Arenan, Stockholm - 20 januari 2007 Med snöoväder kommer Hammerfalls senaste turnépaket till huvudstaden och lojala fans köar utanför Arenan redan vid 16-tiden. Ja, snön faller äntligen, får man väl säga, och vid halvåttatiden släntrar jag in till det stora heavy metalkalaset. Allsköns människor har samlats denna kväll och här finns allt från kids i tioårsåldern till bikers och kvinnor i fyrtioårsåldern ute på tjejkväll. Med andra ord en salig blandning och att schlagerkungarna The Poodles spelar är nog en av de bidragande orsakerna. Men först ut denna kväll är schweiziska Krokus. Detta band har väl alltid spelat i division två, men har ändå under årens lopp lyckas kränga mer än tio miljoner album och det är ju inte fy skam. Med låtar som "Spirit in the night" och "Easy rocker" har de publiken i ett säkert grepp och jag måste erkänna att jag blir mäkta imponerad av Marc Storace´s röst. Den har kraft utan dess like och sätter både Hammerfall och Poodles frontmän på plats. Och att rösten sedan låter som en korsning mellan Bon Scott och Biff Byford är bara en bonus. Krokus är ett band jag aldrig brytt mig om. Mitt tidigaste minne är från Westfallenhalle, Dortmund 1983 och festivalen som i folkmun brukar gå under namnet "Luciarock". Men redan då var jag betydligt mer intresserad av Iron Maiden, Judas Priest och Quiet Riot, än de schweiziska rockarna. Avslutningen med "Headhunter" är bra och bandet får faktiskt en riktigt bra respons från publiken. Inte minst från den unge killen i täckjacka snett framför mig, som under hela konserten spelar luftgitarr och hytter med näven. Ett betyg så gott som något. Nästa gäng ut på scen är The Poodles och jag kan inte hjälpa det, men namnet ger mig rysningar. Må så vara att storheter tagit sig namn som Skalbaggarna och de Rullande Stenarna, men pudlar i sig är väl lite av en fjollhund, eller? Dock blir jag förvånad över trycket från publiken. Stentuffa hårdrockare skriker av glädje och frågan är om inte The Poodles får störst gensvar denna kväll. Deras alldagliga hårdrock med klara stänk från 80-talet är helt ok, men inte så mycket mer. Men visst låter det slagkraftigt i "Metal will stand tall" och "Shadow" funkar även den. Mot slutet av konserten drar jag mig mot utgången och blir stående där resten av tiden. Då avslutande "Night of passion" drar igång är det ingen hejd på publikens röster. Kidsen kommer springande från toaletterna och fyrtiotaggarna ute på tjejkväll sveper ölen och skyndar mot publikhavets mitt. Må så vara att jag inte har mycket över för Pudlarna och deras schlagerbidrag, men det går inte att göra annat än att småle lite åt spektaklet. Bandet har kul, publiken ännu roligare och det är väl så det ska vara. Strax efter halvtio dundrar då huvudakten igång med "Threshold" och det låter förvånansvärt tamt. Senast jag såg göteborgarna var på Sweden Rock och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta åt den gigantiska hammaren som firades ner från ljusriggen. Stonehenge anyone? Dagens scendekor består av en färggrann backdrop med den obligatoriska riddaren, tio baskaggar som flankerar Anders Johansons trumset och lite blåaktiga tegelmurar här och där. Det känns kul med ett band som Hammerfall som säljer plattor och verkligen lever för sin hårdrock, men samtidigt är det många gånger nära till Spinal Tap. Det smäller och sprakar om vartannat, men jag står bara och stirrar på dessa tio baskaggar. Cans flörtar med stockholmspubliken och påtalar att trots att det var mer folk i Göteborg så hörs stockholmarna mer. Jag betvivlar det inte. Allsången är från och till öronbedövande och riktigt mäktig. Ett bättre välkomnande kan ett band inte få. Speciellt från Göteborg. Låtar som "Riders of the storm" och "Legacy of kings" funkar bra, men det något som fattas. Det känns stelt och otajmat och den där riktigt frustande ångvälten till Hammerfall kommer aldrig igång. Det är först i "Let the hammer fall" som det börjar likna något. Det inledande riffet är av klassiskt snitt och bandet måste nästan gjort i brallan av lycka vid inspelningen. "A legend reborn" är tung, men trumslot precis före, tillsammans med det tillhörande instrumentala stycket är segt. Som sagt, Hammerfall är stora, i svenska mått sett, och publiken verkar avguda dem, men själv har jag svårt att först deras storhet. Troligtvis har min ålder något med mitt tyckande att göra. Och varför byter de inte scenkläder? Roséns genomskinliga skjorta är bara för mycket och Cans skinnjacka kunde väl bytts ut. De ser inte riktigt hemma ut i kläderna. Det ser för krystat ut. Nog om kläderna. "Renegade" lyfter taket och återigen visar sig stockholmspublike från sin allra bästa sida. Tyvärr räcker det inte. Hammerfallmaskinen går på halvfart och blir aldrig riktigt intressant. Dock hjälper publiken till att höja betyget ett snäpp och det gäller även de andra två akterna. Niclas Müller-Hansen Betyg: Krokus  The Poodles Hammerfall
|
|