Norje, 8-10 jun 2006 Först och främst kan jag bara konstatera att vädret visades sig från sin allra bästa sida under de tre dagarna i den blekingska myllan. Strålande sol och en värme som inte upplevts på länge. Med andra ord tog det bara några minuter innan man bränt sig på armarna, men det var väl ett "small price to pay". Torsdag 8 juni Torsdagen inleds personligen med Cathedral. Ett band jag kommit att gilla mer och mer och senaste vaxet "The garden of unearthly delights" är en riktigt trevlig liten sak. Tyvärr trillar vi in på området mot slutet av deras spelning, men vi får bl a ta del av "Corpsecycle" från nyss nämnda skiva, samt även den tunga "Hopkins (The witchfinder general)", som sitter där den ska. Inte det mest givande framträdandet jag sett, men Cathedral är bra och hade mörkret sänkt sig över deras spelning hade det nog kunnat bli betydligt mer intressant. Efter britternas spelning bar det av till Zeppelin stage och de smått omtalade och hyllade Bullet. Ett kul band med mycket ungdomlig energi, trots basistens betydligt högre ålder. Soundet är en blandning av AC/DC, Accept och gamla fina Cinderella och jag skulle nog även vilja säga att sångaren påminner så smått om Brian, Udo och Tom om vartannat. Låtar som "Heading for the top" och den smått charmiga "Hard luck lady" får en att le i gröngräset och man kan bara kort konstatera att det är ganska kul. Långt ifrån originellt, men vem är originell i dagens musikvärld? Långt innan jag var på plats hade jag dömt ut årets festival som en av de sämsta. Banden var inte fullt så intressanta som tidigare festivaler och att dra fram Whitesnake som avslutande headliner ännu en gång kändes bara tråkigt. Jag avgudar David Coverdale dock, tro inget annat, men något roligare hade väl kunnat gå att finna? Nåväl, torsdagen marscherade raskt framåt och nästa anhalt blev Dragonforce. Ett band jag intervjuat för några år sedan, men som jag aldrig fattat tycke för. Den här spelningen kom inte att förändra den inställningen. Det här var banne mig något av det tråkigaste jag upplevt live. Hela bandet kändes som ett gäng med grav adhd. Allt spelades upp i ett hiskeligt tempo och sällan har ett band haft så minimal utstrålning. Jag begav mig bort till Krokus istället och frågan är väl om det egentligen var så mycket mer underhållande än Dragonforce? Det är ett glatt gäng, de där schweizarna, men musiken kändes bara hopplös på något sätt. Vist stampade man takten emellanåt, men det gör man ju nästan oavsiktligt nuförtiden, oavsett om det är bra eller dåligt. Up next var House of Shakira. Hemma har jag en livedvd som väntar på recension och jag kan väl tänka mig att det som bjöds på Zeppelin stage på torsdagseftermiddagen är något liknande av vad jag kommer att få se på dvd´n. Ett tight band, som bl a brukar göra en finfin version av Journey´s "Separate ways". Vid det här tillfället bjöds det bl a på en helt ok version av "In your head", samt bitar av Steve Young´s gamla goding "Seven bridges road", framförd acapella. En platta jag förövrigt inhandlade på vinst eller förlust under gymnasietiden i slutet av 80-talet. Kul grepp och ett godkänt framträdande. Jag har tidigare bara läst om britterna i Porcupine Tree och beslutade mig för att ge dem en chans. Det skulle visa sig bli festivalens guldklimp. Fantastisk musik, som många gånger framstår som den perfekta hybriden av Rush och Pink Floyd. Visserligen spelade bandet på den stora scenen i solljus, vilket var helt fel inramning, men jag blev så imponerad att jag kilade iväg till Sweden Rock Shop innan konsertens slut och inhandlade ett ex av "Deadwing". Detta album visade upp bandet i sin bästa stund och nu står bandets andra titlar på önskelistan. Efter Porcupine Tree blev det en liten glimt av Bonfire. Jag har för mig att jag sett dessa glada herrar förut, men minns inte när. En del bra melodier och ett och annat riff som föll i god jord, men den horribla versionen av "Sweet home Alabama" visade på ett extremt dåligt omdöme. Får man bara 40 minuters speltid ska man inte slänga in en cover och ska man nu nödvändigtvis göra det så väljer man inte en av västvärldens mest sönderspelade låtar. Dessutom blev det helt