Balls to the wall Det är oundvikligt att känna en härlig känsla av nostalgi när man lägger på "Balls to the Wall". Detta var en av de första hårdrockskivorna jag verkligen gillade och den framstår än idag som ett riktigt mästerverk. Säga vad man vill om Udo Dirkschneiders röst men passar till musiken, det gör den. En av Accepts unika styrkor har alltid varit att blanda klassiska kompositioner med egna starka melodier och frågan är om de någonsin lyckades bättre än på den här plattan. Öppningsspåret, tillika titellåten, är en odödlig klassiker. Den följs av guldkorn som London Leatherboys, Fight it back och Head over heels som alla, på sitt eget sätt, visar på Accepts genialitet. Det faktum att de aldrig blev något megaband kommersiellt framstår som häpnadsväckande. Visst kan man skylla på UDO´s röst, som kanske inte är något skolexempel på skönsång, men det är väl knappast AC/DC´s Brian Johnsons heller. Betyg: 
Christian Modenius
|
|