Alice Cooper Along came a spider Vincent Furnier ska ha en stor eloge för att han 2008 fortfarande lyckas prångla ut musik som trots vissa brister, ändå känns intressant. Då dagens musikklimat allt som ofta översköljs av artister med minimal eller rent utav ingen talang alls, är en gammal stofil som Alice Cooper ständigt aktuell och har vett att ta en titt i backspegeln. Nytt vävs samman med gammalt och från och till uppstår ljuv musik som för tankarna till en tid då Alice och hans band var bland det farligaste som beträdde en scen. "Dirty diamonds" var en fullträff med ett sound som hörde 70-talet till och texter med mer humor i än tidningen MAD. Med det albumet i baktankarna såg jag verkligen fram emot nya "Along came a spider". Det lät ju ganska kul när de första ryktena dyka upp på nätet. När jag nu sitter här och lyssnar får jag dock erkänna att en viss besvikelse infunnit sig. Låtarna har överlag inte riktigt samma glöd som på föregående album och det är egentligen först under plattans andra halva som det verkligen rycker upp sig och Alice visar att han faktiskt både har humor och de gamla låtskrivartakterna kvar. Låtar som "Wrapped in silk", underbara 70-talsstänkaren "Killed by love", som får mig att tänka på Elton John i sina bästa stunder, och likaså den svängiga "I´m hungry" visar att mannen i fråga fortfarande har en del att ge. Inte ej heller att förglömma stråkarna och riffen i den smått vackra "Salvation", som bitvis för tankarna till hans mästerliga "From the inside". Sammantaget är detta album inte fullt ut lika roligt som "Dirty diamonds" och en del låtar i början når inte ända fram, men det gör inte så mycket. "Along came a spider" får mig ändå på så pass gott humör att jag för tillfället glömmer allt det skräp som nu för tiden trycks upp på cd och kallas för musik. Hail Alice! Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|