Stratovarius Polaris Mitt intresse för finska Stratovarius var som störst i slutet på nittiotalet och kröntes med den riktigt starka "Infinite" (2000) men sen dalade både mitt intresse och bandets musikaliska bjudningar. Coverskivan "Intermission" var en smärre parantes men på dom två "Elements"-plattorna styrde bandet rätt ut i periferin och försvann sen helt ur mitt synfält med "Stratovarius" (2005). Sen har det hänt en hel del med bandet som ni säkert redan vet. Bandmaestron Timo Tolkki har lämnat skutan och gett dom andra grabbarna rätten att använda sig av bandnamnet. Med Tolkki försvann inte bara ett orosmoment (hans psykiska hälsa torde vara allmänt känt) utan även den person som skrivit överlägset mest av låtmaterialet i bandet genom åren. Vad talar då för att första plattan med nya gitarristen Matias Kupiainen skall styra upp skutan på rätt spår igen? Egentligen ingenting men jag såg i alla fall fram emot nya skivan "Polaris" av ren nyfikenhet och säga vad man vill för så här mycket Stratovarius har det inte låtit om Stratovarius sedan "Infinite". Låtmaterialet är bra varierat med snabba power metal-låtar som "Forever Is Today" och "Deep Unknown", ballader som i "When Mountains Fall" och mellantempospår som i "Somehow Precious". Det finns även goda intentioner på ett mer episkt låtmaterial i "Emancipation Suite Part I: Dusk" som får ses som plattans mest intressanta tillfälle. Men tyvärr är det väl så att materialet i stort är rätt så ointressanta. Musicerandet är det inget fel på och äntligen får vårat svenska inslag i denna finsk/svensk/tyska-alliansen, Jens Johansson, mer utrymme för sina kunskaper på klaviaturen men tyvärr stannar låtarna på en axelryckningsnivå. Bandet har liksom gjort låtarna innan känns det som och då bättre. Kan det vara så att bandet försöker kopiera sig själva eller är det bara jag som har tröttnat fullständigt på genren? Det sistnämnda känns tveksamt då jag med glädje lyssnar på bandets andra alster så som "Inifinte", "Destiny" (1998) och "Visions" (1997). Nej det är nog så att bandet helt enkelt inte lyckas snickra ihop tillräckligt intressanta låtar längre och har man dessutom en sångare i Timo Kotipelto som efter femton års tid som frontman inte ännu har lärt sig det engelska språket bättre, ja då kan man bli smått irriterad ibland. Stratovarius-fans lär jubla av "Polaris" men det är nog mest av nostalgiska skäl för inte finns det mycket nytt att hurra över hos Stratovarius numera. Betyg: 
Ulf Classon
|
|