Musikens Hus, Göteborg - 29-30 april 2007 Det är nästan så att man undrar om någon högre makt inte ville att Stefan Björnshög skulle få arrangera tvådagars tillställningen Gothenburg Metal Festival. Massa band var tvungna att ställa in sina framträdanden bara några dagar innan festivalen på grund av olika anledningar och när till och med band som skulle agera ersättare fick ställa in så trodde man nästan att arrangörerna skulle ge upp. Men icke sa nicke. Nya band bokades och efter många om och men så fick dom ihop det och trots att dragplåster som Crystal Eyes, Wolverine, Destiny och Treasure Land försvann så var kvalitén på banden väldigt hög. Det som gjorde att man blev besviken var istället besökarantalet. Vi var inte mer än ett hundratalet betalande i en lokal som tar ungefär 320 personer så det var en känsla av fritidsgård över det hela. Detta gör förmodligen i förlängningen att det inte blir något mer Gothenburg Metal Festival tyvärr. Vilket är synd för det är ett beundransvärt initiativ med att bara boka svenska metalakter även om det smög sig in ett norskt band i form av Thunderbolt men det funkar ju det också. Nåväl nu var det som det var och man fick ta det goda med det onda och jag måste ge beröm till alla banden som uppträdde väldigt professionellt trots att det knappt var någon publik. Ibland var det till och med helt tomt på golvet framför scenen då alla satt och tryckte på stolarna längst med väggarna. För min egen del så var det få eller inga band alls som lockade överdrivet mycket men då två polare från Gävle skulle dit och samtidigt utnyttja min gästfrihet för övernattning så hängde jag på. Det fanns naturligtvis ett par band som man va lite nyfiken på men samtidigt var det ett bra sätt att upptäcka ny musik på. Men framför allt, det var ett utmärkt tillfälle att kunna dricka lite bira, lyssna på musik, umgås med vänner samt träffa en massa galna människor från den beryktade Sweden Rock Messageboarden. För trots det dåliga intresset så hade i alla vi som var där jävligt kul och vi vanliga döda hade även en chans att hinna umgås en del med banden vilket alltid är kul även om det inte är några megastjärnor vi pratar om. Hursomhelst, låt oss istället kasta oss vidare till själva festivalen och hur banden lät. Alla banden fick 30-45 minuter på sig att spela så några längre konserter blev det inte. Med start klockan 19:00 bägge dagarna så byttes banden av varje hel timme utan några större förseningar vilket man måste berömma arrangörerna för. Söndag Först ut var Miosis från Göteborg och är ett helt nytt band för mig. Min polare Erika sa i alla fall att det lät som Tool då hon hade lyssnat lite på dom på nätet innan och ack så rätt hon hade. Här var det amerikanskt för hela slanten med långa progressiva låtar som andas Tool lång väg men som även kippar lite efter Deftones emellanåt. Detta är inget jag konsumerar i några större doser men dom var duktiga och framförallt var bassisten löjligt duktig. Lätt en av dom bästa jag sett på mycket länge. Han ser ut som om han skulle hålla på med någon helt annan musikstil (läs MTV-musik) men hans basspel var verkligen imponerande. Han spelade till och med sin bas med en trumpinne vid ett tillfälle! Ett klockrent ljud gjorde även att hans fingerfärdighet kom fram fint i ljudbilden. Sångaren var även keyboardist och programmerare men han lyckas att kapa bort dom värsta blip blop-ljuden och istället skapa en atmosfärisk stämning. Fyra låtar han dom spela innan dom var tvungna att gå av scenen så det var minsann en krävande öppningsakt vi fick, men intressant helt klart. Jag var tvungen att köpa deras demo enbart för bassistens skull men jag har tyvärr inte hunnit lyssna på den än. Som andra band ut på scen var Sweden Rock Festival klara Zero Illusions och detta var ingenting för mig. Det var först när Erika påpekade för mig att hon gillade det för att dom lät som Crimson Glory som polletten trillade ner och det gick upp för mig vart jag hört det innan. Dom kommer inte alls upp i Crimson Glorys klass även om det kommer nått parti då och då som är bra. Enda behållningen var att titta på bassisten som såg ut som en korsning mellan Derek Smalls från Spinal Tap och Monster Magnets Dave Wyndorf. Dom var helt enkelt ingenting för mig. Första bandet som jag var nyfiken på var Marys Creek vars debutskiva jag precis recenserat. Jag kan inte påstå att jag hyllade dom direkt men det fanns helt klart potential i bandets melodiösa men samtidigt tunga hårdrock. Dom melodiösa partierna gör musiken lite mesig på skiva men live kommer dom mycket bättre tillrätta och ger musiken ett bättre djup. Men tyvärr så klarar inte sångaren att hålla uppe låtarna live. Hans röst är bra men det