Hovet, Stockholm - 29 sep 2005 Vi svenskar har blivit rätt bortskämda med besök från Dream Theater. De kommer troget till våra breddgrader efter varje platta och nu senast kunde vi uppleva dem på Sweden Rock Festival. Denna gång är de här för att fira 20-årsjubileum som band samt för att promota senaste plattan "Octavarium". Plattan ifråga fick oförtjänt svala recensioner av mina kollegor på MetalShrine. Personligen tycker jag att den är klockren och en klar uppryckning jämfört med förra "Train of Thought". Hovet är inte en optimal lokal för ett band som Dream Theater. Upplevelsen gör sig starkare i mindre utrymmen som exempelvis Cirkus men man har ändå av någon anledning envisats att lira på Hovet de 3 senaste Stockholmsbesöken. Det är långt ifrån fullsatt denna kväll men ändå tillräckligt med folk för att jublet ska bli öronbedövande i samband med inledande mästerverket "Root of all evil". Det märks att bandet tagit åt sig av kritiken av att de kan liknas vid statyer på scen. T.o.m tystlåtna och tillbakadragna basisten John Myung förflyttar sig markant på scenen. Eftersom man fimpat det här med förband bjuds vi på två akter á c:a 80 min stycket med en kvarts pilsnerpaus i mitten. I första akten tas vi med på en tidsenlig resa som efter de 2 inledande spåren tar oss tillbaka till bandets arla dagar, då under namnet Majesty. Sedan betas en låt per platta av i kronologisk ordning, ackompanjerad av tidsenliga bilder på bandet från respektive period på skärmarna. Andra akten inleds med odjuret "Glass Prison". Jag har bevistat ett otal konserter i mina dagar men jag har aldrig blivit så brutalt överkört av en låt. Faktum är att jag aldrig heller varit särkilt förtjust i stycket i fråga men live visar den vilket monster den är. Tror aldrig jag hört något tyngre framföras på en scen och då har jag ändå bevittnat band som Slayer, Sabbath och Pantera m.fl. Efter ett smakprov från "Train of thought" i form av "This dying soul" är det dags att en gång för alla ge sig i kast med låtarna från "Octavarium". Låter som en enkel match men man får inte glömma att bara "Sacrificed sons" och titellåten "Octavarium" tar c:a 35-40 min att reda upp och som de reder upp det. De låter fantastiskt bra men jag avundas inte de stackare som inte är inlyssnade på nya plattan och tvingas genomlida sådana här långa eskapader. Avslutningsvis bjuds vi på en kombinerad version av "Pull me under" och "Metropolis" till folkets glädje. Efter sista tonen vill inte jublet lägga sig och bandet får mottaga stående ovationer, något som inte är helt vanligt på hårdrockskonserter. Vad jag gillar med Dream Theater live är att de kan byta ut varenda låt i sin setlist från kväll till kväll. Jag var förberedd på att vi stockholmare skulle få något liknande som Helsingfors fick 2 dagar innan. Där gick jag totalbet för nästan hela setlisten var ändrad. Tänk om band som KISS och Black Sabbath kunde lära sig att göra så. Nu rimmade visserligen setlisten illa med min personliga smak men man kan inte få allt. Bandet lät fantastiskt och det var mestadels glada miner på åskådarna efteråt, ett gott betyg om något. Betyg: 
Christian Modenius Setlist: Root of all evil These walls Another won (Majesty) Afterlife Learning to live Caught in a web Just let me breathe Home Glass Prison This dying soul I walk beside you Sacrificed sons Octavarium Pull me under/Metropolis
|
|