av Steve Mårtensson Så går vi då skilda vägar efter så många år tillsammans. Vi träffades första gången julen 1984 då min bror intruducerade oss för varandra och ljuv musik ljöd i mina öron. Kärlek uppstod omedelbart och vi två blev oskiljaktiga. De första åren tillsammans var underbara. Okonstlat, opretantiöst och äkta. Men åren gick och precis som med alla förhållanden så planade förälskelsen ut och det gick lite slentrian i vårt gemensamma liv. 90-talets första hälft var annorlunda men fortfarande bra. 90-talets senare hälft blev dock en prövning som vi egentligen aldrig kom över. Vi gled allt mer ifrån varandra och klyftan mellan oss blev allt mer påtaglig. När jag tyckte att du borde söka dig tillbaka till rötterna blev du alltmer okoncertrerad. Din affär med Napster kunde blivit droppen, men jag saknade dig så mycket att jag var villig att förlåta. Jag ville ha det som det var förrut medan du ville, som du utryckte dig, "utvecklas med tiden". Jag vet egentligen inte när du flyttade ut ur mitt sinne. En dag var du bara borta. Såg dig på tv nyligen. Först blev jag glad, men min leende mun förbyttes snart till ett likgiltigt streck. Jag kände delvis igen dig. Lite som förr men ändå inte och jag insåg att vår seperation ändå varit till det bästa. Kanske kommer vi att springa på varandra igen i framtiden? Kanske på något sommarevenemang på Ullevi? Då skulle jag vilja återuppleva gamla minnen och skita i vårt mer nutida groll. Som "förr" kommer det naturligtvis aldrig att bli igen, för mycket vatten har passerat under bron sedan dess. Men en sista natt ihop... Jag kommer även fortsättningsvis att plocka fram och njuta av det vi hade gemensamt under 80-talet. Däri finner jag fortfarande enorm glädje. Det var tider, tider som nu tyvärr flytt. Med en sorgsam tår i ögat tar vi nu farväl av varandra. Lycka till i framtiden. Publicerad 21 sep 2008
|
|