 Analys av KISS soloplattor av Christian Modenius 1978 var året KISS stod på toppen utifrån sett. Efter "Alive" släpptes 1975 hade bandet seglat på en räkmacka och lyckats kränga iväg miljontals exemplar av allt de slängde ur sig samt spelat för utsålda hus världen över. Den idylliska bilden ljög dock för inom bandet hade stridigheter blåst upp. Både Ace Frehley och Peter Criss hade svårt att klara sig utan olika former av kemiska substanser vilket gick ut över gruppens välbefinnande. Efter Love Gun turnén 1977-78 hotade båda herrarna att hoppa av. De kände sig artistiskt kvävda av ledarduon Stanley/Simmons som tämligen systematikt sållade bort potentiella låtbidrag till förmån för sina egna. Stanley och Simmons insåg snabbt att ett dubbelavhopp skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för bandets framtid. Att ersätta personer hade varit lätt men att ersätta karaktärer skulle bli bra mycket svårare. I och med denna situation föddes idén om att samtliga medlemmar skulle spela in var sin soloplatta. På så sätt skulle alla få möjlighet till artistisk frihet och inte minst skulle bandet vinna tid. Kanske skulle projektet få de potentiella desertörerna att tänka om. För att ingen skulle misstänka att det förekom trubbel i paradiset skulle samtliga skivor dediceras till de övriga medlemmarna. Den 18 september 1978 släpptes sedan samtliga medlemmars soloskivor. Medan Paul Stanley och Ace Frehley tuggade vidare på det redan etablerade KISS-soundet gick Peter Criss och Gene Simmons nygamla vägar. Peter Criss, som efter singelframgångarna med "Beth" och "Hard luck woman" blivit något av bandets mjukis, ångade vidare på det lugna spåret men lade dessutom till en och annan jazzinfluens. Gene Simmons fick äntligen visa hur viktiga Beatles hade varit för honom. Hela plattan osade Beatles utom möjligen den ironiska avslutningen "When you wish upon a star". Även om bandet aldrig erkände det är det uppenbart att man vid det här tillfället ville visa hur viktig man var för bandet och därför skulle försäljningssiffrorna mottagas med stort intresse. Samtliga skeppade platina på utgivningsdagen men bara en lyckades vaska fram en hit. Ace Frehley´s cover av Russ Ballard´s "New York Groove" lyckades puffa Frehley´s soloplatta till den interna förstaplatsen, även om Gene Simmons idag påstår att hans platta med tiden gick om. Musiken då? Jo, samtliga plattor innehåller glädjeämnen även om jag kan tänka mig att vissa KISS-fans har svårt att hitta några på Criss platta. Kort kan man säga att Stanley´s platta låter mest KISS. Här hittar man de högsta topparna("Take me away", "Hold me, touch me") men även ett par bagateller ("Move on" etc.). Frehley står för den hårdaste utan att prestera några riktiga toppar. Simmons tillverkade den jämnaste och var kanske den som tänkte mest strategiskt då han tog hjälp av ett flertal kända musiker som Joe Perry och Bob Seger. Peter Criss, slutligen, levererade en berg- och dalbana med toppar som "I can´t stop the rain" och "You matter to me" och skräp som "Hooked on Rock ´n´Roll" och "That´s the kind of sugar papa likes". Soloskivprojektet gav bandet konstgjord andning i 1,5 år till innan Peter Criss till sist sparkades/slutade 1980 och ersattes av Eric Carr.
|
|