Ullevi, Göteborg - 9 juli 2005 Att recensera en konsert som 56 000 fans var på plats på Ullevi och såg samt resterande fans, de som inte fick biljett eller var slöa nog för att inte ta sig till Götet, känns lagom försvarbart. Alla har ju sett konserten, till och med mormor Viola lär ju ha flickat förbi Kanal 2 någon gång under konsertens lopp. Troligtvis förfasades hon över det "oljud" bandet frambringade på scen, fansens groteska anletsdrag framme vid kravallstaketet eller den fanatiska massrit som försegick denna afton på Sveriges största utomhusarena. Så istället för en regelrätt recension följer här några personliga reflektioner om tillställningen. Vädret denna afton gick inte att klaga på. Visserligen sköljde ett oväder, vars dignitet hade fått Noak att åter lasta arken om han befunnit sig i Göteborg, över oss timmarna innan spelningen. Själv satt jag föga glamoröst i ett parkeringsgarage läsandes Aftonbladet medan regnovädret drog förbi. När ovädret lättat drog jag bort till Ullevi där insläppen sedan länge öppnat. Kvar utanför arenan fanns fortfarande en ansenlig mängd fans. Kommersen på svartabörsförsäljningen av biljetter var i full gång och överallt sprang "försäljarna" runt med stora packar med osålda fd dyrgripar. Många hade säkert hoppats göra sig en rejäl slant på evenemanget men nu visade det sig att de som ville ha biljett redan sett till att införskaffa sig en sådan. En förtvivlad kille går så långt att han erbjuder sin sista osålda biljett till mig helt gratis. Det går helt enkelt inte att få sålt den! Tråkigt för honom men kul för alla oss fans som någon gång fått stanna hemma när ordinarie biljetter sålt slut och börshajarnas priser nått skyhöga höjder. Några som definitivt tjänade pengar på spelningen var däremot självklart Iron Maiden. Förutom att ha lyckats kränga drygt 56 000 biljetter gick även merchandise försäljningen alldeles ypperligt. Fullkomligt hutlösa priser avskräckte dock inte hugade spekulanter. Billigaste t-shirten gick loss på 320 kronor och den dyraste, fotbollströjan, kostade 850 kronor. Ocker, javisst! Väl inne på arenan inser jag att min sittplats biljett är av modell värdelös. Under förbanden Mastodon och In Flames ser jag väl scenen hyfsat då folk runt ikring mig fortfarande väljer att sitta ner. Men så fort Maiden kliver upp på scenen så for alla upp på fötterna. Mina bänkgrannar framför drar sig inte heller för att kliva upp på sina stolssäten vilket gör att min sikt blir i det närmaste löjligt liten. Slug som man är glider jag istället ner vid staketet till ståplats och när vakterna på endera sida om mig är upptagna glider jag graciöst över och försvinner in i folkmassan. Nu kan jag inta en betydligt bättre position. Men nu gör tidigare års besök på Ullevi, AC/DC 2000 och Metallica 2004, sig påmint. Arrangemang av den här digniteten är förbannat jobbiga. För var du än står eller sitter, ja såvida du inte lyckats komma över de allra bästa sittplatsbiljetterna framme vi scen, så ser du ändå ganska risigt. Bäst plats hade garanterat alla tv-tittare hemma i favoritfåtöljen, men då gick de och andra sidan miste om den magiska stämningen denna afton på Ullevi. Avslutningsvis själva konserten då. Att Maiden grävt riktigt djupt i skattkistan och fiskat upp de gamla örhängena från så långt tillbaka som pubtiden var beundransvärt. Här fick alla förespråkare för "oldtimers" lystmäte tillgodosett. Scendekorationen var snygg. Eddie var, tja, Eddie. Och stämningen, ja, den var som sagt magisk. Jag har sett Maiden vid en ansenlig mängd tillfällen och vår gemensamma konserthistoria sträcker sig långt tillbaka i tiden. Första gången var 1986 och givetvis håller jag denna konsert som personlig favorit. Och kanske var dagens konsert minst lika bra. Kanske spelar bara nostalgiska minnen mig ett spratt, vem vet? När jag till tonerna av "Sanctuary" smyger ut i det begynnande nattmörkret infinner sig ändå en känsla av besvikelse. Maiden var bra denna kväll, men bara lagom bra. Betyg: 
Steve Mårtensson
|
|