absurt när ett gäng tyskar tog sig an Lynyrd Skynyrds gamla hämnd på Neil Young. Desto roligare var det då att lyssna på Jeff Healey. Sittandes längst fram på scenen gav han ett stabilt intryck och bjöd på en rejäl dos hederlig blues och rock and roll i form av diverse covers. Med andra ord hade Jeff det som Bonfire saknade, kvalitet, men samtidigt kan det också i längden bli lite avdomnat när det inte lämnas så mycket plats till eget material. Trevliga versioner av bl a "Highway to hell", The Band´s "The weight" och ZZ Top´s "la Grange". En kul kommentar var då Jeff påpekade att de enligt Sweden Rockpostern härstammar från USA. Kanada är hemland för denne blinde virtuos och han sa med ett leende "att ingen trodde väl att den blinde killen skulle upptäcka det!". Framåt kvällningen blev det sedan dags för ett av de band jag mest såg fram emot, nämligen Journey. Steve Perry är ju tyvärr ute ur bilden sedan länge, men man har hittat en fantastisk ersättare i Steve Augeri, som dessutom låter läskigt lik sin föregångare. I den ljumma sommarkvällen passade Journey som handen i handsken och de har en diger låtskatt att fiska ur. Den ena pärlan efter den andra drogs fram och bandet lät otroligt bra. Allt var välspelat och välpolerat, som sig bör med Journey. Man balanserar titt som tätt på gränsen till sliskighet, men i de flesta fallen väger de makalösa melodierna upp det hela. Bländande versioner av bl a "Separate ways", "Wheel in the sky" och "Be good to yourself". Visst såg Ross Valory något sliten ut, men bandet gav järnet och mest imponerade var nog Deen Castronovo´s insatser bakom trummorna. En fenomenal batterist och även en lysande sångare, som fick möjlighet att visa hela sitt register i en riktigt bra version av "Where were you". Torsdagens näst sista framträdande för undertecknad blev George Thorogood som levererade utan krusiduller. Tung bluesladdad rock and roll av hög rang. Hans personliga ledmotiv "Bad to the bone" kom relativt tidigt i hans energiknippe till set och man kan inte göra annat än att le åt godingar som "Who do you love?" och den alltid så partyhöjande "One bourbon, one scotch, one beer". Party hela vägen lång och även om det inte hela tiden var lysande, kändes det riktigt skönt med en dos okonstlad rock and roll. Han for runt på scenen som en liten skållad råtta och bjöd den relativt stora publiken på musik när den är som bäst, skitig, röjig och framförallt underhållande. Deep Purple var sist ut denna dag och jag måste säga att de visade sig vara mer vitala än många betydligt yngre kollegor. Ian Gillan har fortfarande en enastående röst, även om han tvingats sänka den några tonlägen och Steve Morse är det absolut inget fel på. Jag hade turen att få se den klassiska sättningen under "House of blue light" och har faktiskt aldrig sett dem igen förrän nu. Jag måste säga att jag var genomgående imponerad av dessa äldre herrar. Ett tight set levererades och Ian Gillan har fortfarande mycket kraft i sin pipa, även om de högsta oktaverna får lämnas därhän. "Hush" var kul och "Rapture of the deep" lät bättre live än vad jag väntat mig. "When a blind man cries" var också tillfredställande och mästerliga "Perfect strangers" är fortfarande sjukt bra. Bandet fick blandad kritik av fansen, men jag måste säga att jag inte direkt hade någonting att klaga på. Steve Morse gjorde sitt jobb och likaså Don Airey. Deep Purple kan ännu lira byxorna av många band, trots att den klassiska sättningen sedan länge är död och begraven. Fredag 9 juni Fredagen blev något av en besvikelse bandmässigt. Jag hittade inget av intresse förrän Queensryche gick på scen sent på eftermiddagen. Lite strötittande på Metal Church bara för att snabbt konstatera att det lät uselt. Kungarna från Seattle då? Ja, själv har jag avgudat bandet sedan "The Warning" och tycker att senaste, "OM II", är ett steg i rätt riktning efter flera år av mindre lyckade album. Det blev en fokusering på båda "Mindcrimeskivorna" och det var inget fel i det, men de fullkomligt horribla teaterscener som Geoff Tate spelade upp tillsammans med gästvokalissan Pamela Moore, kunde vi varit utan. Det hela framstod som en sämre pjäs från mellanstadiet och