Sweden Rock Festival - 11 jun, 2005 Hårdrockens egna lilla hobbit visar hur hårdrock ska spelas och att titta på Dio är som att förflytta sig tillbaka till 1986. Antagligen var det ljusriggen som gjorde det, för hela inramningen förde tankarna till det ljuva 80-talet. Enkelt, men snyggt även om backdropen med Holy diveromslaget börjar kännas lite fantasilös. På presskonferensen frågar en japan Ronnie James vilken som är hans "favorite position with a woman?"! Inte vet jag, men har du kommit hela vägen från fjärran östern borde man väl kunna komma på något betydligt mer intressant att fråga om. Enormt pinsamt, men Ronnie tog det hela med ett leende. Själva framträdandet var från och till en orgie i ypperlig klass där det bjöds på mängder av örhängen från Dio´s främsta alster. Inledning med "Killing the dragon" och "Egypt the chains are on" och Dio visade att han fortfarande har en av de bästa rösterna i branschen. Enastående hur en sådan liten man kan ha en så stor röst! "Sunset superman" har de senaste åren blivit en personlig favorit och den lät som den skulle. Det gjorde givetvis också självklara låten "Man on the silver mountain" som dedikerades till en viss Richie Blackmore. Dio nämnde också på presskonferensen att en återförening med Rainbow var utesluten, speciellt då Cozy Powell inte längre är i livet. De fick erbjudande från Japan för något år sedan, men det rann ut i sanden. "Shivers" från senaste plattan lät helt ok och gamla Sabbathdängan "Gates of Babylon" var alldeles lysande. Avslutningen med paradnumret "We rock" och "Rainbow in the dark" sydde ihop säcken och än en gång hade Dio visat att de fortfarande kan. Dessutom är bandets framträdande ett bevis på att man kan göra en snyggt inramad show med små medel. Något som Accept borde ta lärdom av. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|