Chickenfoot Chickenfoot Kan detta vara en av de svåraste recensionerna jag har gett mig i kast med att skriva? Kan detta vara en av de bästa skivorna som har kommit ut på markanden på många år? På båda frågorna är svaret ett tveklöst ja! Skivan är så bra så var gång jag sätter igång med att skriva ner mina känslor och åsikter så tycks det skrivna ordet inte räcka till utan det slutar istället med att jag svamlar superlativ i all evinnerlighet utan att kunna komma till punkt. Men samtidigt som det är frustrerande att inte kunna få till en vettig recension så är det lika upplyftande att lyssna på skivan. Det tog sin tid men när väl skivan snurrat sig varm i stereon så öppnade musiken upp sig och en lavin av känslor forsade över mig. Detta är så ovanligt som en skiva jag inte kan få nog av. All annan musik jag införskaffat sedan jag fick lägga vantarna på Chickenfoots debut känns ointressant och ligger bara och samlar damm. Jag lyssnar på skivan i bilen till och från jobbet, jag lyssnar på den på jobbet till mina arbetskamraters förtret och så fort jag kommit hem lyssnar jag på den tills jag går och lägger mig och varje gång skivan tar ett nytt varv väcks känslor till liv i min kropp som jag inte trodde att existerade längre. Chickenfoot har, efter många års frånvaro, infört den aktiva lyssningen hos mig igen för så här mycket och så här ofta har jag inte lyssnat på en och samma platta sedan jag upptäckte musik som liten grabb. Men vad är detta för band då? Vad är det för människor som lyckats åstadkomma ett album som river upp sådana känslor hos eder undertecknad? Ja det är ju det som är lite roligt också för ingen av musikerna i bandet har betytt eller gjort några gigantiska intryck på mig med sina andra band samt solokarriärer tidigare. Visst, jag har blivit tvångsmatad med sångarens tidigare plattor genom min musikaliska vapenbroder men mycket mer är det inte även om jag lyssnat på vad dom gjort tidigare. Men vilka är dom då? Ja det var ju detta med att jag börjar svamla rätt som det är men hursomhelst så har vi vid micken den forne Montrose och Van Halen-sångaren Sammy Hagar och han har tagit med sig sin basspelande polare Michael Anthony från Van Halen. Övriga två poster fylls upp av yrvädret Chad Smith från Red Hot Chili Peppers på trummor och supergitarristen Joe Satriani. Tillsammans bildar dom bandet med det underliga namnet och som dom gör det sen! I Sammy har dom en tvättäkta rockstar som har en härligt positiv attityd och en röst som passar perfekt till musiken! Sen har dom herr Anthony vars basspel inte bara är tungt vibrerande utan även småfunkigt samtidigt som han levererar starkt svängande melodier. I Satriani har dom en gitarrist vars kunskaper ligger långt över det normala men vars solokarriär är rätt så intetsägande om ni frågar mig men nu har han hamnat i ett sällskap som låter honom vara den gitarrhjälte han alltid har varit men aldrig riktigt kunnat visa. Till sist har dom trumfenomenet Chad Smith vars spel för mig utgör själva kärnan i skivans sväng! Han har ett otroligt driv i sitt spel men samtidigt en lekfullhet som aldrig gör det enformigt eller tråkigt. Tillsammans bildar dessa fyra supermusiker Chickenfoot vars självbetitlade debut är, som ni förstår, smått fantastisk. Men hur låter detta eminenta band då? Ja musiken som dom har snickrat ihop beskrivs nog lättast som frigjord rock'n'roll. Det finns hela tiden en röd tråd, en stark melodi eller ett bärande komp till Satrianis frenetiska strängbändande. Vi snackar om classic rock av amerikanskt snitt där en blandning av Van Halens partyrock mixas ihop med Aerosmiths sväng som spetsats till med en gnutta av The Whos brittiska kompromisslöshet samt en egen liten touch på det hela. Bandet för oss tillbaka till en tid då rock'n'roll var enkelt, roligt och svängigt utan att för den delen låta gammalt för ljudbilden är väl anpassad till dagens teknik utan att vara för polerad. Flera av låtarna har tillkommit genom långa jamsessioner och det märks för hela skivan genomsyras av en lekfullhet och glädje som går rakt in i hjärtat. Inte en dålig låt finns på albumet som sparkas igång med den kraftfulla rökaren "Avenida Revolution" vars lyrik tar upp den prekära gränssituationen mellan USA och Mexico som var år skördar allt för många offer. Men lyriken är inte alltid tungsint utan faller oftare inom den mer lättsinniga delen av Hagars textbok där vin och kvinnor trängs med bilar och party. Sen fortsätter det musikaliska kalaset med den småfunkiga men samtidigt kraftfulla "Soap On a Roap", det allsångsvänliga kåtslaget "Sexy Little Thing" och sen vidare "Oh Yeah!" med sin knytnäveallsångsrefräng som kommer bli en livefavorit. Dessa beskrivningar går sen igen hos dom flesta av de resterande låtar som tillexempel Sammys ode till alla singelmammor i "My Kinda Girl", publikvärmaren "Turnin' Left" och episka albumavslutare "Future in the Past". Vi får heller inte glömma bort min favorit "Get it Up" som är en lurig sak. Frågan är om någon ens kommit på tanken att spela in en låt som denna tidigare. En stencool låt vars refräng är som gjord för att spelas live. Ja som ni märker tar jag ofta upp liveaspekten i låtarna och det är så enkelt att musiken är inspelad live i studion och musiken är skapad för att spelas live för det är där som den kommer som mest till rätta. Nej, nu är vi där jag inte ville hamna, jag svamlar bara. För att avrunda detta så vill jag bara säga det att skivan egentligen bara saknar en sak och det är den där enorma megahiten men det gör inget för skivan kommer till sin rätt bäst när den avnjuts i sin helhet. Sen tror jag också att detta är en skiva som man antingen älskar eller inte. Att den älskas i Amerika finns det inga tvivel på då den gick rakt in på Billboardlistans fjärdeplats men kommer det att älskas i Europa? Ja det är frågan det. Betyg: Ulf Classon

< Tillbaka