av Johan Müller-Hansen Gene Simmons och Paul Stanley. Demon och Starchild. KISS laguppställning har varierat under årens lopp, men grundbultarna Simmons och Stanley har alltid bestått. Tillsammans har de gett järnet i rockvärlden med smink, blod och explosioner. Den förra ett rovdjur med stor aptit på kvinnor, den senare en kärlekstörstande och känslig kille. I alla fall om man utgår från sångtexterna. KISS har aldrig utmärkt sig som ett band som behandlar de tunga ämnena. Inga politiska ställningstaganden, inga religiösa utspel, inga kategoriska imperativ. Istället har de valt att fokusera på att rock n' roll all night, party every day och shout saker och ting out loud. Och det har varit mycket framgångsrikt. Även kärlek och sex har varit ett centralt koncept, inget konstigt för ett hårdrocksband, men det är här vi ser de stora skillnaderna mellan frontmännen. Även om originaluppsättningens Peter Criss och Ace Frehely ibland tar ton är det Simmons och Stanley som axlar det största sångansvaret. Tillsynes märks inga tematiska skillnader mellan dem - deras låtar handlar i stort sett om samma saker. De sjunger båda om att festa och att ligga med tjejer. Men en närmare titt avslöjar några subtila olikheter. Framförallt när det handlar om relationen till det motsatta könet. Gene Simmons är den aggressive. Han sjunger gärna om sig själv i någon slags maktposition - sex är en oumbärlig vara som endast han kan tillhandahålla. Calling Dr. Love från Rock n' roll over är ett exempel. Det räcker inte att beskriva sig som en fantastisk älskare, han är en professionell sexdemon med doktorshatt. I låten framhåller Simmons att han har "the cure you're thinking of", vilket betyder att han ser sex som botemedel till alla tänkbara åkommor. Veneriska också får man anta. Den mer försiktige Stanley aktar sig från ett sådant språkbruk. Hard Luck Woman från samma platta är skriven av honom, fast det är Peter Criss som framför den. Men Criss raspiga röst kan inte dölja Stanleys romantiska sinnelag: "I don't wanna hurt you girl, you know I could never lie" rosslar han fram. Hard Luck Woman slutar tyvärr med att protagonisten lämnar den stackars hårdturskvinnan. Det förklarar varför Stanley låter Criss sjunga den - han vill helt enkelt avsäga sig ansvaret för ett sådant svek. Denna dubbeltydighet i KISS är intressant på flera sätt. Framförallt när man ser till vad Gene Simmons faktiskt kommer undan med. Stora åldersskillnader mellan sexuella partners är tabubelagt. Likaså sex med minderåriga. Men det är inget som hindrar honom från att skriva catchiga rocklåtar om det. Christine Sixteen och Goin' Blind handlar båda om en äldre herres kärlek till en på tok för ung flicka. I Goin' Blind är inte blindheten en metafor för kärlekens påverkan, den äldre herren är 93 år gammal! Han är inte blind av kärlek, det rör sig om helt vanlig grön starr. Det är en fråga om självförtroende, eller bristen på självförtroende. Medan Simmons ser sig själv som Guds gåva till kvinnan är Stanley ett klassiskt exempel på en nörd som kommit upp sig. Trots att han är en av världens största rockstjärnor, erkänd sexikon och mångmiljonär är han fortfarande en blyg judisk pojke från New York. Simmons är mer övertygad om sin förträfflighet, därför kan han sjunga om sin Charisma och sin roll som God of Thunder. Stanley frågar försynt: Do you love me? En låt som helt och hållet beskriver hans osäkerhet. Du gillar min limousine och mina läderklackar, men gillar du mig? KISS har profilerat sig som ungdomarnas band. Ett band som räcker långfinger till föräldrars auktoritet och krav. Detta har ansetts obehagligt och omoraliskt. Det har även ansetts töntigt och tamt eftersom KISS inte är osårbara mot tidens tand. Nu är de själva föräldrar. Inte så coolt. Men även om det som en gång i tiden gjorde KISS fruktade inte längre skrämmer någon, finns fortfarande skäl att höja på ögonbrynen. Det största skälet är Gene Simmons. Simmons skriver ganska speciella låtar. Speciella i det avseendet att han aldrig lägger sig i underläge. Han är den drivande kraften i låten, den sexige och farlige älskaren. Omöjlig att värja sig mot, omöjlig att glömma. Varför? Därför att han tar det på fullaste allvar. I många av Simmons låtar föreligger det ett hot om straff, våld eller andra otrevliga konsekvenser. En sexuell relation är på hans villkor. "You'll learn to love me, and my sweet pain" ur låten Sweet Pain är ett exempel. Han skiter i om partnern gillar honom och hans piska eller inte, hon får helt enkelt lära sig att göra det. Annars... Sadistiska lekar är bara en av hans specialiteter. Simmons har gjort sig skyldig till vouyerism i Watching You, sexuellt utnyttjande i Love 'Em, Leave 'Em och manlig prostitution i Got Love For Sale. Samtidigt beklagar sig Paul Stanley med att "you know you ought to treat me good/you never treat me like you should" i Rock Bottom. Så det är såhär KISS har valt att dela upp rollerna. Gene Simmons är det aktiva subjektet - redo att lägra alla kvinnor han stöter på. Paul Stanley är det passiva objektet - ett ständigt offer för kärlekens härjningar. Och det är med den vetskapen man kan förstå sminket, blodet och explosionerna. Allt för att dra uppmärksamheten från den enes tveksamma sexualbild och den andres kärlekstörstande mjäkighet.
|
|