Back in black I mina öron är detta den mest fulländade hårdrocksplattan av alla. Det här är klassikernas klassiker och är utan tvekan det bästa som AC/DC någonsin har presterat. Här finns en råhet och ett mörker, som inte visat sig på vare sig tidigare eller senare alster. Bon Scott var död och givetvis avspeglade det sig i musiken. Det har länge cirkulerat rykten om att det skall finnas demoversioner från plattan med Bon på sång, men detta har starkt förnekats av bandet. Bandet hade bl a kontaktat Rusty Day (Cactus, Ted Nugent), men det ledde aldrig fram till något konkret. Två år senare mötte han också döden, i sitt eget hem. Tillsammans med sin son och road manager blev han mördad och fallet är fortfarande olöst. Hur som helst hittade man en perfekt efterträdare i Brian Johnson. Må vara att han inte är lika skönsjungande som Bon, men hans riviga röst blev ett med de låtar som kom att bli "Back in black". Han sjunger med stor intensitet och ger en helt annan kraft till musiken, än vad hans företrädare gjort. Från det inledande dånet av kyrkklockan i "mästerliga "Hells bells" till de avslutande tonerna i "Rock and roll ain´t noize pollution", är det svårt att sitta still. Det är tungt och hela bandet har aldrig låtit så sammansvetsat. Rytmsektionen med Malcolm Young, Cliff Williams och Phil Rudd är magisk och frågan är hur man lyckas sätta ihop en platta av denna magnitud? Bandet måste ha vetat att det här skulle bli en succé, för hur kan det bli fel med "Shoot to thrill", " You shook me all night long" eller "Have a drink on me". "Back in black" är en av de bäst säljande hårdrocksplattorna genom tiderna och fortsätter att sälja. Bandet kan nog tacka producenten Robert John "Mutt" Lange för mycket. Han låg ju även bakom bl a Def Leppards succé med "Hysteria", men har på senare tid mest ägnat sig åt mindre intressanta artister, som frugan Shania Twain och Bryan Adams. Att inte äga ett ex. av "Back in black" borde vara kriminellt. Musik kan inte bli bättre än så här. Betyg: 
Niclas Muller-Hansen
|
|