Klubben, Stockholm 6 maj 2007 Annihilator Ett svettigt och tatuerat Klubben tar emot kanadickerna med öppna armar denna underbara vårkväll. Utanför sjunger koltrasten, men innanför Klubbens väggar är det varmt som i en finsk ångbastu och det är inte direkt något kvittrande som Jeff Waters och hans kompani av närmaste män bjuder på. Jag har aldrig själv lyssnat speciellt mycket på Annihilator och kan ärligt sagt väldigt lite om bandet och dess diskografi, dock vill jag påstå att bandet gör ett habilt och bejublat framträdande i huvudstaden denna kväll. En låt som nya "Clown parade" finner sig väl till rätta bland gamla örhängen som exempelvis "Allison hell", även om falsettsången i den senare blir något ansträngd. I Dave Padden har gamle Jeff hittat en riktig urkraft och han får faktiskt resten av bandet att hamna något i skymundan emellanåt. Han gör bland annat en enastående "The blackest day" och tankarna går oavkortat till ett ungt och hungrigt Metallica. Även "Fun palace" lyckas skaka om den smått lyriska publiken och även en gammal 80-talsstofil som undertecknad stampar i takt i betonggolvet. Annihilator är medelmåttor i min bok, men även det kan räcka långt. Betyg: 
Trivium Amerikanska Trivium är väl ute på något av ett segertåg genom världen sedan en tid tillbaka. Över 100000 exemplar sålda av senaste given i USA och bl a en succéfylld vända som förband till allas vår Järnjungfru förra året. Konserten var tänkt att hållas på betydligt större Arenan, men tydligen har bandet inte riktigt fått fotfäste i den svenska myllan. Dock är publiken med på noterna från inledande introt till sista ton. "Entrance of the conflagration" drar upp förstärkarna till elva inom några få sekunder och trycket närmast scenen måste ha varit olidligt. Armar hytter i luften, svetten stänker och stockholmspubliken ger ett öronbedövande gensvar. Bandet verkar vara i högform och sångaren Matt Heafy ler lyckligt och vill se armar i luften genom hela konserten. "Detonation" är bra och likaså "Ember to inferno". Att andre gitarristen Corey Beaulieu bidrar med växelvist growl i flera låtar ger en viss dimension till kompositioner som i vanliga fall kanske inte stått ut lika mycket ur mängden. Däremot lyckas basisten träffa in en och anna fel tonart, vilket sviker flera starka låtar. "Tread the floods" och "Dying in your arms", där den senare tillägnas tjejerna i publiken, vilket får två lyckliga och svartmålade tonårstjejer att i rent glädjerus plöja sig fram bland folket, funkar bra överlag. Att låten skulle vara en "breather" som Heafy proklamerar är väl att ta i och även om den inledningsvis visar sig vara något lugn, dock svag, hämtar den sig mer mot slutet. Glädje infinner sig även hos en ung kille som är slående lik Mr Bean, då "Requiem" stundar. Ett högt "JA" utbrister och för en stund är han nog lika glad som jag var när jag såg Mötley Crüe för första gången i mitten av 80-talet Trivium är en än mer ny bekantskap för mig än Annihilator och tillhör den där "nya" hårdrocken som jag kan ytterst lite om, men det är absolut inte dåligt, kanske bara smått tjatigt emellanåt. Det rockas med andra ord febrilt den här kvällen på Klubben och jag måste medge att flera låtar faller i smaken, men roligast är nog att Heafy från och till påminner en hel del om Cronos i Venom. Det måste vara det höga hårfästet. Betyg:
Niclas Müller-Hansen
|
|