Amaran Ristine In Bondage Sanningen att säga, så är mina kunskaper om Thrash ganska begränsade och jag är inte känd för min stora uppskattning av denna genre. Men så mycket kan jag säga att jag betvivlar att detta kan kallas Thrash som det marknadsförs som, detta är snarare vanlig traditionell, förvisso ganska hård Heavy Metal. För att sticka ut lite från mängden har Amaran en kvinnlig sångerska som varken är en Angela Gossow eller Tarja Turunen, utan en vars pipa låter helt normal, Johanna DePierre är en duktig sångerska, men saknar det som gör en sångare/sångerska unik. Övriga inblandade på skivan behöver inte skämmas för det är inte några amatörer vi har att göra med och produktionen är överlag bra, men sedan finns inte mycket positivt att säga om svenskarnas andra skiva. Men det känns som om de vill sätta sig på två musikaliska stolar samtidigt och faller i mellan. Låtarna rullar på, men det händer ingenting, inga bra solon eller refränger, mest taggiga riff staplade på varandra i låtar som inte leder någonstans. Saken blir inte heller bättre av att låtarna sugs in i varandra och det är svårt att hålla isär de, det verkar som att samma låt ältas om och om igen. Den enda gång på hela skivan som det faktiskt blir Thrash av det hela är 6: e spåret, då sång av den brutala skolan dyker upp som gubben i lådan och samsas med Johanna, där gitarrerna blir tyngre och råare. Betyg: 
Joakim Wikstrand
|
|