skänkte ett löjets skimmer över hela framträdandet. Pamela Moore såg inte ut att veta vad hon skulle göra på scen emellanåt och stod i bakgrunden, mellan sina skådespelarinsatser, och åmade sig vid mikrofonen. I en mörk konserthall med hela rekvisitan, skådespelare och bildskärmar kan det säkert bli väldigt lyckat, men den här gången blev det bara fel. Trots denna travesti på skådespel, så var musiken från och till riktigt bra. Framförallt fungerade de nya låtarna alldeles förträffligt och de lyftes ännu ett snäpp. Dock hade jag velat höra mer av annat, men man kan ju inte få allt. Geoff Tate har under årens lopp lyckats bibehålla sin styrka i rösten, men har dock fått sänka sig några oktaver i de högre registret. Efter Queensryche blev det tid för lite Cactus. Ett gammalt hederligt band som återuppstått och Carmine Appice är mannen bakom allt. Det bjöds på ett härligt groove och till och med trumsolot lyckades bli hyfsat intressant. En företeelse som är sällsynt numera. Deras klassiker "Evil" lät alldeles förträffligt och sångaren Pete Frence gjorde ett gediget jobb, även om han är något fjollig, vilket lite tar udden av denna mastodontlåt. Ägnade därefter lite tid åt att kolla in skivmarknaden på området och begav mig sedan mot stora scenen och Venom. Jag lyssnade aldrig på dessa britter när det begav sig och det är inget jag ångrar. Att placera dem på den största scenen kändes bara underligt då de inte på något vis kunde fylla upp den. Ett berg av förstärkare till visso, men annars kändes det bara tomt och ihåligt. Cronos såg ut som en något större rumpnisse med ett av de mest fascinerande hårfästen jag sett. De var en halvtimme försenade och bara en sådan sak är ett stort minus i min bok. Tidigare under kvällen tog jag del av Blackie Lawless´ presskonferens och säg vad man vill om mannen i fråga, men han ger ett beläst och intelligent intryck i sina svar och bekräftar även att han inte är så förtjust i att träffa fans och skriva autografer. Jag har aldrig sett WASP live och dagens upplaga av bandet är kanske inte rätt att kalla för WASP, men Blackie bjöd på en bra show, även om de visuella inslagen lyste med sin frånvaro. Det vara låtarna som talade och vilka låtar sedan! Stenhård öppning med en personlig favorit, "On your knees" för att sedan fyra av en stentuff "Chainsaw Charlie". "Widow maker" dammades av och hade tydligen inte spelats på 20 år. Kul och dessutom insåg jag ännu en gång hur förbannat bra tidiga WASP var. Covern på "The real me" gör Blackie bra och låten passar förvånansvärt bra till hans raspiga röst. Det blev ingen "Fuck like a beast", men den stenhårda avslutningen med "Blind in Texas" fick det att värmas i kroppen, vilket behövdes då kvällskylan började krypa innanför tröjan. Sedan stod då Sheffield´s "finest" på scen och jisses vad bra det lät! Visst hade man lagt på lite extra körer och fetat till trumsoundet på utvalda ställen, men Joe Elliott sjöng som den gamle rocker han är. Den inledande trippeln med "Let it go", "Rock, rock" och "High ´n dry (Saturday night)" fick mitt gamla slitna hårdrockshjärta att slå några extra slag. Filmsnuttar och bilder från när bandet stod på toppen av sin karriär visades gång på gång under konserten och gav ett extra bett till showen. Kul att bandet valde att satsa på låtar från när de var som bäst och inte ge sig på det senare materialet. Visserligen bjöds det på två covers från senaste "Yeah", men det var bara en liten parentes i det stora hela. Låtar som "Animal", "Photograph" och "Rock of ages" har för alltid befäst deras position i hårdrockseliten och att nu äntligen få se Def Leppard live var riktigt kul och underhållande. Att de dessutom valde att avsluta med den grymma "Wasted" blev pricken över i på ett framträdande som jag nog räknar som ett av de fem bästa på de festivaler jag besökt. Med andra ord blev det ett riktigt uppryck på slutet av festivalens andra dag, trots att den innehöll så få intressanta band. Lördag 10 juni Om fredagens utbud kändes tunt och ointressant, var lördagens program inte mycket bättre. Vi släpade oss fram till festivalen för att se MSG, som första band. Jag har aldrig varit ett fan, men däremot älskar jag