Sweden Rock Festival - 11 jun, 2005 Så stod då slutligen dessa "Hollywood bad boys" på ett fält i pittoreska Norje och det lilla samhället har nog aldrig tidigare fått höra så många "fuck" och "motherfucker" yttras. Jag såg bandet live för första gången 1986 på lilla Olympens scen i Lund och några år senare i Scandinavium då Skid Row blåste dem av scenen. Sedan dess har mycket hänt och jag trodde nog aldrig att jag skulle få uppleva originalbandet igen. Men man ska ju aldrig säga aldrig, som det heter! Tidigare under kvällen lyckades jag och min kollega sitta med under presskonferensen och höra bandet svara på den ena dumma frågan efter den andra. Svensk och utländsk press bestod inte precis av några stjärnskott, om man säger så! Säg vad man vill om dessa fyra herrar, men de vet hur man bjuder på en lyckad show. Öppningen med "Shout at the devil" och en scen som fullkomligt badade i eld och rök var bättre än väntat. Bandet lät bättre än någonsin under sin drygt tjugofemåriga karriär och Vince Neil visade faktiskt att han orkade sjunga sig igenom en hel låt. Må så vara att han aldrig varit en stark sångare, men dagens plastikopererade Vince får Mötley Crüe att låta pånyttfödda. Efter den bombastiska öppningen radades sedan den ena klassikern upp efter den andra. "Too fast for love", "Girls girls girls" och "Don´t go away mad" tillhörde de absoluta topparna, men även "Wildside" och "Kickstart my heart" fick nackhåren att resa sig på en trettiofyraårig gammal lärare från skånska myllan. Mick Mars var betydligt mer rörlig på scen än förväntat och hans gitarrgnidande ungefär lika innehållslöst som vanligt. Faktum är att denne lille mans solon alltid varit stentrista, men det var kul bara att se honom hasa sig runt på den stora scenen. Det bjöds alltså på en show utan dess like med strippor och dvärgar, eld och fyrverkerier och ett riktigt laddat band. Men här fanns tyvärr också en del lågvattenmärken, fast inte av det musikaliska slaget. Jag tänker närmast på Tommy Lee´s eviga babblande om ingenting och hans patetiska "tittie cam". Jag har förstått att seden med att visa brösten på en hårdrockskonsert snarare är regel än undantag i USA, men i lilla Sverige fungerar det inte lika bra. Det hela kändes bara sunkigt och ett trumsolo hade varit betydligt mer intressant och underhållande än att små sjuttonåringar ska blotta sig för en fyrtioåring. Kanske har föräldraskapet och åldern påverkat mig, men den här typen av "upptåg" är inte längre speciellt underhållande. För att återgå till musiken så lät nya "Sick love song" avsevärt bättre än väntat och kanske kan den kommande studioplattan bli riktigt underhållande. Avslutningen med "Helter skelter" och "Anarchy in the UK" var väntad och det kändes något trist att "On with the show" aldrig framfördes. Mötley Crüe i 2005 års upplaga är vitalare och mer slipade än vad man kunnat drömma om och visar att 80-talet "is still going strong"! Ett nytt besök utlovades faktiskt också av Nikki Sixx och kan de då skippa "tittie cam" skiten och allt annat meningslöst snack och lägga till två låtar istället, blir det säkert "the greatest act since death"! Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|