Norje, 8-10 jun 2006 Torsdag 8 juni Sedvanliga milen mellan Ängelholm och Norje avverkas tämligen friktionsfritt. Kör även i år förbi festivalområdet vidare för incheckning på hotell. Inte en chans i världen att jag skulle genomlida en hel festival boendes i ett stekhett tält på den legitima krigszon som övriga festivalbesökare refererar till som festivalcampingen. Att de första camparna enligt festivalhemsidan dyker upp 5 dagar innan festivalen startat torde vara ett av de största olösta gåtorna i mitt liv. Helt obegripligt! Efter incheckning och returresa till festivalområdet sker pressackrediteringen förvånansvärt smidigt. Här har en rejäl uppryckning skett sedan bara ett par festivaler tillbaka. Vädret är alldeles strålande när jag och min kollega strövar in på festivalområdet insmorda med solkräm av helt obscent hög skyddsfaktor. Skall visa sig vara ett riktigt klokt val då stora delar av de övriga besökarna glömt bort eller helt sonika struntat i att göra det samma. Följdriktigt blir dessa framtida cancerpatienter rejält sönderbrända av en obarmhärtig sol. Något som de högaktningsfullt verkar strunta i och lägger all kraft och ekonomi på att sätta nytt personligt rekord i fylleri. Redan när det första bandet vi ser, Cathedral, står på scen är en stor andel konsertbesökare rejält runda under fotsulorna. Och då har klockan precis passerat 12. På dagen och inte på natten vill säga. Festivalens första band för vår del blir Cathedral vars monotont, malande musik gör att undertecknad tämligen snabbt tröttnar och söker upp ett lämpligt matstånd för att stilla en begynnande hunger. Svenska nykomlingarna och tillika albumdebutanterna i Bullet hinner jag se i tio minuter innan tyska Doro står på programmet. Vad jag får se och höra är en hyfsad Accept-AC/DC-klon med tydliga rötter i 80-talshårdrocken. Störst intresse fångar den rundlagda sångaren Hell Hofer vars röstlikhet med Udo Dirkschnider nästan är spöklik. Att vokalisten dessutom utseendemässigt påminner en hel del om Candelmass-Messiah gör saken än mer suspekt. Har man som jag upplevt hela det musikaliskt härliga 80-talet när det faktiskt var 80-tal, och inte som nu 2000-tal, känns detta bara lagom kul. Metalgudinnan Doro hetsade i vanlig ordning igång publiken med traditionell headbanging så att hennes blonda kalufs yrde. Setlisten bestod även den i vanlig ordning av hälften solomaterial och andra hälften gamla fina Warlock låtar. Och visst, som vanligt gick det beprövade, äldre materialet med "Burning the witches", "Hellbound" och "All we are" i spetsen bäst hem. Hybridversionen (läs den akustiska delen) av "Breaking the law" var däremot ett riktigt lågvattenmärke som vi gladeligen sluppit genomlida. Att Doro även denna gång - senast på SRF var 2002 - fick en tidig eftermiddagstid var inget hon surade över när hon fick frågan på den efterföljande presskonferensen. Snarare var hon tacksam över att hon åter fått förtroendet att få uppträda på festivalen och att hon kanske vid ett eventuellt tredje besök skulle belönas med en lite senare, mer attraktiv, placering i runningordern för "lång och trogen tjänst". Fotnot: Fick ett snack med Doro´s amerikanske trummis Johnny Dee efter spelningen. Han skulle tillsammans med sin manager undersöka möjligheterna att fixa fram festivalspelningar till sitt andra band (Britny Fox) nästa år. Jo, tjena du! Lycka till! Nästa band på tur var Krokus vilka besökte festivalen så sent som 2003. Årets framträdande var dock föga lika inspirerat som för tre år sedan. Varken det nya materialet - "this one´s from our upcoming album" - eller