Bussens hjul börjar rulla och cityterminalen börjar försvinna. Jag sätter mig till rätta och öppnar en Budweiser och väntar på att bussresan ska ta slut. På vägen ner blir det enda intermezzot en skenande ko på vägen, några mil från Sölvesborg. Väl framme slår jag och mina kompanjoner upp våra tält och hälsar på våra grannar. Dagen avslutas med ett besök på Sweden Rock Restaurang och en löjligt liten portion pasta med köttfärssås, samt en träff med folk från Sweden Rocks messageboard. Det var väldigt trevligt! Vädret kanske inte var det bästa, men i min enfald trodde jag att vädret skulle ordna upp sig. Ack så fel jag skulle komma att ha. 10: e juni Festivalens första dag. Jag vaknar 4:26 av att en stor jävla tankbil har invaderat betalcampingen och tömmer baja-majorna. Oljudet är outhärdligt och håller på i nästan 40 minuter. Jag lyckas dock somna om efter en stund och vaknar av den klassiska tältbastun och börjar nästan längta efter kasst väder. Molnen hopar sig dock på himlen och temperaturen sjunker långsamt och när portarna öppnas är det molnigt, men ganska behagligt. Lumsk Öppnare för årets festival är ett sjumannaband från Norge, fem män och två kvinnor. Lumsk spelar en ganska märkligt kombination där nordisk folkmusik, fiol och tunga gitarrer samsas på scenen. Öppningen är faktiskt rent lysande. Först börjar introt i form av en man som läser något på norska som jag inte riktigt begriper, men som bygger upp stämningen. Fyra eldkvastar skjuter därefter upp mot taket och sedan börjar gitarristerna, violinisten och bassisterna ösa på för allt vad är värda under ett glitterregn på närmsta Priestmanér. Sedan kommer de bägge vokalisterna in, en man och en kvinna, och börjar sjunga. Ofta sjunger de tillsammans, vilket på vissa ställen låter lite grötigt, men de starka instrumentala partierna kompenserar för det. Sedan är det fart på scenen och ganska underhållande. Det verkar som om de inte är helt okända för publiken, som är med på noterna omedelbart. Många norska flaggor vajar också framför scenen. Totalt sett är det en mycket bra spelning, men den är nästan i överkant tidsmässigt. Crazy Led Mika Järvinen är inte någon Robert Plant! Vissa tyckte att han var jättebra, men jag tyckte att det var rätt trist. Har aldrig riktigt förstått mig på Led Zeppelin heller. Låtarna är väl rätt kompetent framförda, men jag tycker fortfarande inte att de hör hemma på en festival som denna. Dock gör Mika en del rätt personliga tolkningar av bandets låtar, ibland så personliga att jag nästan tror att Page och Plant ska komma ångandes med stämningar. Inte dåligt, men knappast något att minnas i efterhand. Bättre än Thin Lipstick 2002 var det i alla fall. Astral Doors Nils Patrik Johansson är en skänk från ovan när det gäller sång och han är Dios arvtagare. Är det säkert att det inte är den lilla mannen som är Nils pappa? Låtmässigt är de bättre än vad Dio har presenterat den senaste tiden och låtarna är kompetent framförda. Jag tror nog att vi kommer att få se mer av dem i framtiden, men i dagsläget saknas lite mer personlighet på scenen. Låtarna har de, så nu behövs bara det lilla extra. Jag tar en välbehövlig paus och struntar i The Haunted vars onda toner når mig från Sweden Stage, när jag går tillbaka från tältet. Jag slår mig ner och pratar med några norrmän som laddar upp inför TNT. Det verkar finnas mer norrmän här än tidigare år. En siffra talar om 1100, vilket är en bra siffra. Förväntningarna inför TNT verkar närmast outhärdliga hos deras landsmän. TNT Det pånyttfödda bandet verkar koka över av entusiasm och delar gärna med sig av sin låtskatt. Mina egna kunskaper om bandet är små och jag står där och gungar med i största allmänhet, men när de plockar fram en låt som "10000 lovers" finner jag mig själv stå och sjunga med redan i andra refrängen. De fick god respons av publiken och jag kände mig efteråt sugen på att köpa fler skivor av bandet. Paragon En av höjdpunkterna på festivalens första dag skulle bli Paragon för min del. Det var i varje fall vad jag trodde innan. Deras skivor är packade med hård, snabb tysk metal, men jag måste säga att jag är besviken. Exakt vad det beror på vet jag inte, men det låter utomordentligt tunt när de sätter