Slipknot All hope is gone Fjärde given från majsfälten i Iowa. Tidigare har jag aldrig riktigt tagit dessa herrar till mig, även om enskilda låtar som exempelvis "Spit it out" fått mig på fall. Och som förband till Metallica på Ullevi krossade de huvudakten, trots taskigt ljud. Nu bjuder niomannabandet åter upp till taggtrådsdans och en del av materialet tilltalar undertecknad, medan annat mest flyger förbi i farten och lämnar inte några riktiga avtryck efter sig. Inledande "Execute", som är en brutalare version av Mötley Crües "In the beginning", sätter stämningen direkt och blir ett utmärkt komplement till de ångestladdade bilderna i texthäftet. Gamle vicepresidenten Spiro Agnew går igång på vietnamdemonstanter och det är alltjämt mörker. Efterföljande "Gematria (The killing name)", är utan tvekan plattans starkaste spår. En råbarkad sak där den upprepade strofen "And we will burn your cities down" verkligen ger sin prägel till låten. Tufft, smattrande och ljuvligt i all sin enkelhet. Dock ser Simon Price på brittiska The Independent bara låten som något för de amerikanska soldaterna att headbanga till i sina pansarfordon. Något cyniskt kanske, även om det ligger lite i det han skriver. "Psychosocial" har skönt tuggande riff och en helt ok refräng. Här bjuds även på en del "skönsång", vilket överlag funkar då resten av låten är så tung. "Vendetta" lämnar också ett rejält avtryck efter sig och påminner på sina ställen om ett hugrigt Pantera. Å andra sidan finns det låtar som "Gehenna", som trots namnet inte innehåller alltför mycket brutalitet och låten tappar fart efter hand. Dock avslutas hela kalaset med titelspåret och allt är som det ska igen. Aggressivt med trummor i överljudsfart och rakbladsvassa riff. Personligen hade jag nog väntat mig lite mer av maskfolket och även om det bjuds på en hel del godis, tycker jag inte att "All hope is gone" når ända fram. En bra stomme allt som allt, men med något svaga grenar emellanåt. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|