låter väldigt klent live tyvärr. Det något grötiga ljudet gör ju inte saken bättre heller. Däremot är det bra ös på bandet rent kroppsligt på scen förutom sologitarristen Bobby som står helt still med en keps bak och fram och är något fruktansvärt koncentrerad. Hans minspel är helt enormt roligt och jag kunde inte stå kvar framför scenen då jag riskerade att få ont i magen av allt skrattande. Han var jävligt duktig dock och solona satt som en smäck så lira gitarr kan han. Kvällens höjdpunkt för mig kom att bli Sabbtail som bildades redan 1996 men som först nu debuterar på scen. Ett hammonddominerat intro fyller lokalen och man får en kuslig känsla av Jon Lord då den väldige organisten Jan Bingegard tvingar fram tonerna ur sin orgel. Mäktigt! Sen drar det igång och jag blir lycklig i hela kroppen av deras Deep Purple och Uriah Heep svängande musik som verkar sätta alla i lokalen i ett lyckorus. Till sist äntrar sångaren scenen och döm om min förvåning när han ser ut som en propert klädd banktjänsteman. Jag har aldrig haft nöjet att höra denna man i aktion innan men satan i gatan vad han sjöng bra. Det fanns vissa likheter med en viss Ian Gillan och han hade en skönt rivig röst som satte sig direkt. Jag är inte säker på vem människan är men jag skulle tro att det är Kent Ploog från det ypperliga coverbandet Deepest Purple. Sabbtail levererade en rock'n'roll show som med enbart ren och spontan spelglädje får i alla fall mig att tro på en ny storhetstid för gammal hederlig hårdrock. Det behöver inte vara svulstiga ljusshower och pyroteknik till förbannelse för att det skall vara underhållande. Näst sist ut var inge vidare bra band för mina öron. Fatal Smile från Stockholm lirar någon form av sleazeig och glammig heavy metal utan någon som helst intressefaktor. Riktigt tråkiga låtar var det helt enkelt. Visst det svängde till lite någon gång i början men det var inte mycket. Vid ett tillfälle lät det även som om dom kopierade Rainbows gamla klassiker "Man on the Silver Mountain". Sen till det visuella då. Dom har en bassist som uppenbarligen VILL vara Nikki Sixx, hade han kunnat kopiera hans tatueringar så hade han nog gjort det också. Han skulle förmodligen aldrig erkänna att han vill se ut som Nikki Sixx men han har verkligen ingen egen stil alls. Och så sångaren då. Han har en kaxig och lite halvskön attityd där han sjunger i sin mikrofon från 50-talet men när han börjar jukka med skrevet och använda mickstativet som en fallossymbol så blir det bara fjantigt. Lika fjantigt är det när han kör en del mellansnack på engelska. Bra sjunger han inte heller. Dom andra två lirarna då? Ja där är det Mötley Crüe-stuket som gäller där också men i lite mindre utsträckning. Nä, Fatal Smile var inget för mig men så är jag allergiskt mot denna typen av metal också.  Sist ut och fulast för kvällen var Bullet. Jag hoppas, om dom läser detta, att dom tar det på rätt sätt för Bullet måste vara ett av dom fulaste banden just nu. Jag ska inte kasta sten i glashus men dom är inte snygga alltså. Dom har en sångare som ser ut som Messiah Marcolin men som låter som en blandning mellan AC/DC's Brian Johnson och Rob Halford. Den ena gitarristen är som tagen direkt från ett tyskt heavy metalband från 80-talet och den andre gitarristen är sockersöt och passar inte alls in bilden. Trummisen har jag inget minne av men bassisten är helt klockren i långt svart hår men med en rejäl flint. Allt spetsat med nitar och läder gör dom till en helt underbar blandning människor som verkligen ser ut att älska sitt 80-tal. Allt detta i kombination med deras helt underbara 80-talsfyllda hårdrock som för minnena tillbaka till AC/DC och Judas Priest gör Bullet till ett helt sanslöst bra liveband. Det finns absolut inget unikt i deras musik men satan vad det svänger! Man blir glad i hela kroppen, man vill bara hinka bira efter bira medan man inte kan stå still utan bara vill hoppa omkring hela tiden. Dom har kul på scenen, vi har kul framför scenen och den dryga halvtimmen som banden lirar känns som en nanosekund och det känns som man blir snuvad på konfekten när dom går av scenen. Jag vill ha mer Bullet live och jag vill ha det nu! Måndag Något sena kommer vi in lagom till att Moonlight Agony har börjat spela men man kunde konstatera att man gott kunde ha missat hela deras spelning. På skiva är dom helt okay med sin progressiva power metal men live blev det lite väl långtråkigt. Det jag inte gillar med dom på skiva är power metal partierna och live känns det bara som power metal men med progressiva inslag. Tråkigt och profillöst är två ord jag har kluddat ner på mitt anteckningsblock under spelningen. Den unge sångaren, David Åkesson, har också han tappat en