In Flames A Sense of Purpose Vad kan man säga om In Flames som inte redan är sagt? Antingen så hyllar man dom unisont, vilket dom flesta gör, eller så kan man som jag konstatera att dom är helt okay men att efter "Clayman" (2000) så har det bara gått utför med bandet. Om man då tillhör den sistnämnda kategorin så får man allt oftast höra att man inte är riktigt klok och att man är en insnöad nostalgiker som i princip bara tycker att den första demon med respektive band är bra. Eller så får man höra att man inte gillar när band utvecklas. Ungefär så är det i alla fall. Jag får i alla fall höra ofta att jag är knäpp som inte tycker att "nya" In Flames är bra. Men vad kan man göra då? Gillar man det inte så gillar man det inte. För mig är In Flames karriär indelat i två delar, före och efter "Clayman". På efterföljande album av just nämnda skiva hände det någonting - någonting som jag inte kan sätta tummen på vad det är men det känns som låtarna slutade tilltala mig helt enkelt. Men ni ska inte tro att jag slutat lyssna på bandet, nej då, som den en obotlige optimist jag är så tror jag att en dag så skall dom hitta tillbaka till det som gjorde att jag aktade bandet så högt en gång i tiden. Men tyvärr så lyckas dom inte denna gång heller. Säga vad man vill om In Flames men dom har alltid hållit en hög nivå på sina kompositioner även om inte jag gillat dom. Det har alltid funnits en eller två låtar på var album som klistrat sig fast och hemsökt en till förbannelse. Men den tiden verkar vara förbi för det finns inte en enda låt på nya skivan "A Sense of Purpose" som har samma effekt som tidigare alster. Har dom må hända fått slut på idéer? Riffen känns oinspirerade och har möjligtvis mäster Strömblad fått slut på sina underbara melodier? Visst finns där tunga riff, glada melodier och allsångsrefränger, allt det där som gör att trogna fans kommer älska även denna skiva, men frågan är om inte en del av dom kommer ta ett steg tillbaka nu. För även om alla beståndsdelar finns där så känns det som nivån ramlat ner en eller två pinnhål. Fast det är väl ingen fara i och för sig för In Flames har nu nått någon form av status som gör att oavsett vad dom ger ut så kommer dom att sälja hur mycket skivor som helst ändå. Vilket är kul för dom för dom har alltid jobbat hårt för att nå dit dom är idag. Förövrigt är det sig likt i In Flames-land. Produktionen skiljer sig inte så mycket från övriga skivor efter "Clayman" så man känner igen sig väl i ljudbilden. Men personligen tycker jag bandet tagit för stora kliv bort från det så kallade Göteborgssoundet och idag är det istället band som Dark Tranquillity som för den fanan vidare. Fast många lär väl tycka jag har fel även denna gång men det är nog för att dom associerar det soundet med just In Flames. Däremot så tycker jag bandet har hittat sitt egna sound och idag låter rätt så unika. Den där fåniga rena sången som Anders Fridén lade till med på "Clayman" har utvecklats mer och mer med åren och är nu lite småjobbig. Snälla Anders, när skall du inse att du inte är en sångare? Du är ett gurgeltroll och skall growla och gasta inte hålla på med det du sysslar med nu. Lite i mitt ogillande av bandets utveckling ligger nog just i sången då jag har svårt för ren sång till melodiös men stenhård death metal. Visst funkar den kombinationen även för mig ibland men då måste nivån vara högre än den som herr Fridén levererar. Utveckling finns där också som sig bör då bandet alltid utvecklats en bit för var skiva och denna gång i form av åtta minuter långa "The Chosen Pessimist" men jag vet inte om det är till det bättre för vem önskar sig ett metallens svar på Kent? Japp, så illa låter det tyvärr. Så hur ska jag då sammanfatta denna nya skapelse från Sveriges ledande metalakt? Det blir inte lätt helt klart för efter var lyssning så blir skivan bara mer och mer anonym för mig. Vid två tillfällen hajar jag till och då är det ett par fina riff men dom tar slut lika fort som mitt intresse för skivan. Men låt oss säga så här att gillar du In Flames så kommer du säkert inte bli besviken på "A Sense of Purpose" du kanske inte blir överväldigad men du kommer gilla det. Tyvärr känns det dock som att In Flames-maskineriet börjar gå lite på tomgång och det är tack vare sin oerhörda rutin som bandet fortfarande klarar av att leverera så pass hög kvalité som dom gör utan att komma fram med ett enda intressant riff eller en enda minnesvärd melodi. Betyg: Ulf Classon

< Tillbaka