House of Lords Cartesian Dreams Detta, mitt första, möte med House of Lords bjuder på delade känslor. Dels rycks jag med i det härliga sväng bandet får till emellanåt men blir på samma gång påmind och besviken av dom lite småanonyma låtarna samt de ibland rätt så ostiga texterna. Bandets åttiotalssvulstiga melodiska hårdrock sitter som handen i handsken när dom tuffar till sig, stämmer ner gitarrerna och gasar på men för att det skall bli riktigt roligt så behövs de ack så viktiga starka låtarna. Här finns det gott om gediget hantverk men även en välsnidad skulptur blir trist att titta på i längden om den inte bjuder på nya och starka intryck. När dessutom den kraftfulle och oerhört duktiga sångaren James Christian nervärderar sig själv med att skriva ointressanta, menlösa och ibland jävligt banala texter så blir jag smått besviken. Jag är inte ute efter djupa texter om filosofen Nietzsche eller monologer lika välartikulerade som Shakespeares men när lyriken emellanåt (inte alltid vill jag dock påpeka) verkar komma från nödrimstugan så blir det bara tråkigt. Tyvärr är även musiken rätt så tråkig emellanåt. En del riff och melodier känns som dom har återanvänts en gång för mycket och när det väl blir nyskapande så blir det smått ointressant istället. Men allt går inte att klaga på! Bandet lyckas till och med skrapa hem en extra poäng tack vare det emellanåt sköna rock'n'roll-drivet som dom får igång men även James Christian, trots den småtrista lyriken, ser till att hålla detta skepp flytande med sin grymma sånginsats. Sen får vi heller inte glömma de små Aerosmith-flirtarna, Whitesnake-klonen "Desert Rain", den smågubbiga "Joanna", Def Leppard-passningen "Saved By Rock" och White Lion-balladen "The Train". Godispåsen "Cartesian Dreams" innehåller definitivt en del smakfulla karameller men när det goda är slut så ligger där, som alltid, några smaklösa och ointressanta bitar kvar. Betyg: 
Ulf Classon
|
|