det mer beprövade såsom "Long stick goes boom", "American woman" eller Headhunter" kändes särskilt inspirerat. Personliga favoriten "Screaming in the night" avnjöts dock med sedvanlig förnöjelse. Att tyska Bonfire letat sig tillbaka till Sverige efter 16 års frånvaro gladde endast ett fåtal. Inte var vi många, kanske ett par hundra till antalet, som letat oss bort till Zepplin Stage för att avnjuta ett 40 minuter kort (!!!) set. "Don´t touch the light", "Sweet obsession" och "Ready 4 reaction" var väldisponerad speltid. Det var däremot inte valet att framföra alla coverbands "grand old lady"; "Sweet home Alabama", därtill var bandets tilldelade speltid alltför kort. En musikalisk självstympning som kändes totalt huvudlöst. Jag kan här och nu utlova att det här var sista gången vi såg Bonfire i Sverige gott folk. Upphaussade framträdandet med Journey blev lite som ett besök på Liseberg. Låtmässigt pendlade framträdandet likt en berg-och-dalbane-färd. Smäktande ballader - sött som spunnet socker - och regelrätta aor-hits mixades utan pardon och överst på glassvåfflan toppades med grädde, sylt och en gräddbulle i form av gitarrvirtuosen Neil Schon. Synnerligen ohälsosamt i överdriven konsumtion. Men i lagom dos så smakar Journey mera. Deen Castronovo imponerade dessutom storligen med klockren sångröst utan att ge avkall på fenomenalt trummlir i "Mother, Father". Snyggt. Festivalens stora positiva överraskning hette Nevermore! Med Steve Smyth hemma i sjuksängen reduceras kvintetten till en kvartett, vilket i normala fall brutalt skulle inverka på liveljudet till det sämre. Dock inte i Nevermores fall. Här kliver gitarristen Jeff Loomis fram och visar vilket fullblodsproffs han är. Warrel Dane drog toppluvan långt ner över öronen, spottade, fräste och spottade ännu mer. Men lamadjuret kan sjunga också. Herregud vilken pipa mannen sitter inne med. Låttitlar som "The Heart Collector" och "Dead Heart in a Dead World" värmde i själen vill jag lova. Polletten trillade ner hos undertecknad denna afton. Vad finns där att skriva om Deep Purple som inte skrivits förut? Sist ut var dom hursomhelst denna inledande festivaldag. Riktigt ända till slutet av spelning orkade varken undertecknad med värkande rygg eller min reströtta recensentvän stanna. Men den dryga timmen vi såg av showen var excellent underhållning. Vad annars var att vänta? Att kalla Ian Gillans orala pausunderhållning mellan låtarna nöjsam är ett kraftigt understatement. Hans humorfyllda konversation med oss i publiken nådde även denna afton höga höjder. Bl a presenterades låten "Fireball" med orden "här är en låt vi skrev 1642". Batteristen Ian Paice stod även han för ett humorinslag av modellen ofrivilligt vad gäller frisyren. Betyg: Doro 
Krokus 
Bonfire
Journey
Nevermore 
Deep Purple
Fredag 9 juni Festivalens andra dag inleddes med softande på hotellet. Vi hinner lagom till festivalområdet för att se Metal Church framföra ett par låtar. Lät helt ok, men konsertens stora behållning var Kurt Vanderhoofs höga strumpuppdragning. Och varför avsluta med Deep Purple-covern "Highway star"? Sprang redan på hotell ihop med den tidigare Anthrax-sångaren Neil Turbin. Visade sig vara en riktigt hygglig prick. Dessvärre var Neil Turbin´s Deathriders framträdande på Zepplin Stage allt annat än hyggligt. Ett 100-tal entusiaster framför skyddsräcket och kanske lika många sittandes i sluttningen var troligtvis den sämsta uppslutningen för någon artist under årets festival? Iklädd svart, åtsittande skinnväst såg Neil tragikomiskt nog ut som en turkisk kåldolme. Inledningen