Klubben, Stockholm - 17 mars 2007 UFO skulle från början ha spelat på något större Arenan, men på grund av sviktande biljettförsäljning flyttades giget till Klubben. Det är inte slutsålt, men publiken tänder ändå på alla cylindrar och från och till blir allsången av det starkare slaget. Publiken ja. Det är en salig blandning av män i fyrtioårsåldern och de flesta med en eller två starköl innanför västen. Med andra ord lyser ungdomarna med sin frånvaro, men det var väl väntat. Bandet äntrar scenen kvart i nio och drar igång med en ganska bedrövlig "Mother Mary". Ljudet är långt ifrån bra och trummor och bas mullrar fram som en tung ljudmatta och dränker allt annat i sin väg. Det har ryktats om att Phil Mogg trillat dit igen och att döma av hans långsamma rörelsemönster, som påminner mycket om pundarna på Plattan, är det nog inte en helt galen uppfattning. Genom hela konserten rör han sig som en sengångare med lite yviga gester och allt är nog inte på topp i UFO-land. Dock sjunger han förvånansvärt bra och har egentligen bara problem i det högre registret. Det hela rullar på i makligt tempo och UFO sitter ju inne på en gedigen låtskatt, vilket de givetvis tar tillfället i akt att visa upp. "Let it roll", "This kid´s" och "Only you can rock me" dånar fram i lilla Klubben och även om ljudet inte är på topp, är allsången i den sistnämnda delvis imponerande. Pete Way är den i bandet som försöker mest medan de andra lirarna står stilla på sina platser och beger sig aldrig ut på några större exkursioner. Från senaste fullängdare, som för övrigt är riktigt bra, bjuds det bara på ett enda spår, "Hard being me" och visst hade bandet kunnat plocka ut åtminstone en låt till. Mot slutet blir det endast klassiker som "Love to love", "Lights out" och en evighetslång "Rock bottom" med tillhörande solo från Vinnie Moore. När jag vandrar hem i mörkret inser jag att bandet spelat hela "Strangers in the night", förutom två låtar och att setlisten dessutom är väldigt lik den på senaste liveplattan från 2005. Med andra ord har inte mycket hänt de senaste 28 åren. Dessutom kändes de betydligt mer alerta då de spelade på Sweden Rock för några år sedan. En något ojämn konsert som helt och hållet räddas av att de klassiska låtarna är så infernaliskt bra, trots att UFO inte alla gånger förvaltar dem på det sätt de förtjänar. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen Total speltid: 1h 45 min Setlist: Mother Mary When daylight goes to town Let it roll I´m a loser Hard being me This kid´s Fighting man Only you can rock me Baby blue Love to love Too hot to handle Lights out Rock bottom Doctor doctor Shoot shoot
|
|