|
Krönika
|
av Niclas Muller-Hansen Ingen kan väl låta mer som en 17-årig surfare, än Vince Neil! Han har de där coola, lite nonchalanta tonfallet när han säger det. Det låter kanske inte intelligent, men på något vis passar det väldigt bra till Vince´s stil. Blond kille från Kalifornien med smak för livets goda, eller? Mycket har hänt sedan de tidiga 80-talet, då Vince var en blond, smal och brunbränd sångare i ett av världens galnaste band. Jag minns hur jag satt klistrad vid radion ´84, när Monsters of rock intog Råsunda. Faktum är att jag fortfarande har kvar den inspelningen på band i någon byrålåda. I alla fall fick jag höra Vince snacka om hur hårt de rockade och skrika "Fuck yeah", till Stockholmspubliken. Mäktigt och tufft tyckte jag, som 13-åring. Idag känns det väl inte lika kul. Numera är den gode Vince ett plufsigt fyllo, som i den senaste skandalen, pucklade på sin flickvän på självaste nyårsafton. Tydligen inför publik. Det finns nog en risk för att man inom snar framtid får läsa; Känd rocksångare funnen död! Det tråkiga är väl att man inte kommer att bli förvånad. För förvånad kan man ju inte bli efter att ha hört den där ökända intervjun på amerikanska radiostationen Rockline förra året. En dyngrak Vince Neil intervjuades via satellit från en strippbar, vad annars, och kunde i stort sett inte svara vettigt på en enda fråga. Rock and roll! Jag älskade Mötley Crüe från början. Från det där första, stora reportaget i Okej, där Vince stod med ett skyltdockshuvud i näven och Nikki Sixx´s knähöga stövlar brann med en klar låga. Det kunde ju inte bli mycket mer rock and roll än så. Och det är faktiskt så, att jag fortfarande älskar det här bandet. Må så vara att de inte längre gör bra musik och kanske lever jag mest på nostalgi, men Mötley Crüe förblir de "original American bad asses!" Det snackas om avskedsturné i år, med originalbandet. Hur nu det ska gå till när sångaren och trummisen skyr varandra som pesten, basisten har ett nytt, ungt band att leka med och gitarristen....Ja, vad i helsike gör Mick Mars? Han lär ju ha en sällsynt åkomma, som gör honom orörlig. Men som sagt, få band har väl bidragit med så många helgalna historier, som det här gänget. Från dubbelmackan i turnébussen med Tommy Lee, Vince Neil och okänd groupie, förevigad av hovfotografen Ross Halfin, till överdoser, bilkrascher, hemgjord porr och playboybrudar. Rock and roll! Men trots all patetisk galenskap får jag fortfarande gåshud av "Knock ém dead kid", "Merry go round" och "Toast of the town". 80-talshårdrock när den var som bäst. Jag hade dessutom turen att se bandet live när de var på topp. Det var en speciell känsla att få se dem på Theatre of pain-turnén och sedan även Dr. Feelgood. Första gången var bäst, inget snack om saken. Jag var lyrisk i veckor och jag undrar vart min turnétröja tog vägen? Men det var också otroligt underhållande att se dem på sista turnén innan allt gick åt skogen, även om ett hungrigt Skid Row blåste dem av scenen. Nostalgi åter igen. Vad vill jag då ha sagt? Tja, antagligen bara att det var bättre förr. "Fuck yeah, duuuude!" |