med kultklassikerna "Metal thrashing mad" och "Deathriders" var ok, inte mer. Sedan gick det raskt utför. Roligast under spelningen hade troligtvis killen som crosscheckade baja-majan som hans polare precis hade äntrat. Kul för komikern ända tills en rejält biffig vakt smög upp bredvid honom och undrade vad han höll på med. Killen i bajshyddan slank kort därpå ut från hemlighuset utan att se alltför nedstämd ut. Queensryche var årets besvikelse. Nio låtar på raken från nya "Operation mindcrime II" var i mesta laget. Speciellt för mig som tidigare inte hört skivan. Dessutom var buskisteatern som bandet framförde på scen lagom underhållande. Avslutande tre spåren "Eyes of a stranger", "Jet city woman" och "Empire" räddade dock bandet från ett regelrätt magplask. Dags att förflytta sig bort mot Festival Stage och första Sverige-spelningen någonsin med Newcastle-legenderna Venom. 26 minuter försenade intog bandet scenen med festivalens sämsta ljud. 66,6 minuter senare var vad som av många kallats "årets happening" på festivalen över. Konstaterar krasst att Cronos hårfäste numera sitter i nacken. Abaddon och Mantas är ersatta av Kreti och Pleti. Bomber och granater briserar oupphörligen. Bandet kan fortfarande inte spela. Bandets musik fortfarande är djävulskt bra även om framförandet live suger. Mest imponerande denna afton var sorglustigt nog den enorma vägg med Marshallförstärkare bandet släpat med sig. Olustigt var det faktum att den imponerande ansamling åskådare som slutit upp vid spelnings start reducerats till mindre än hälften långt innan sista bomben detonerat. Imagemässigt är WASP fjärran ifrån forna dagars glans. 1984 kantades bandets framfart av skriverier om blod, sågklingor, köttslamsor och brutala - naturligtvis fingerade - avrättningar av unga toplesstjejer. Av detta ser vi ingenting idag. Inte ens det specialframställda mickstativet - tillverkat till en kostnad av 10 000 dollar enligt Blackie - vilket slarvats bort av flygbolaget finns på scen. Borta är sedan länge nästan hela originalbandet från debutplattan, bortjagade en efter en av banddiktatorn Blackie. Ersättarna är kompetenta men ack så färglösa. Musiken som levereras är dock densamma. Klassikerna avlöser varandra och när konserten summeras är det väl bara "Animal (Fuck like a beast)" som saknas. WASP årgång 2006 är ett ganska så harmlöst turnésällskap. Att bandet för över 20 år sedan utmålades som Hin Håles utsända och då Sievert Öholm dekrypterade bandnamnet till "We Are Satans People", känns idag helt barockt. Def Leppard var otvivelaktigt årets kungar på Sweden Rock. Trots samplade trum- och körljud. Trots att de likt de övriga headlinerbanden på årets festival envisades med korta speltider på 90 minuter. Trots att Joe Elliots röst inte längre är vad den en gång var. Def Leppard levererade flest och bäst hits, punkt slut. Betyg: Neil Turbin´s Deathriders 
Queensryche
Venom
WASP
Def Leppard 
Lördag 10 juni Festivalens avslutande dag inleds för undertecknad med Michael Schenker Group. En ganska så trist spelning där de gamla UFO-örhängena gladde mest. Bitvis blixtrade dock Michael till och visade vilken gudabenådad gitarrist han är. Näst mest uppmärksamhet drog basisten Rev Jones propellerfrisyr med vilken han frekvent vevande rundor. Påtalas bör även det porträttlika förhållandet mellan batteristen och gamle porraktören Ron Jeremy. Tack Niclas för att du påtalade detta! Spelningen blev inte den samma efter denna informationen. Nås dagarna efter festivalens slut av informationen om hur lynnig herr Schenker fortfarande kan vara. När