Airbourne Runnin' Wild Ja jävlar i min lilla låda! Sicket band man har upptäckt och vilken helt strålande debut dom bjuder på. Av en slump fick jag syn på en notis om ett band vid namn Airbourne som kommer från Australien och då jag anser att Australien är världens bästa rock'n'roll-land så kollade jag naturligtvis upp vad dessa unga grabbar hade att bjuda på. Döm om min förvåning när jag hittar dom på Youtube och fick se videon för deras låt "Diamond in the Rough" och blir helt knockad! Satan vilket ös! Så här bra har det inte låtit sen AC/DC's glansdagar! Jag fick fatt i skivan, som endast är släppt i Australien och Japan än så länge (släpps i januari nästa år i resten av världen), och den har inte lämnat vare sig hemmastereon, bilstereon (här sitter ju naturligtvis en kopia) eller MP3-spelaren sen dess. I ett par veckor har jag uteslutande lyssnat på detta mästerverk som fått namnet "Runnin' Wild" och det är något jag inte har upplevt sen jag hörde AC/DC för första gången. "Runnin' Wild" är något så ovanligt som en skiva som är bra precis rakt igenom utan en enda dålig ton eller not. Visst finns det låtar som är bättre än dom andra men det behöver ju inte betyda att det finns halvbra låtar på skivan. Jag satt länge och funderade hur jag skulle kunna recensera denna skiva för hur i h-vete skall jag kunna förmedla en känsla som detta alster ger mig? En symtom när man lyssnar på skivan är att det pirrar i hela kroppen och man blir bara lycklig och en annan är att man inte kan sitta still utan måste headbanga, lira luftgitarr och sjunga med hela tiden. Vi får heller inte glömma dom där berömda ryckningarna i öltarmen för allt i världen. Sist men inte minst så skapar skivan ett begär, ett sug efter att bara lyssna mer och mer och mer vilket jag inte upplevt med någon annan skiva på många år. Det verkar som jag inte kan förmedla mina känslor på ett vettigt sätt men hur låter det då undrar ni? Ja det finns egentligen bara ett band man kan jämföra med och det är deras landsmän i AC/DC. Ibland låter riffen och solona så kusligt likt det AC/DC en gång lyckades skapa så man mår bara bra i hela kroppen. Men att bara säga att dom låter som AC/DC är lite taskigt för, ja ni har hört den förut, bandet lyckas faktiskt skaffa sig en egen identitet på något sätt. Det kan vara sångaren Joel O'Keeffe som gör det för han har en av dom skönaste rock'n'roll-rösterna jag hört på mycket, mycket länge. Han låter som en perfekt blandning av Bon Scott och Brian Johnson från innan nämnda AC/DC. Att dom även har lyssnat en del på Rose Tattoo kan man höra och även det är ju ett grymt bra aussierockband. Airbourne lirar vad dom själva kallar pubrock men jag skulle även vilja kasta in genrenamn som boggierock och cockrock (om det sista ens är ett namn på en genre vill säga men ni fattar nog poängen) för att beskriva dom ännu mer. Kort och gott så lirar dom precis den typen av rock'n'roll som jag älskar mest av allt och nu får jag äntligen ett ordentligt substitut till AC/DC som verkar försvinna mer och mer för var år. Äsch, nu sitter jag bara och svamlar på tangenterna igen som jag brukar göra när det är något jag brinner för men som jag inte kan beskriva. Låt mig bara få avsluta med att säga att årets skiva inte ens släppt i Europa än men det skiter jag i för satan vad bra Airbourne är och årets skiva 2007 kommer heta "Runnin' Wild" om inget oförutsett händer på AC/DC fronten vill säga. Kan man ge en skiva sex poäng av fem? Betyg: 
Ulf Classon
|
|