igång. Jag hör knappt sångaren och gitarrerna låter inte alls bra och jag hör hur superlåtarna bara faller ihop. Men undan för undan repar sig ljudet och snart börjar det låta skapligt. Bandet röjer lite så där lagom mycket och den avslutande "Thunderstorm" är en riktig höjdarlåt. D:A:D Konstigt att konserten genomförs på danska, hade föredragit engelska. Jag har inte hört så mycket av bandet tidigare och efteråt så känner jag ingen önskan att få veta något mer. Låtarna är trista, energi saknas och det enda som verkligen var kul var basistens kläder. Han ser exakt ut som Captain America och när han på slutet kommer in med en gnistspruta på huvudet, så drar jag lite på munnen. På slutet plockas ju de klassiska låtar fram och de rockar väl lite grann, men på det hela taget är det rätt trist. Middag och vila är nästa punkt på programmet. Helloween ska jag se på Wacken, så jag ska istället ställa mig långt fram på Judas Priest. Ett kanske inte så genomtänkt beslut. Jag kommer fram till Festivalscenen och ler. Scenbygget är det största och mest ambitiösa jag sett på Sweden Rock någonsin. Förväntningarna växer inom mig och när backdroppen hissas upp utbryter jubel. Förväntningarna stiger nu till det närmast outhärdliga. Men trängseln och kaoset framför scenen skulle snart tvinga mig att backa långt bort i början av konserten. Jag tappade alla mina öronproppar och fick helt enkelt gå och ställa mig nästan vid tältet för att inte få hörselskador, men lite ont i öronen fick jag i alla fall. Judas Priest Så stod de där äntligen tillsammans, Halford, Tipton, Downing, Travis och Hill. Få grupper har gjort så många bra låtar under så lång tid som Judas Priest och det kanske är därför som jag blev så besviken. Halford ser plufsig ut och släpar sig fram och tillbaka över scenen. Han har till och med hiss för att ta sig upp på ramperna. Oftast står han och tittar rakt ner i marken och sjunger. Är detta det fantastiska liveband jag har hört talas om? Låtarna är relativt trött framförda och det saknas energi ganska ofta. Sedan saknade jag en annan sak, kontakt med publiken. Jag kände mig aldrig delaktig i spelningen och jämfört med Twisted Sister förra året var Halford närmast stum. Bandet verkar helt enkelt lite avslaget och publiken likaså. Jag var nästan ensam i att skråla med och hoppa omkring där jag stod. Det kändes konstigt! Det var ju coolt med introt på "The Sentinel" när Tipton och Downing står på varsin ramp och inleder den klassiska låten. Sedan är det coolt med motorcyklar på scen, även om jag aldrig riktigt såg den. Låtvalet kan man dock inte lasta dem för. Låtar från samtliga skivor under Halford-eran plockas fram (bortsett från Ram it Down och Rocka Rolla). De lyckas få med alla klassiker i stort sett. Dessutom plockar de fram deras bästa låt genom tiderna, "Victim Of Changes". Känslan när de första tonerna ljöd över Blekinge går inte att beskriva. Jag har väntat på att få höra den här låten live hur länge som helst. Tyvärr ska det där gitarrsolot från "Live in London" komma och kvadda låten, men det är ändå en mäktig urladdning. Vad är då anledningen till denn besvikelse? Min personliga reflektion är följande, bandet är fortfarande inte riktigt kompisar ännu och är inte helt vana vid att ha varandra på scenen. Sedan börjar de också bli gamla. Det kanske låter som en sågning, men spelningen var totalt sett mycket bra, men jag hade väntat mig något som var mycket, mycket större än det här. Jag hade roligare på Halfords spelning 2002 och jag upplevde att publiken gjorde det samma. 11: e juni Vaknar med ömmande öron och en huvudvärk. Jag skulle bara se ett par band idag. Jag började att titta en stund på Coney Hatch, men tyckte att det var ganska enahanda, så jag gick till Sweden Stage istället för att kolla på Pink Cream 69. Pink Cream 69 En ganska bra spelning, som växte med tiden. Det verkade som om bandet var piskade att visa upp sin bästa sida. De röjde, hoppade och eldade på publiken. Ballader, rocklåtar och partydängor fungerade alla riktigt bra. De ville ha lite nya fans och ett fick de i alla fall. Vädret började bli allt sämre och när jag gick ner för att kolla på Hawkwind vräkte regnet ner. Jag höll på att blåsa bort och gav upp