övriga i turnésällskapet skall lämna spelarhotellet för färd hemåt vill Michael av okänd anledning inte åka med och är spårlöst försvunnen. Turnésällskapet får helt enkelt lämna killen med Flying V-gitarren åt sitt öde och bussen påbörjar sin resa till Tyskland efter att en polisanmälan om försvunnen person inlämnats in till Sölvesborgs-polisen. Några dagar efter hemkomsten till Tyskland lär dock Michael ha kommit tillrätta och anmälan dras tillbaka. Placerad i slänten framför Sweden Stage var tyska Sodom nästa band för granskning. Och tyvärr måste jag tillstå att jag blev besviken. Kanske beror mitt negativa omdöme på de rådande omständigheterna. Sodom skall INTE ses på eftermiddagen, på en utomhusscen, under dagens soligaste och hetaste timmar. Och varför endast nyttja 60 av de tilldelade 75 minuterna på scen? Inledningen med "Shellshock", "Let there be death", "Angels of death" och "Metal forces" var grym. Brittiska thrashbandet Onslaught tappar dock något i tempo allteftersom spelningen fortlöper men det slutgiltiga omdömet är ändå positivt. Efter Onslaughts spelning drar vi in till Sölvesborg och käkar en numera obligatorisk pizza på samma gamla, sunkiga pizzeria som åren tidigare. Den traditionen lär fortgå. Hinner lagom tillbaka tillfestivalområdet till när tyska Edguy kliver upp på scen. Tröttnar efter ett tag då jag inser att det i mångt och mycket är samma show som levererades under deras Sverige-besök i våras. Dessutom är jag nyfiken hur det går för våra svenska fotbollsherrar mot Trinidad & Tobago. Visar sig vara en riktigt nedstämd atmosfär i backstage barens tv-avdelning. 0-0 slutar matchen och jag vandrar i stilla mak ut till den väntade spelningen med grinige, gamle gubben med pilbågen; Ted Nugent. Ted Nugent ja, märkligare man får man leta efter. Karln retar sig på allt, provocerar och spyr galla om vartannat. Däremellan lyckas han faktiskt frambringa riktigt trevlig musik, uppbackad av Dokkens rytmsektion; Mick Brown på trummor och Berry Sparks på bas. Springer i olika omgångar bort till Zepplin Stage och ser Obituary mangla skiten av den trogna deathpubliken. Lockjaws trumsolo imponerade dock inte. Alice Cooper och dotter visade denna afton vad sann familjelycka är. Giljotinen viner. Huvud rullar. Blod sprutar. Allt ackompanjerat av högkvalitativ musik. Whitesnake avrundar festivalen på ett ypperligt sätt. Med nästan lika många hits som Def Leppard dagen innan och alltid lika stabila Deep Purple första dagen, summerar jag att årets headliners var tre värdiga kandidater. Att David Coverdale tvingas gå ner en tonart i de flesta låtarna är förståligt och nödvändigt då rösten idag inte är vad den en gång var. Men vem bryr sig denna afton då bandet radar upp hitsen som på ett pärlband. "Love ain´t no stranger", "Slow and easy" och inledande "Burn" är bara några av hitsen som frambringade ståpäls på undertecknad. Enda riktiga döpunkten är Doug Aldrich lååååånga gitarrsolo. När klockan passerat midnatt och ryggen värker konstant känns gitarrsolon som ett riskfyllt och inte särskilt publikfriande inslag. Däremot kan man inte annat än imponeras av Tommy Aldridges fantastiska uppvisning bakom trummorna. Vilket energiknippe. Gammal är äldst brukar det heta. Och visst ligger de äldsta banden och artisterna på festivalen inne med mest scenrutin och bäst låtskatter att plocka ifrån. Men vad händer den dagen då åldermännen i Deep Purple, David Coverdale och Alice Cooper packar ihop och går i pension? Dagarna är tyvärr räknade... Betyg: MSG
Sodom
Onslaught
Ted Nugent
Alice Cooper
Whitesnake
Steve Mårtensson
|
|