M.A.N. Peacenemy Med risk för att låta som en stalker så måste jag erkänna att jag alltid följt sångare Tony Jelencovichs musikaliska karriär med ett stort intresse. Jag kommer ännu ihåg första gången jag såg han med ett förkrossande tungt B-Thong och föll direkt för den energiskt frontmannen. Senare var han på besök i min hemstad med sitt Glanzig och gav oss en svettig Danzig-hyllning för att efter det komma tillbaka till samma stad fast då med Transport Legaue. Jag kommer än idag ihåg hur jag gick total bärsärk till bandets modernare mangelmetall. Nästa steg i herr Jelencovich karriär var att lägga ner Transport Legaue för att istället starta upp M.A.N. som jag även dom haft glädjen att se live. Energin finns definitivt kvar i Jelencovichs scenutspel men nu märks det än tydligare att han mer än gärna tar sin inspiration från USA. "Peacenemy" tar nämligen vid där förra, och första, skivan "Obey, Consume, Reject" slutade och för bandet än djupare in i Prong, Soil, Mudvayne och American Head Charge-land. Dock kan man även höra en gnutta System of a Down och lite Meshuggah-meckande. Vi snackar alltså om modern amerikansk metal här. Vissa skulle vilja kalla det nu-metal men jag tycker det är fel. Jag lyssnade på nu-metal innan genren fick sitt bespottade namn och kom att förknippas med äckelband som Linkin Park tillexempel och det är i den tidsperioden som M.A.N. hör hemma anser jag. Den riktiga nu-metallen helt enkelt! Musiken är oerhört tung, argsint och kraftfull. Men den besitter även den energi och det groove (kan man skriva så på svenska?) som är så behövligt för ett band i denna genren. Det är ingen glad musik direkt men det som behövs är lite mer catchy låtar. Det måste få lov att svänga lite också i allt ursinne. Tyvärr tillåter inte Jelencovich och hans mannar detta i någon större utsträckning. Musiken är så energisk och så påträngande att det till slut blir för mycket och man inte orkar lyssna i samma utsträckning som man kanske skulle ha önskat. Man kanske kan summera det så att det egentligen inte finns några låtar som sätter sig. En väsentlig del för i alla fall mig. Men jag gillar trots allt M.A.N. skarpt för dom vågar göra det många europeiska band inte vågar göra - att försöka slå amerikanerna i deras egen genre. Att sen skivan trots sin avsaknad av minnesvärda låtar är riktigt förbannat bra gör inte saken sämre. Jag är dock väldigt säker på att får bandet bara jobba lite på det denna gång och får chansen att turnera i staterna så kommer förmodligen M.A.N. bli att räkna med på bred front i framtiden. Det kan även hjälpa bandet lite på traven att Burton C. Bell från Fear Factory gästar på en sång. Han märks inte speciellt mycket då Jelencovich mångfacetterade vrål konkurrerar ut Burton men ett känt namn är aldrig fel att kunna skylta med. Betyg: 
Ulf Classon
|
|