av Steve Mårtensson Jag minns fortfarande dagen då min äldre bror kom hem med skivan. Skivan som kom att förändra mitt liv. Skivan som fortfarande är min absoluta favoritskiva, om jag nu tvunget måste välja just en enda. Jag talar naturligtvis om Mötley Crüe´s andra album; "Shout at the devil". Jag och min bror lade tidigt till med en, enligt min mor, ful ovana. När det var dags för julklappsinköp så bytte vi helt enkelt skivor med varandra. Jag satte upp två skivor på min önskelista och han satte upp två. Julen 1983 bestod min önskelista av Metallica´s "Ride the lightning" och Mötley Crüe´s "Shout at the devil". Nu visade det sig att han köpte Metallica-skivan till mig och inte Mötley Crüe. Besviken? Nja, "Ride the lightning" är och förblir en topp-5 skiva, alla kategorier för mig, så det valet var inte fel. Några veckor senare berättade brorsan att en klasskompis till honom hade införskaffat "Shout at the devil". 1984 var jag 13 år vilket givetvis innebar att flödet av pengar ner i börsen var klart begränsat. Och det samma gällde säkerligen för de flesta andra kids i samma ålder. Detta var säkert anledningen till att dåtidens variant av mp3-nedladdning var så frekvent. Jag pratar naturligtvis om utlåning och kopiering. Man lånade en skiva av någon kompis eller skolkamrat, tog hem den och kopierade den på något skruttigt kassettband för att nästa dag lämna tillbaka skivan. Dagen därpå var det nästa kille i kön som tog med den hem och samma procedur utspelade sig. Nåväl, några veckor in på det nya året var det min brors tur att låna hem "Shout at the devil". Och redan då vi lite lätt nervöst fingrade på det stora vinylomslaget kändes det spännande. För omslaget är så coolt och så passande för både musiken och Mötley Crüe som band. Rök, eld och diaboliskt elaka killar klädda i läder kastar kaxiga och uppkäftiga blickar mot betraktaren. En häftigare samling rockers hade jag aldrig skådat och om jag redan nu var exalterad var det inget mot vad som komma skulle. Introt "In the beginning" är så förbannat brutalt och stämningsskapande. Och sedan följer hit efter hit. Musiken är rå, oslipad och osar sex, drugs and rock n´ roll. Under 1984 besökte bandet Sverige inte en utan två gånger. Första gången som förband på den stora Monsters of rock galan på Råsunda. Andra gången var det som förband till mitt andra favoritband Iron Maiden. Trots att jag envetet försökte övertala mina föräldrar om jag jag skulle få gå på någon av dessa konserter fick jag givetvis inte detta. Vilken normalt funtat förälder skulle skicka iväg sin 13-åriga son till storstaden för att gå på konsert? Nej, just det. Men två år senare kom så äntligen min tur att se bandet. Fritidsgårdens minibuss rullade ner till konsertlokalen Olympen i Lund och vad kan jag säga om konserten? Magisk. Allt från introt där bandet stod uppradade på det gigantiska trumsetet, den läckra scendekoren till avslutande "Jailhouse rock". Mest imponerande var nog Tommy Lee´s trumsolo som avslutades med att han, på klassiskt rockmanér, drog ner byxorna och visade baken för oss i publiken. Dagen efter var man tuffast på skolan då man gled runt iklädd sin nyinköpta turnétröja. Inte blev min idoldyrkan mindre då man i vart och vart annat nummer av OKEJ kunde läsa om gruppens sex- och fyllebravader. Nu var det inget tvivel om vad jag skulle syssla med då jag blev äldre. Som 13-åring hade jag redan bestämt mig; jag skulle bli medlem i ett häftigt hårdrocksband och dricka Jack Daniel´s direkt ur flaskan. Nåja, så här 19 år senare inser jag att jag kanske inte fick ett lika tufft och händelserikt yrke. Elektriker, av alla yrken. Hmmm, vad skall jag säga? Som drömmande 13-åring låg hela världen vid mina fötter och allt var möjligt. Enda begränsningen var min fantasi och skall jag vara ärlig så låter jag än idag fantasin sväva iväg. Plötsligt så står man där med tuff läderklädsel, mascara och kaxigt spretig frisyr. Precis som Mötley Crüe. Precis som gudarna från barndomen. Redo att lägga världen för mina fötter. Shout at the devil!
|
|