Folkets Park, Motala - 19 nov 2005 Dagen började perfekt med att jag efter ungefär 5 mil hemifrån kommer på att jag troligtvis glömt intervjufrågorna till Nocturnal Rites. Jag frågar Linus om han ryckt med pappret men får ett nej till svar och hela min värld rasar samman. Men som tur är så finns det snälla föräldrar så Linus ringde hem till sin käre far som läste upp frågorna och Linus skrev upp stödord i all hast, så var det problemet löst. Vi hade väldigt ont om tid på grund av påliggande bromsar, försovningar, stopp för shopping av det allra nödvändigaste med mera. Första bandet, Dawn of Silence, skulle gå på scen klockan 13.00, ungefär det klockslag vi kom till Motala, helt utsvultna. Vi kom överens om att strunta i DoS till förmån för en dyr, väldigt dyr, pizza. Men ack så gott det var och det var värt varenda krona. Väl ute från restaurangen så skulle vi bege oss till Motala Folkets Park utan att ha en aning om vart fan stället ligger. Som tur är så är folk i Motala mycket vänliga och vi stoppade en yngre dam som villigt beskrev vägen för oss så till och med jag förstod vart vi skulle åka. Väl framme så kliver vi in i entrén och får våra backstage-armband och Micke ber oss följa med på en rundtur och berättar vart vi får vara och inte får vara. När detta var avklarat tog vi en sväng mot scenen för att se på Cryonic Temple, men när vi kom fram så skulle de tyvärr påbörja sin sista låt, "King of Transylvania". Ett bra framträdande och lät resten av spelningen så, kan de vara nöjda. För mig okända doom-metallarna Isole var nästa band på scen och de gjorde väl kanske inget större intryck på mig, men det var heller inte dåligt. Godkänt, men inte mer. När Isole var klara så var det dags för ett av kvällens hårdaste och bästa band i Centinex som stod för en av bättre prestationerna på Motala Metal Festival. Jag såg aldrig klart den spelningen utan var tvungen att ringa upp mitt intervjuoffer, basisten Nils Eriksson (Nocturnal Rites) och bestämma tid och plats. Han sa att vi kunde ta det omgående och efter avslutat samtal fick jag i panik rusa ut till Linus som fick lära mig hur diktafonen fungerar, något som kan vara en fördel att kunna om man ska intervjua någon. 20 minuter senare ringer Nils och säger att de är vid uppgjord plats, baren. Dock befann han sig i fel bar, den för de utan backstage-armbanden, men vi hittade varandra snabbt och även Fredrik Mannberg (gitarr) var med och skulle delta i intervjun. Det gick snabbt och helt smärtfritt och Nils Eriksson och Fredrik Mannberg är två mycket tillmötesgående, roliga och trevliga norrlänningar. Intervjun är klar och jag pustar ut över att ha min del av kvällens måsten avklarad och går i stället ut till området framför scenen för att se på ännu ett svenskt power metal band i form av Steel Attack. Inte heller de gör nåt jätteintryck på mig, men klarar sig undan med ett godkänt. För övrigt så hade sångaren Ronny Hemlin (skrämmande lik sin bror Håkan "Nordman" Hemlin) tidigare under dagen stått och viftat som en besatt med toalettdörren och uttalade något i stil med att demonerna skulle försvinna därifrån, detta efter att Linus just gjort ett välbehövligt toalettbesök. Eftersom Linus tömt sitt tarminnehåll så hade han gjort plats för mer mat och vi andra, jag och Linus fästmö Emelie, började även vi känna att magarna skrek så vi tog bilen in till Motala Centrum och avnjöt välbehövliga hamburgermenyer och kebab i bröd. När vi återvände stod de inte alltför purunga Elixir på scenen, med en sångare som såg ut ungefär som en överviktig, åldrad Aragorn. Men utseendet till trots så stod britterna för ett starkt framträdande. Dock höljs de nu i dimman av tyska Warrant som jag och Linus utsett till kvällens höjdpunkt. Gubbarna från södra Tyskland har inte släppt en skiva på 20 år, men festivalarrangören Micke var i mitten av 80-talet ett fan av dessa herrar och när de förra året firade 20-årsjubiléum