Arenan, Stockholm - 9 aug 2005 Tidigare under dagen ser jag herr Cooper med fru och barn, shoppandes på Kappahl och jag får senare reda på att HM tydligen är hans favoritaffär! Han är en fanatisk golfare och framstår numera som en riktig mysfarbror. Annat var det på 70-talet när han skrämde föräldrar vettlösa och drack en flaska whiskey innan frukost. Med senaste fullängdaren "Dirty diamonds" har han hittat tillbaka till nyss nämnda 70-tal, dock utan sprit och skrämseltaktik. Plattan är en riktig fullträff och jag tror inte Alice Cooper känts så vital och genuin sedan, tja, 70-talet! Kvällens show utspelades i Arenan. En konsertlokal som måste vara den mest osensuella i hela stockholmsområdet! Basketkorgar, poängtavlor och lågt i tak gör att mycket av upplevelsen går förlorad och så har det varit med alla band jag sett där. Tyvärr! Men trots detta bjuds det på en föreställning som till en början är fullkomligt lysande. Klassikerna duggar tätt och inledningen med "Department of youth", "No more mr Nice guy" och nya "Dirty diamonds" får mitt lilla hårdrockshjärta att slå några extra slag. Sedan följer spår som "Billion dollar babies" och "Lost in America" , där den senare passar alldeles utmärkt bland de gamla örhängena. Alice slänger ut "diamanthalsband", käpp, sedlar och piska till publiken och framstår som rena rama jultomten under några minuter. Nya "Woman of mass destraction", underbar titel by the way, låter utmärkt live och även "Between high school and old school" får igång publiken bra, men strax efter "Go to hell" sackar det ihop lite och "Black widowjammet" med tillhörande trumsolo är av det tråkigare slaget. Tidigare under dagen intervjuade jag en pratglad Eric Singer som pratade mångt och mycket om sin spelstil och hur jag skulle se hur han släppte loss lite mer, än t ex. med KISS. Han får säga vad han vill och han är säkert en utmärkt trummis, men så mycket röj blev det inte och ett trumsolo är och förblir något av det tråkigaste man kan få bevittna i livet. För övrigt var resten av bandet bra och det rockades som om det inte fanns en morgondag, även om ljudet inte var det bästa. "Only women bleed" var som vanligt felfri och "School´s out" likaså. Dock blev det utan tvekan mest jubel när man drog igång "Poison" i extranumret. En låt jag personligen aldrig tyckt något speciellt om, men med en sådan publikrespons fick jag lydigt kapitulera. "I wish I was born in Beverly Hills" var riktigt underhållande med Alice´s personliga Paris Hilton och avslutande "Under my wheels" kan han nästan inte misslyckas med. Givetvis bjöds det också på giljotin och tvångströja och trots att vi skriver 2005 känns det ändå ganska befriande med den här typen av show. Och i samma stund kan jag bara konstatera att "ungtuppen" Marylin Manson inte har mycket att komma med. Alice vet vad han ska göra för att tillfredsställa fansen, även om det görs på ren rutin i dessa dagar. Inget mellansnack och inget improviserande, men ändå en underhållande show! Betyg: 
Niclas Müller-Hansen Total speltid: 1 h 40 min Setlist: Department of youth No more mr Nice guy Dirty diamonds Billion dollar babies Be my lover Lost in America I never cry Woman of mass destraction Between high school and old school What do you want from me Is it my body Go to hell Black widowjam (inkl. trumsolo) Gimme Feed my Frankenstein Welcome to my nightmare The piece (inkl. The awakening, Steven, Only women bleed, Ballad of Dwight Fry, Killer) I love the dead School´s out Poison I wish I was born in Beverly Hills Under my wheels
|
|