AC/DC Black Ice Åtta år tog det för universums bästa band att släppa en ny platta. Detta är något många har lagt vikt vid och så har även jag men skall man se till historien så är det inte så konstigt att det tog tid då "Black Ice" är blott det fjärde albumet sedan 1995. AC/DC har alltså inte varit speciellt produktiva när det kommer till albumbiten den senaste så det är inte konstigt att "Black Ice" är efterlängtad av både fans och media. Det är kul att läsa alla recensioner skrivna av folk som inte förstått grejen med AC/DC. För dom är "Black Ice" ytterligare ens kiva i raden som låter exakt som AC/DC har låtit i årtionden och det är uppenbarligen något negativt. Men för alla oss som förstått storheten med AC/DC jublar åt att få ännu ett album som låter som AC/DC skall låta! Det är alltså fortfarande bredbenta rockriff och boggie-sväng som AC/DC levererar med sylvass precision. Riffen är lika geniala som enkla, rytmsektionen är lika stabil som grunden Mount Everest står på och Brian Johnson skriker på som vanligt. Men är allt verkligen precis som vanligt? Ja för den stora skaran som anser att AC/DC gjort samma skiva hundra gånger om är det nog så men för oss som kommit till insikt med att bandet inte gjort en enda låt som är den andre lik är det lite nyheter även denna gången. Ta den melodisk "Anything Goes" tillexempel som är en poplåt i AC/DC-skrud. Men här finns även något som aldrig har förekommit på en platta med bandet innan och det är slidegitarr. Eller bottleneck rättare sagt vilket är ett järnrör man sätter på fingret och sen drar längs med strängarna för att få till ett ljud likt det på en slidegitarr. Detta förekommer dock endast på "Stormy May Day", som är ett av skivan starkaste spår, men det är ack så bra. Även rytmsektionen får komma till tals mer än vanligt denna gång. På "She Likes Rock'N'Roll" får bassisten Cliff Williams visa upp sin småfunkiga sida och på "Rock'N'Roll Dream" får trummisen Phil Rudd till och med, hör och häpna, spela ett trumfill! Även Brian Johnson utmärker sig med en sin bästa sånginsats sen "Flick of the Switch" (1983) och det märks att den långa vilan har gjort gott åt hans stämband för nu visar han upp ett register han inte bemästrat sen tiden med Geordie! Tillsammans med producenten Brendan O'Brien (Pearl Jam, Neil Young, Bruce Springsteen) har bandet rattat in ett sound som tar oss hela vägen tillbaka till tiden runt "Black in Black" (1980) och är, om än lite tunt, väldigt kompakt. Det fläskiga gubbrocksoundet på "Stiff Upper Lip" (2000) och den nästan metalliska ljudbilden på "Ballbreaker" (1995) har alltså fått ge vika för ett mer nyanserat sound som framhäver alla instrumenten på ett snyggt och bra sätt vilket gör att alla gamla fans känner igen sig direkt när dom slänger på skivan i stereon. Men finns det inget att klaga på då? Nej egentligen inte då bandet gör det dom alltid har gjort och det är okonstlad rock'n'roll. Men det finns saker som får "Black Ice" att missa fullpoängaren och det är bland annat längden på skivan. Femton låtar är minst fyra för många även om det inte finns något direkt bottennapp men vissa låtar drar helt klart ner helhetsintrycket. Sen saknar jag en riktigt upptempostänkare som sparkar en i skrevet och får en att vakna till liv. Skivan lunkar nämligen på i ett makligt tempo hela tiden och få gånger vågar dom bryta ut och göra något våghalsat. Sen har vi ju texterna som inte är vad dom brukar vara. Visst AC/DC har väl aldrig hållit Shakespeareklass med sin lyrik men vi som älskar bandet vill höra om brudar, bira och rock'n'roll, så är det helt enkelt. På "Black Ice" känns textförfattandet väldigt idéfattigt och bröderna Young bör nog ta sig i kragen till nästa album och överlämna författandet till Brian istället. Om det blir en nästa skiva vill säga. Elaka tungor vill ju påstå att detta är bandets sista skiva. Den som lever får se säger jag. Hursomhelst så känns bandet väldigt fokuserat på "Black Ice" och här finns gott om blivande livefavoriter som "Rock'N'Roll Train", "Big Jack" och "War Machine" tillexempel men även titelspåret kommer nog spelas friskt på den kommande turnén. Det skulle vara kul att få se Angus lira slidegitarr live helt klart. Egentligen skulle var enda låt funka grymt bra live om du frågar mig. Jag gillar "Black Ice" skarpt men det gör jag med allt annat bandet har gjort också i och för sig men albumet tillför som sagt lite nyare tag från bandets sida och det är välkommet. Men mest av allt låter det AC/DC så som vi vant oss att bandet skall låta och det är väl egentligen det som är grejen med AC/DC eller? Betyg: 
Ulf Classon
|
|