UFO. MSG visade sig vara något av det mest intetsägande jag sett stå på en scen. Michael Schenker gned på sin Flying V utan att på något sätt utmärka sig det minsta. Basisten såg ut som en påtänd Flea från RHCP och sångaren var av det mer anonyma slaget. MSG må ha varit en kraftfullt band en gång i tiden på 80-talet, men dagen upplaga kändes blekare än blek. Klassikerna med UFO lät ok, men inte mycket mer och jag lämnade herr Schenker åt sitt öde och vandrade bort för att lite senare ta en titt på tyska Sodom. Sodom är ännu ett band i raden under lördagen som inte på något vis intresserade mig eller berörde mig för den delen. Tråkigt, tråkigt, tråkigt! Onslaught var inte mycket roligare. Edguy´s storhet har jag aldrig riktigt förstått. Visst finns det ett viss gung i en del av Edguy´s repertoar, men samtidigt är jag helt likgiltig inför dem. Däremot var det kul att återse The Quill. Den nya plattan har hittat hem hos mig och bandet var en trevlig ljuspunkt under dagen. Tyvärr insåg väl inte riktigt alla det på festivalen, då uppslutningen kunde ha varit större, men att få höra Magnus Ekwall live är verkligen inte fy skam. Karln har begåvats med en av Sveriges starkaste röster och den fungerade minst lika bra live som på platta. Nytt material i form av bl a "Keep the circle whole" blandades med äldre godbitar och det lät alldeles förträffligt bra. Efter svenskarna blev det då dags för galningen från Detroit, nämligen Ted Nugent. Säg vad man vill om hans politiska åsikter, som är konservativare än konservativ, men han vet hur man skriver ett coolt riff och mycket av hans material är faktiskt bra. Han flörtade hej vilt med publiken och försökte få in Sverige i så många strofer som möjligt. Han hävdade även att hans mamma är svenska och att han således har en del av vårt dna. Rock on! Ett i mitt tycke tight band med Mick Brown och Barry Sparks och hur uttjatad "Cat scratch fever" än må vara, så nog fanken stod man där och gungade med. Med andra ord en ganska underhållande show där även en ny låt presenterades. Har glömt titeln, men riffet var killer och gjorde ingen besviken. Alice Cooper bjöd på samma show som senaste besöket i huvudstaden, men med skillnaden att det var mycket bättre den här gången. Nytt material som "Dirty diamonds" och "Woman of mass destraction" flöt ihop fint med gamla godingar som öppningen med "Department of youth" och den lilla pärlan "You drive me nervous". Den gamle Alice kan fortfarande och med ett så ungt? och energiskt band bakom sig kan han säkert rulla runt ute på vägarna i ett par år till. Finalen då? Ja, sist Whitesnake spelade på Sweden Rock var jag mycket imponerad av Coverdale´s röst, men redan i inledande "Burn" visade det sig att rösten knappast var i topptrim. Det lät faktiskt bedrövligt emellanåt. Dock var hans humör i topp och det eviga juckandet med mikrofonstativet fortsatte i stort sett i varje låt. Att han orkar? Coverdale har en diger låtskatt att fiska guldklimpar ur och det kan knappast gå fel med "Love ain´t no stranger", "Slow and easy" eller "Here I go again". Klassiker utan dess like, men här fanns också ett och annat bottennapp som exempelvis "Is this love", som framfördes ovanligt såsigt. En låt jag i vanliga fall tycker mycket om, men här kom den aldrig till sin rätt. Långt gitarrsolo av Doug Aldrich och ett förvånansvärt underhållande trumsolo av Tommy Aldridge. Just gitarrsolot tycktes aldrig ta slut, men när de vokala insatserna var så dåliga kan man förstå att stämbanden behöver vila upp sig mellan låtarna. Whitesnake var blekare än sist och jag och min kompanjon började faktiskt rulla hemåt innan sista tonen spelats ut, men samtidigt är det ändå kul att titta på ett band som Whitesnake och påminnas om att mycket var bättre förr. 2006 års festival var till ända och jag kan bara kort konstatera att det var den minst underhållande på ett tag. Inga riktiga överraskningar, förutom Porcupine Tree och Def Leppard, och mängder med mindre band som överhuvudtaget inte intresserade undertecknad. Men allt kan ju inte bli rätt och det jag fann uselt var det säkert tusentals som njöt av till fullo. Smaken är ju som sagt som baken... Niclas Müller-Hansen
|
|