del på vägen ut från studion till livescenen och han låter inget bra tyvärr. Han har ingen kraft i rösten på något sätt. Sjuk månne? Men jag tycker grabbarna känns intressanta och dom har framtiden för sig helt klart. Men ett gig gör er inte till Iron Maiden direkt så kämpa på och fortsätt utvecklas så kanske det blir bättre i framtiden. Att andra bandet för dagen, Faith, spelade doom hade jag hört talas om men att dom spelade folkmusik-doom var nytt för mig. Jag har aldrig beskådat en konsert på ett sådant hänfört sätt innan för detta var första gången jag sett både elfiol och nyckelharpa komplettera släpig och skönt tung doom metal. Tyvärr bildar trummor, bas och gitarr en kompakt ljudmatta som gör att nyckelharpan och fiolen försvinner lite granna när dom skall komplettera dom andra tre. Men i dom rena folkmusik stycken hörs dom riktigt bra och ståpälsen är inte långt borta. Oerhört coolt att se ett instrument som nyckelharpa i aktion. Bassisten tillika sångaren har en släpigt skön röst som även den skapar en viss atmosfär men det skulle ge ännu mera till musiken om han sjöng på svenska istället för engelska. Fast då begränsar man sig rätt rejält i och för sig vilket bandet poängterade för mig när jag tog upp detta med dom efter spelningen. Men tanken hade slagit dom så man vet aldrig, i framtiden kanske. Nu var det äntligen dags för lite stoner, något jag längtat efter hela festivalen och Generous Maria levererade. Vi bjuds ett tungt gung med rock'n'roll ös och jag som aldrig hört bandet innan blev golvad likt en amatör i match mot Mike Tyson. Det är bra fart på bandet och dom levererar den mest ösiga konserten för kvällen så långt anser jag. Sångaren har en härligt raspig röst med en känsla som han visar upp i den något lugna men grymt sköna låten "She's Got Plans for Me". Men bäst för kvällen är en helt ny låt som har fått titeln "Blackstone" eller något i den stilen och allt jag har antecknat ner om den är ett enda ord, nämligen "kung"! Helt sanslöst bra är den, kan knappt vänta på nästa skiva. Sen var det dags för Norges bidrag till denna helsvenska festival och power metal grabbarna i Thunderbolt äntrade scenen. Jag har aldrig gillat deras musik även om den är klart kompetent men man kan inte gilla allt. Det är bra fart på grabbarna och dom ser ut att ha roligt trots den pyttelilla skara människor som står framför scenen. Sångaren är bra men lite enformig och ibland lät det som han fick sitt fortplantningsorgan krossat för det var hemskt vilka "metal screams" han tog. Enformig blev även deras musik då det fanns små variationer i musiken. En sträng på basgitarren gick av också, inte var dag man ser det.  Nej, Thunderbolt var ingenting för mig men det är däremot näst sista bandet Electric Earth, ett band jag lyssnat på sen deras debut kom ut 2004. Tung och fet stoner med rötterna i Black Sabbath's och Spiritual Beggars skivkatalog är det dom manglar sönder oss med efter det pompösa introt. Det är så tungt så hela baren vibrerade, ja hela lokalen vibrerade. Även en del ökenrock ala Kyuss kan skönjas i den löjligt kompakta ljudbilden. Man kan inte säga så mycket mer än att den föreställningen som Electric Earth bjuder på är rena rama knarket för mig då jag gick igång ordentligt när dom lirade. Jag satt i och för sig på en barstol under spelningen men jag blev sjukt pigg när dom spelade i alla fall. Sångaren var grymt bra som vanligt men varför envisas han med att ha en frisyr som gör att han ser ut som Gary Moore?  Sist men inte minst denna festival är Steel Attack. Jag kan inte påstå att jag gillar deras musik men jävligt trevliga är dom i alla fall. Både sångaren Ronny Hemlin (lillebror till en viss Håkan "Nordman" Hemlin) och gitarristen John Allan språkade vi med en hel del under hela festivalen. Men även om jag inte är något större fan av musiken så kan jag uppskatta en bra show och det är verkligen vad Steel Attack bjuder på. Dom har ett bra driv genom hela spelningen och Ronny Hemlin sjunger något grymt bra. Steel Attack avslutade festivalen på ett värdigt sätt, synd bara att publiken inte dök upp. Summa summarum kan man säga att det var två grymt trevliga dagar med många skratt, öl och konserter men det var löjligt lite folk. Lite konstigt för det var många bra band och en välarrangerad tillställning. Bäst var nog Sabbtail och Electric Earth med både Glorious Maria och Bullet var grymt bra. Nu får vi hålla tummarna att arrangören orkar köra nästa år också. Jag kan förstå om han inte vill för det kan inte ha gått runt denna helgen. Men en endagsfestival med något mer band och ett lite större huvudband kanske? Jag kommer hur som helst för detta var ett trevligt sätt att avsluta april på. Ulf Classon
|
|