av Mikael Ekström Metallicas senaste skiva St Anger är den mest intressanta, mest betydelsefulla och den bästa skivan på 2000-talet. Utan tvekan. Metallica är nämligen en av de få grupperna inom hårdrocken som vågar gå sin egen väg och som ständigt är nyskapande. Ända sedan debuten med Kill 'Em All 1983 har de varit intresserade av att utvecklas. Ingen av deras skivor låter likadant. Det skulle varit alltför lätt för dem att göra en upprepning av deras svarta album som var en megasuccé, men hur kul skulle det varit? Istället valde de att spela in Load och Reload, två plattor som då de gavs ut fick utstå kritik men som idag omvärderats på grund av St Anger, som i sin tur fått de mest hängivna fansen missnöjda. Kritiken har varit allt ifrån det usla trumljudet till alltför påtagliga referenser till nu-metal banden och avsaknaden av gitarr solon. Men kritikerna glömmer en viktig sak; Metallica vågar göra musik för sin egen skull inte för fansen. Visst, det är viktigt att tillfredställa fansen, men det är ännu viktigare att tillfredställa sig själv. I grund och botten så gör alla musiker, eller bör göra i alla fall, musik för sig själva. Metallica har med St Anger flyttat fram gränsen för sin utveckling ännu ett steg. Det farligaste för en kreativ artist är att stagnera och upprepa sig. Hårdrocken har många exempel på band som låter likadant platta efter platta, en del band funkar det för, som AC/DC och Motörhead. Men för de flesta tynar de långsamt bort om de inte vågar förnya sig. Ett praktexempel på ett band som försökte göra något nytt, men som backade är Iron Maiden. När Bruce Dickinson slutade och Blaze Bayley började gjorde de två mycket intressanta skivor; The X Factor och Virtual XI. Dessvärre ville deras fans inte veta av någon förändring och bandet återgick till sitt gamla sound och plockade in Bruce igen. Deras senaste skivor med Bruce låter som fansen vill, men känns uddlösa. De låter som en karbonkopia av Number Of The Beast med andra låttitlar. Det är här som Metallicas storhet gör sig påmind. St Anger är en skiva som inte bara låter helt annorlunda jämfört med deras tidigare, det är en skiva som berör och upprör. Diskussionerna på diverse webforum, och för den delen även i pressen, har varit omfattande. Det var länge sedan en skiva varit så pass analyserad och penetrerad. Spaltmetrar har skrivits om St Angers för och nackdelar. En del har tyckt att Metallica gjort ett riktigt magplask, andra hyllat dem och ansett att de återgått till sitt "gamla" sound, men ingen har varit oberörd. Och det är ju det som är meningen, konst som inte skapar debatt och berör lyssnaren eller betraktaren är mer eller mindre onödig. Det är där som Metallica lyckas, och andra grupper misslyckas. Metallica går sin egen väg med en självsäkerhet som imponerar. Och medan jag lyssnar på skivan ser jag redan fram emot uppföljaren till St Anger, men jag vet inte om jag kommer at gilla den eller inte. Bara att jag inte vet hur den kommer att låta.
|
|