Arenan, Stockholm - 17 mars 2006 Sepultura Brassarna går på scen vid åtta och låter "Intro #4" ljuda i högtalarna innan de sparkar igång med "Dark wood of error" från högaktuella "Dante XXI". Derrick Green fyller utsålda Arenan med sin otroligt kraftfulla röst och publiken är med på noterna från första till avslutande riff under den dryga timme som man befinner sig på scen. Ytterligare två låtar från "Dante XXI" bjöds det på denna afton, "Connected in life" och "Buried words", där den förstnämnda gjorde störst intryck på undertecknad. "Buried words" riktades mot den katolska kyrkan och de präster som utnyttjat mängder med barn under åren. Igor Cavalera lyser ju med sin frånvaro under den här delen av turnén och har istället ersatts av gamle Soulflypiskaren Roy Mayorga. Folk får säga vad de vill, men inte saknade jag herr Cavalera nämnvärt. Roy känns som en mer än duglig ersättare och gjorde ett storartat intryck under hela kvällen. Skulle Cavalera göra sitt uppehåll permanent är Roy den perfekte ersättaren. Även om Derrick Green gör ett alldeles utmärkt jobb i Sepultura, så är det de gamla örhängena från Max´s tid som drar ner störst jubel. "Refuse/resist" sitter som ett smäck och jag njuter av varje sekund, trots att publiken den här kyliga marskvällen luktar ofattbart illa. Jag står bakom en något rund tjej som har en svettlukt utan dess like och kort därefter är det någon i min närhet som lättar lite lätt på magtrycket och det svartnar för ögonen. "Stockholm, this is your fucking territory!" gormar Derrick Green och om det kan man väl inte säga så mycket. Dock låter själva låten betydligt bättre nu än den version som hastas igenom på liveplattan "Live in Sao Paolo". Avslutningen med nu mera klassiska "Roots bloody roots" väver ihop säcken och man tackar för sig. Inte ett fullt lysande genomförande rakt igenom, men stundtals klart mäktigt och övertygande. Betyg: 
In Flames Utan att göra bort sig helt kan man väl säga att In Flames är det svenska hårdrocksband det går bäst för just nu. Vilken kontinent de än besöker så blir det succé och efter att nyligen besökt de amerikanska breddgraderna skall inom en snar framtid tillbaka till jänkarland och frälsa nya fans. Personligen har jag aldrig riktigt brytt mig om detta gladlynta gäng göteborgare och i skivsamlingen lyser deras alster med frånvaro. Kanske är det dags för en ändring nu efter fredagens uppträdande i huvudstaden. Först och främst kan jag bara konstatera att de reser runt med en ovanligt snygg scenshow. Sparsmakat ljus som används mycket effektivt och likaså bidrar eld och fyrverkeri till ett ovanligt stilfullt framträdande. Ska man vara lite ful i mun kan man kanske kalla In Flames för hårdrockens svar på Kent. Allt är snyggt, rent och lite lagom sterilt. Då jag som sagt var är en novis vad gäller bandet, kan jag inte påstå att varje låt kändes igen av mina luttrad öron, men en hel del var faktiskt bekant sedan tidigare. "System" som kommer tidigt i setet är fullkomligt formidabel och det snygga ljuset lyfter bandet ordentligt. Fansen hoppar och skriker i takt och ett tag känns det som om golvet i lilla Arenan ska ge vika, men alla står kvar och nävarna höjs taktfast i luften. Titellåten från senaste prestationen "Come clarity" får enligt livepremiär och med sina akustiska inslag låter det mycket bra. I "Cloud connected" blir det riktig fart på publiken och jag måste säga att det är en förträfflig liten skapelse bandet skrivit och dess synthinslag förhöjer helt klart dess kraft. I "Clansman" bjuds ett fan upp på scen. Tim (?) får det stora nöjet att sjunga hela låten och han gör det faktiskt med bravur. Growlar på rätt ställen och headbangar så glasögonen håller på att ramla av. Att han dessutom i solobreaket tar sig tid att fotografera publiken ur allehanda vinklar bidrar till att det hela får en viss charm. "Take this life" från "Come clarity" är en fröjd och likaså "Crawl through knives". In Flames är ett band som besitter total kontroll over sitt framträdande och överhuvudtaget känns hela paketet otroligt proffsigt. Att de går hem i USA ges sin självklara förklaring den här aftonen. Sverige har ett riktigt stort världsnamn i In Flames och jag kan nu räknas in till den redan frälsta skaran fans världen över. Det här var mäktigt att få ta del av och dessutom lyckades de förvandla den så trista Arenan till en kokande kittel av välbehag. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|