efter en kvart när jag insåg att detta var lite för flummigt för min smak. Blöt och besviken satte jag mig i tältet och väntade på bättre väder och bättre band, Monster Magnet. Monster Magnet För första gången i SRF:s historia står ett stonerband på den stora festivalscenen med sin best på backdroppen och ett mycket minimalistiskt trumset. Bandet äntrar scenen och spöar skiten ur publiken. Dave Wyndorf hetsade publiken till stordåd. De röjde och plockade fram den ena rockrökaren efter den andra och publiken sväljer det. Avslutningen är dock en riktigt underhållande sådan. Dave plockade fram en gitarr som han slög sönder. Sedan plockade han fram ytterligare en gitarr som han tände eld på och sedan slog sönder under vilda påhejningar. Jag var väldigt nöjd när jag lämnade festivalscenen UFO Ytterligare ett gäng erfarna britter som så många gånger har stått på SRF:s scener, äntrar Rock Stage och de gör det med ganska stor entusiasm. Jag har inte så storkoll på bandet, men de tunnhåriga männen framför mig verkade nöjda. Låtar som "Lights Out" och "Rock Bottom" lyfter det hela. Men jag störs dock av en ny regnskur och går till tältet och hämtar mitt paraply. På vägen passerar jag Exodus konsert och det verkar som om publiken älskar det de hör. Jag kommer tillbaka och tittar på slutet och bandet verkar uppenbart lyckliga över stödet från publiken. Scorpions Många ondgjorde sig över om Scoprions verkligen var värdiga som headliner, men jag tror att många ändrade åsikt om det hela. Till skillnad från Judas Priest var tyskarna tända. Rudolf Schenker springer omkring på scenen och öser på som om han hade betalt för det, trots att han har en så ful tröja. Överhuvudtaget är de inte några modelejon kanske, men låtarna är det ingen fel på. Många av de nya låtarna från "Unbreakable" spelas också och det tycker jag är helt rätt: Låtarna funkar mycket bra live och håller hög klass. Synd bara att de nödvändigtvis måste lägga in ett trumsolo. Endast en av Scorpions klassiska ballader plockas fram. Jag saknar främst "Send Me An Angel" och "Wind Of Change". Istället plockar man fram "Lovedrive" och "Bad Boys Running Wild". Och "Rock You Like A Hurricane" sitter som en smäck. Till skillnad från Judas Priest, så är kontakten med publiken mycket bättre och bandet verkar uppenbart tagen av den goda responsen. Det var med liten marginal som Judas lyckades knäcka denna spelning och då ska man hålla i minnet att jag dyrkar Judas och tycker att Scorpions är bra. 12: e juni Sista dagen och tältet har torkat från gårdagens regn. Jag ber till vädergudarna om mindre nederbörd. Jag ställde mig och tittade på Kingdom Come, men tyckte att det var rätt trist och gick för att kolla på det amerikanska bandet på Rock Stage. Danger Danger Jag hade aldrig hört talas om bandet innan men när jag kom förbi så verkade det som om det fanns många som gjorde det. Danger Danger är ett lätt glambetonat och fartfyllt band. Låtarna är det inget fel på! Den nuvarande politiska situationen avspeglar sig i det märkliga faktum att sångaren Ted Poley bad om ursäkt två gånger, att de kom från Amerika. Det var första gången som jag såg en sångare publiksurfa och sjunga på samma gång. Hoppas han inte blev av med bandet bara. Låtarna är lysande, i synnerhet "Rock America" som skapades för en festival som denna. Det bästa nya bandet som jag upptäckte på SRF 2004 Axel Rudi Pell För första gången står så gitarristen med den förfärliga frisyren på svensk mark. Det var inte en dag för tidigt. Med sig har han ett batteri lysande musiker och Johnny Gioeli med den fantastiska rösten i mitten. Med en bakkatalog som Axels så kan det inte gå fel. Men scenen är egentligen för stor för honom och speltiden kanske lite illa vald. Det är aldrig kul att spela tidigt på festivalscenen. Axel har förutom en vokalist av världsklass, också en av världens bästa trummissar i form av Mike Terrana (Rage), som röjer så mycket som en trummiss kan göra bakom sitt trumset. Axel åtnjuter också ett mycket bra ljud och låtarna genomförs med säkerhet, och vilka låtar sedan. Vissa av dem kanske är lite för svåra att uppskatta live, men på det hela taget är det mycket bra genomfört. Lite märkligt dock att de plockar fram en cover mitt