Debaser, Stockholm - 22 december 2005 Denna slaskiga torsdagskväll är det inte många människor som sökt sig till värmen inne på Debaser. Engelsk rock av allra bästa sort är på besök för att visa upp sig, men den glesa publiken verkar till hälften bestå av skjortklädda män i femtioårsåldern som hoppas på lite småvilt. The Doits Svenska The Doits fick äran att bestiga scenen först den här kvällen och de gör ett bra jobb. Visst är låtarna små stycken som hörts förut i mängder av andra band som harvar på i Hellacopters bakvatten, men det låter ändå hyggligt. Energin går ej att ta miste på och när bandet även förser sitt sound med lite saxofon lyfter de enkla kompositionerna till nya höjder och får även en gammal luttrad konsertbesökare som mig själv att höja lite extra på ögonbrynen och nästan, men bara nästan, pallra mig över till merchandisebordet och inhandla deras vinylare. Trots likheterna med Hellacopters kan nog det här bandet bli riktigt intressant om en platta eller två. Betyg 
Total speltid: 30 min Tokyo Dragons Britterna har knåpat ihop ett av årets roligaste album i och med "Give me the fear" och jag såg verkligen fram emot att få bevittna deras framfart på scen. Tyvärr blev det inte så kul som jag hoppats. Sångaren Steve Lomax ser ut som en tuff rockare fråm amerikanska södern, där han riffar hårt på sin Gibson och det obligatoriska skägget ser välansat ut. Men trots låtarna och det käftsmällsöset lyfter det aldrig ordentligt. Mycket nog på grund av den glesa publiken och ett tag finner jag mig själv stå och titta på idioterna bredvid mig som krälar på golvet, istället för at fästa blicken på Englands senaste rockexport. Furiös inledning med "Get ´em off" och sedan rullar det på med blandad kompott från debuten. Titellåten "Give me the fear" sitter bra och likaså "Let it go" och "Do you wanna" och trots herr Lomax eviga tjoande händer det inte så mycket. Kanske var mina förväntningar alldeles för höga, men jag tror samtidigt att Tokyo Dragons kan bättre än så här. Frågan är nu bara om bandet finns kvar nästa år eller om de har försvunnit som så många andra gjort förr. Album nummer två blir högst intressant, men jag hoppas att de klarar sig bättre än The Darkness, som verkar ha haft ordentligt oflyt med sin uppföljare. Time will tell! Betyg:
Total speltid: 40 min Niclas Müller-Hansen
|
|