i en skollokal i Tyskland, 150 mil från Motala, så stack han ner i bil och blev där vän med de gamla tyskarna. I år bjöd han upp dem till Motala Metal Festival och de tackade glatt ja, trots att de nog är okända för i alla fall 98 procent av publiken. Vi pratade med Micke senare på kvällen då han berättade detta och även att de skulle ta flyget upp men missade det. De flesta band skulle troligtvis ha ringt och ställt in men inte Warrant, de packade helt enkelt in alla saker i en bil och brände upp till Sverige i full panik, extra panikartat blev det nog eftersom de även missade färjan över till Sverige. Klockan 10.00 på lördagsmorgonen ringde de dock till Micke och berättade att de befann sig i Trelleborg och trots allt skulle hinna. "Kvällens guldstjärna" sa Micke att de skulle ha, och jag kan inte annat än hålla med. Efter Warrant var det dags för kvällens första headliner, Nocturnal Rites. Jag hade lovat Eriksson och Mannberg att jag skulle befinna mig längst fram i publiken och gjorde även ett försök till detta. Efter ungefär 300 "förlåt" och axelklappar från en något överförfriskad snubbe som hela tiden knuffade eller skallade mig fick jag nog och flyttade mig en bit bort. Nu hamnade jag något bättre men hade tappat lusten för allt vad röj heter. Jag stod i stället lugnt och kollade och tog de bilder jag skulle ha från den sidan. Flyttade mig igen, till en annan vinkel för att få ännu mer bilder, dock lyckades jag även här hamna vid en alltför berusad person. Då fick jag nog och ställde mig längst ut på en kant och såg resten av spelningen. Det här var tredje gången jag bevittnade den norrländska kvintetten. Första gången var som förband åt Blind Guardian på Arenan i Stockholm 2002, faktiskt så är de det första hårdrocksband som jag har sett live. Andra framträdandet var även det som förband, den här gången åt Edguy i Göteborg. Båda gångerna så har Nocturnal Rites gjort stort intryck på mig och de var inte sämre ikväll. De röjer loss på scenen utan att överdriva och det är alltid underhållande att se dem springa, dansa och hoppa runt. Bäst var "Never Trust", dock tycker jag att de valde lite fel låtar att spela. Låtar som i och för sig är kanonbra men som inte passar live som "Deliverance" och "Cuts Like A Knife". Jag saknade även "Eyes of the Dead" från "Shadowland" och fartfyllda "Still Alive", min favorit från nya "Grand Illusion". Men man kan inte få allt här i livet och de slutar ändå på betyget "mycket väl godkänd". När jag kom tillbaka till backstage-området från Nocturnal Rites' spelning så satt Linus och väntade på att Micke Stanne från Dark Tranquillity skulle komma dit för intervju. Jag stannade och lyssnade på vad den trevliga Göteborgaren hade att förtälja och när de var färdiga så betydde det att andra och sista delen i kvällens måsten även det avklarat. Näst sista bandet på scen var svenska Pandemonium som blixtinkallats efter att Graveworm ställt in på grund av att sångaren Stefan's mor hastigt insjuknat. Pandemonium gick ganska obemärkt förbi och sen var det dags för kvällens andra headliner, Dark Tranquillity som tillsammans med Nocturnal Rites var bäst på Motala Metal Festival, vilket nog de flesta väntat sig då de var de överlägset största banden på plats. Efter att jag bevittnat ungefär halva Dark Tranquillity så inser jag hur fruktansvärt bra de är och nyintervjuade sångaren Micke Stanne growlar på för fullt och jag har ett nytt band som fått en plats i mitt hjärta och snart även i min skivsamling. Summeringen av kvällen blir att det var oerhört lyckat. Alla band blev godkända eller mer och hela arrangemanget av festivalen tycker jag var fantastiskt. Kanske är det för att jag är mer för mindre, gemytliga festivaler som just Motala Metal Festival och till exempel Gates of Metal, än vad jag är för gigantiska arrangemang som Sweden Rock Festival. Motala kan räkna med fler besök av mig i framtiden! Martin Ericsson
|
|