i allt ihop. Rainbows "Temple Of The King" är en kanonlåt som passar bandet utmärkt, men de skulle egentligen inte behöva spela den. Ny vila och lite whiskey. Jag går ner mot festivalscenen utan mitt paraply. Dum idé. Nightwish Nightwish fick inte bara den största backdrop jag har sett på SRF, de fick också pyroteknik och en scenproduktion som har Wacken-klass. Bra gjort SRF! Ljudet är maffigt, Tarja säker och den självklara centralpunkten på scenen i sin kombination av operadiva och vacker gothprissessa, som Expressen skrev så träffande. Låtarna Nightwish gör passar som handen i handsken live. Den scennärvaro som Tarja visar upp är otrolig. Vilken karisma och vilken sångerska! Låtar från hela karriären plockas fram. Favoriten "Wishmaster" åker på, så även "The Phantom Of The Opera". Jag börjar känna att festivalens bästa spelning är på gång. Då kommer det! Vädergudarna satte in den meterologiska nådastöten och det var som om en gigantisk sprinkler monterats upp ovanför oss. Jag förbannar mig själv över paraplyt och börjar fly mot tältet. Scenen när jag springer över festivalområdet liknar ett medeltida slag där den enda styrkan kastat sina vapen och flyr från förföljande riddare. Kall och blöt återkommer jag en kvart senare till festivalscenen. Nightwish fortsätter, men den först så entusiastiska publiken har blivit lite mindre entusiastisk under sina färgglada paraplyer. Men min åsikt kvarstår, Nightwish lyckades bättre än Judas! Festivalens bästa spelning är ett faktum. Jag måste dock därifrån innan den är slut, för att byta kläder innan jag får lunginflammation. Förkyld är jag redan. U.D.O. Udo måste vara Tarjas diametrala motsats, en späd, blyg, underskön finsk operasångerska mot en tjock, ful, liten farbror med en gräslig vit stubbfrisyr som låter som en..., ja, en något... Hur som helt så kan han rocka och fy fan vad han kan rocka! Inga trumsolon, inga ballader, inga onödiga pauser, inget fjäsk, bara fullt ös. Med en bakkatalog på närmare 20 skivor så kan Udo välja och vraka bäst han vill och han plockar fram ett gäng riktiga superlåtar. Blandningen blir frisk och två låtar plockas från den nya skivan. Synd bara att han inte plockade fram "Trainride To Russia", årets roligaste låt. Sedan borde det vara lag på att Udo alltid måste spela "Fast As A Shark". Detta är utan tvekan den röjigaste och roligaste spelningen på hela festivalen. Publiken skrålar, den sjunger och vrålar likt ett helt fotbollsstadion. När Udo sent om sider plockar fram "I'm a rebel", ja då är lyckan gjord. Helt brilliant. Jag älskar varje minut av denna allsångsorgie. Ännu bättre än Nightwish! Europe Efter "Allsång med Udo" väntade "Allsång med Joey Tempest". Förväntningarna var inte så höga. Men det blev på hela taget en ganska lyckad spelning. Det var ju ändå en orgie i nostalgi. Bandet verkade ha kul på scenen och Joey sjunger lika bra som vanligt och Norum solade för allt han var värd. Lite bomber och eld hade de också fått till och det är ganska maffigt på det hela taget. Ett lagom långt trumsolo får vi också. Lägereldsmys blir det också i form av balladen "Carrie". Mycket snyggt nedtonad och med bra respons från publiken. Låtvalet är fokuserat på de tre Norum-skivorna. Jag saknar personligen några av höjdarna från "Out Of This World" och "Prisoners in paradise" är en helt underbar låt som borde vara gjuten live. En ny låt får vi också till livs, "Start From The Dark". En bra låt, utan att vara något mästerverk. Påminner mycket om "Prisoners in paradise-skivan", men mycket bättre. Det är Europe för 2000-talet, på gott och ont. Avslutningen är lika självskriven som amen i kyrkan och när de inte helt obekanta synthslingorna rullar ut i natten, så bara skriker jag. Den må vara lite glättig, men den är ju helt klockren. "The Final Countdown" avslutar denna festival mycket snyggt. Sammanfattningsvis: En mycket spännande blandning av band, men för mig var det den sämsta festivalen jag har varit på. Dock har det mycket med min personliga smak att göra. Bra organisation och trevlig stämning, men det var väldigt synd att Priest inte blev den superspelning som man hoppats på. De fem bästa spelningarna: 1: Europe 2: U.D.O. 3: Nightwish 4: Judas Priest 5: Scorpions
|
|