Arenan, Stockholm - 6 december 2005 Denna regniga afton släntrar jag in på Stockholms osexigaste spelställe strax innan Asia går av scen. De levererar två helt ok versioner av "Sole survivor" och "Heat of the moment". Frågan är bara vad som är mest pinsamt? Geoff Downes zebratights, ett par byxor jag kunnat döda för 1985, eller de två överförfriskade män som oavbrutet skriker "Gå av scenen" under Asias avslutning. Hur som helst är Asia ett band jag aldrig utforskat och det lilla jag fick se gav inte någon större lust heller. Fullt lyssningsbart, men inget att ta någon större notis om. Uriah Heep Nästa band ut på Arenans scen är klassiska Uriah Heep. Hemma i vinylsamlingen återfinns storartade verk som "Demons and wizards" och "Sweet freedom". Album av ypperlig kvalitet och som visar upp ett band från dess allra bästa sida. Jag har inte följt Uriah Heep under de senaste 15 åren och har egentligen ingen koll på vad de presterat musikmässigt under den tiden. Däremot vet jag att Mick Box är ensam kvar av originalsättningen och de gjorde i sig att mitt intresse för kvällens framträdande inte var det största. Visst kan band fortsätta harva runt i världen med bara en originalmedlem kvar och ändå göra bra ifrån sig, men Mick Box är så anonym, i mitt tycke, att det hade kvittat om han var med eller inte. Hela grejen känns trist och urvattnad och när bandet sedan bjuder på en riktigt dålig spelning blir inte saken bättre. Sångaren Bernie Shaw kämpar med att få igång det glesa publikhavet och på långt håll ser han mest ut som en ålderstigen Jani Lane från gamla 80-talsrockarna Warrant. Mick Box står mest och ler och keyboardisten Phil Lanzon har på sig en orangeväst som för tankarna till vägarbete. Utan tvekan är det en gammal sönderspelad goding som "Easy livin´" som fungerar bäst den här kvällen. Även "Falling in love" får de äldre britterna att glimra till för en stund. "Gypsy", som har mer än 30 år på nacken låter helt ok, men det hjälper ändå inte. Mick Box kan skratta och le hur mycket han vill, men Uriah Heep anno 2005 är ingen inspirerande upplevelse. Betyg 
Total speltid: 1 h Dio Dio är en legend och jag fascineras av att han lyckats behålla en röst med så mycket kraft i. Självfallet är det skillnad nu mot 1985, men han presterar ändå mångfalt bättre än flertalet av hans sextioåriga kolleger. Då jag tidigare bevittnat Dio, senast på Sweden Rock i år, har det verkligen bjudits på en sjuhelsikes show och en enorm spelglädje. Inte vet jag vad det var som ställde till det den här kvällen, men det var långt ifrån magiskt. Ljudet var långt ifrån bra och hela bandet kändes avslaget. Ingen riktig kraft i låtarna och att "bjuda" publiken på tre olika solon är bevis på att man inte inser vad det är publiken vill ha. Solon fungerade bra på 70- och 80-talet, men 2005 känns det oerhört förlegat. Ett gitarrsolo mäktar man väl med, men trumsolo är så förblindade tråkigt att beskåda. Att Ronnie James dessutom påpekade under konsertens gång, att de inte hade lika mycket speltid som vanligt, gjorde att valet av tre solon verkade än mer underligt. Inför kvällens begivenheter hade jag trott att Dio skulle vara ett säkert kort för publiktillströmning, men så var icke fallet. Det var verkligen glest direkt bakom mixerbordet och det gjorde ju inte helhetsupplevelsen bättre. "Voodoo" var bra och likaså "Caught in the middle". Däremot tyckte jag att "Rainbow in the dark" föll platt och faktiskt även "Heaven and hell". "Stand up and shout" var bra och även låten som givit namn åt pågående världsomsegling, "Holy diver". Som jag sa, Dio har aldrig tidigare gjort mig besviken, men den här kvällen på Arenan lyste all magi med sin frånvaro. Jag gick när klockan började närma sig tolv och "Man on the silver mountain" hade kommit halvägs. Den lät som vanligt bra, men då var det för sent att rädda denna "Heavy x-mas". Betyg: 
Total speltid: 1 h 30 min Niclas Müller-Hansen Dio - Uriah Heep - Asia (Heavy X-mas) Arenan, Stockholm - 6 december 2005 Asia, Uriah Heep och Dio...samma kväll! Det är inte varje dag man får sådana paket. Asia såg jag på Nalen tidigare i år, då med trummisen Chris Slade (ex-AC/DC, Uriah Heep, Gary Moore) som tyvärr lämnat bandet sedan dess. När bandet skulle inleda kvällen så krånglade basen och det blev en pinsam tystnad mellan det förinspelade introt och den första låten. Det ledde i sin tur till en något trög start. Men bandet hämtade sig mot slutet trots att det var väldigt tydligt att de flesta inte var där för att se just dem. Med avslutande superhiten "Heat Of The Moment" hade man väl väntat sig ett litet större igenkännande. Uriah Heep skulle jag få se för tredje gången och eftersom de andra två konserterna jag bevittnat var mycket bra så var jag säker på att även denna skulle vara det. Materialet var lite mer vågat än tidigare med färre klassiker i setet. Bandet var dock väldigt entusiastiskt och verkade ha kul. Något som alltid smittar av sig på publiken. "Gypsy" var en klar favorit denna kväll. Bara det faktum att Dio skulle spela "Tarot Woman" gjorde mig lite smått lyrisk och när han sedan fortsatte med "Voodoo" (istället för "Sign Of The Southern Cross" som jag trodde skulle komma) var jag överlycklig. Därefter spelades "The Eyes" ifrån senaste studioplattan, "Master Of The Moon". Denna drog givetvis ned tempot men sedan var det dax för Holy Diver låtar för hela slanten! Det alldeles för långa trumsolot (och gitarrsolot) var självklart tråkigt men jag tror att det är något som Ronnie behöver för att vila sig mellan låtarna. Han börjar ju trots allt bli rätt gammal och det är ju bara att acceptera. När bandet lirade på Sweden Rock Festival i somras var det med den extremt oinspirerade gitarristen Craig Goldy som denna gång återigen hade lämnat plats för den otroligt skicklige Doug Aldrich (Whitesnake). Detta gav hela bandet ett stort lyft. Alla såg ut att ha kul även i detta gänget. En höjdpunkt var när "Catch The Rainbow" spelades. Den lilla mannen med den stora rösten levererar som vanligt. Det hela var i mitt tycke en lyckad kväll även om det kunde ha varit lite mer folk på plats. Asia  Uriah Heep Dio 
Robert Majd
|
|