett ännu töntigare namn är föregångaren, Edguy's gitarrist Dirk Sauer's hårfäste har krupit upp ännu en centimeter och Iron Maiden har släppt ännu en ny icke-studio-skiva (liveskivan "Death on the Road"). Där är i alla fall allt precis som vanligt... Förväntningar inför 2006 Vad förväntar jag mig? En mycket bra fråga, för jag vet faktiskt inte riktigt. Jag håller i alla fall tummarna för att Axl Rose får ut sin jävla skiva så vi slipper det ältandet varje år. Naturligtvis vill jag också att alla mina favoritband kommer ut med nytt material. Året som gick var ett mycket bra år på den fronten vilket jag tror kan resultera i att 2006 blir lite lugnare då få band spottar ur sig en platta om året numer. Men Edguy, Dragonforce och In Flames släpper alla nytt i januari och sämre start kan man ju få. Annars vill jag att mina konsertbesök ska bli lyckade och framförallt att vädret på utomhusfestivalerna blir soligt och varmt för jag vill inte uppleva en istid á la Sölvesborg igen. Martin Ericsson

< Tillbaka