Black Stone Cherry Folklore and Superstition Då var det dags för det svåra andra albumet för Kentuckys finest Black Stone Cherry. Det såg redan på förhand tufft ut för grabbarna då deras debut slog bokstavligen knock på både mig och omvärlden. Med blytunga sydstatsriff och en klar 70-tals-feeling lyckades dessa unga grabbar föra in ett modernare sound i den klassiska hårdrocken. Det var pang på rödbetan från första till sista sekund och ibland var det faktiskt så att man blev lite trött i skallen av att strecklyssna på den självbetitlade debuten. Hur skulle dom då göra för att upprepa succén? Ja för min del önskades lite mer variation och det har jag fått för på nya albumet "Folklore and Superstition" blandas tunga riff med lite mer sansade tongångar. Detta är i det hela ett mycket mer avvägt album som inte hela tiden tutar på i formel-1 fart utan även lämnar utrymme till eftertanke. Inledningen med "Blind Man" är en förkrossande historia som lätt kunde platsa på första skivan och riffar på fint med en stark refräng som sätter sig direkt. Denna kommer förmodligen att bli en given öppning för grabbarna när det vankas liveframträdande. Som uppföljare får vi den lite tillbakalutade och Led Zepplin-osande "Please Come In" som även den har en stark refräng men någonstans får jag känslan av att jag hört refrängmelodin förut. Blyet i riffen fylls på igen i "Revered Wrinkle" som är en rätt hurtig sak med ytterligare en stark refräng men det är något som vi vant oss vid att Black Stone Cherry har vid det här laget. Sydstatsinfluenserna tar fart i "Soulcreek" som är en riktigt sing-a-long låt som till och med en som inte kan sin engelska kan gasta med i. Som femte spår ut kommer "Things My Father Said" och är tillbörjan en finstämd pianoballad som efter hand tar mer och mer fart och mynnar ut i en fantastik semiballad. Detta är skivans starkaste ögonblick för min del. Inte bara för att låten är grym och att refrängen är fullständigt lysande utan även för att stämningen som texten skänker till låten ger mig rysningar över hela kroppen var gång jag lyssnar på den. Jag mår ibland bra när jag hör den och ibland dåligt. Jag har själv en nära relation till mig egna far och fasar inför den dagen då jag måste ta adjö. Texten griper tag i mig något kopiöst. Som tur är så tar skivan fart igen i efterföljande "The Bitter End" som är en tungt rockande låt med en melodiös refräng. Här är det raka rör och dunka-skallen-i-väggen-rock som gäller. Som nästa spår ut kommer "Long Sleeves" som har ett lite mer sansat tempo men återigen har grabbarna fixat fram en skön refräng. Jag får dock inte grepp om texten riktigt. Chris Robertson sjunger ena stunden "I see children die" för att i nästa sjunga "Mama always said to wear long sleeves". Förmodligen finns det en solklar förklaring till det som jag inte fattat än men det låter lite smålustigt. Grabbarna fortsätter att variera tempot och i efterföljande "Peace is Free" får vi en tillbakalutad sak som förmodligen är den låt på skivan som mest visar bandets sydstatsrötter. Här har vi ytterligare en rejäl sing-a-long refräng som med all säkerhet kommer att ge gåshud på kommande konserter. Just kommande livefavoriter finns det gott om och "Devil's Queen" med sin hammondorgel och slidegitarr (mer sådant grabbar!) piskar upp tempot än en gång och kan få vilken stelbent publik som helst att få fart på fötterna. Spår nummer tio, "The Key", visar upp vad som skulle kunna vara bandet tyngsta riff någonsin men samtidigt är låten så varierad så det tar udden av riffet lite. Det är mörkt och ondskefullt för att i nästa stund tas upp och bli en rätt positiv grej. Varierat är ordet då vi tas från tunggung till finstämd powerballad i "You". Visst är låten bra men den tar mig inte på samma känslomässiga utflykt som "Things My Father Said" gör. Om en ballad skall funka på mig så måste den beröra och det gör tyvärr inte "You". Spåret efter, "Sunrise", berör kanske inte mig på någon djupare nivå heller men tar mig definitivt på sängen. Den inleds på ett tungt och snyggt sätt med en bra melodi och när refrängen skall få låten att explodera så för vi - reggae! Jävligt coolt men fan vet om det blir så bra. Låten hade nog kunnat bli en rejäl klassiker om den istället fått en frustande och ursinnig refräng. Fast det är detta som gör att skivan går att lyssna på i hela tretton spår. Man tröttnar inte som på debuten då det finns flera olika element att lyssna på. Avslutningen är en kul sak. "Ghost of Floyd Collins" handlar om utforskaren Floyd Collins från Kentucky som omkom i en grotta 1925 när han utforskade den samma och försökte hitta en ny ingång till den så kallade Crystal Cave. Grottan rasade in och där ligger han tydligen än. Detta gör att det redan innan jordnära bandet sjunker ännu längre ner i myllan hemma på mammas gata vilket jag gillar. Låten i sig känns som lite Black Stone Cherry-standard men räddas av en stark refräng och en intressant text. Bandet har lyckats! Det svåra andra albumet är avklarat och det med briljans. Det blytunga soundet som bandet fick till på debuten har utvecklats och är nu mycket mera varierat. Soundet i sig är det samma som gör att man direkt hör att det är Black Stone Cherry men låtarna har fått ett mer jammigt och dynamiskt uttryck vilket går helt i linje med det bandet presenterade på Sweden Rock Festival i somras. Det enda jag kan klaga lite på är att tretton låtar kanske var att ge oss lite för mycket musik på en gång. Det finns egentligen ingen låt jag skulle vilja vara utan men ge oss istället tio låtar och släpp lite senare en EP med dom andra överblivna låtarna. Det är en grej som flera band skulle göra tycker jag. Då får man huvudskivan som förmodligen är bäst tack vare att urvalet av låtar då är tillspetsat och en EP som komplement om man vill har mer av bandets musik. Plus att man orkar lyssna på hela skivan utan att inte bli helt mosig i huvudet efter ett tag. Nåväl, tillbaka till Black Stone Cherry och deras nya skiva. För att fortsätta att klaga lite, om man nu får göra det på ett sådant här briljant album, så känns det som om bandet letat sig mot ett lite, om än lite, modernare radiorocksound och är det något jag inte vill ha så är det ytterligare ett Nickelback. Tyvärr är det så att Black Stone Cherry ibland drar lite åt kanadensarnas håll. Det kanske inte hörs i musiken men tendenserna i utvecklingen styrs däråt. Hursomhelst så är "Folklore and Superstition" ett av årets starkaste släpp och dom få smågrejerna jag kan hitta att klaga på suddas ut av svänget i "Blind Man", rysningarna i "Things My Father Said" och allsången i "Peace is Free". Jag kan dock rekommendera nya lyssnare att kolla upp debuten först för "Folklore and Superstition" är faktiskt ett rätt så svåråtkomligt album trots sin ibland rätt raka rock. Däremot så är jag säker på att "Folklore and Superstition" kommer att vinna i längden för det känns att jag ännu inte kunnat ta till mig hela skivan utan det kommer nog om ett år eller två. Men till dess - "Mama always said to were long sleeves" - tänk på det och begrunda. Betyg: Ulf Classon

< Tillbaka