Klubben, Stockholm 8 maj 2007 Jag såg dessa brittiska herrar för första gången 1985. "Innocence is no excuse" låg fäsk på skivdiskarna och Olympen i Lund kokade. Eller i varje fall minns jag det så. Det var min första stora konsert och att påstå att jag var i sjunde himlen skulle vara ett grovt understatement. Sedan den gången har jag bara sett bandet en gång till, på Sweden Rock för några år sedan. En konsert jag minns som tillfredsställande, men samtidigt långt ifrån den där upplevelsen i Olympen. Nu ser jag Saxon igen och blir inte överväldigad, utan mer lagom nöjd, för att uttrycka sig svenskt. Klubben är utsåld och svetten nästan rinner från väggarna. Hela spektaklet var tänkt att äga rum på större arenan en trappa upp, men flyttades ner på grund av dålig biljettförsäljning. Biff Byford påpekar gång på gång under kvällen att de borde ha spelat "upstairs", men samtidigt måste det ju ha stått klart även för honom att nedflyttningen berodde på ett svalt intresse. Dessutom måste det vara roligare att spela på ett fullpackat Klubben än en halvfull Arenan. Den lilla scenen intas någon minut efter 21.00 och Biff och kompani dundrar igång med en riktigt vital "State of grace" från senaste "The inner sanctum". Den följs snabbt av en lika underhållande "Let me feel your power" och showen är igång, eller kanske inte riktigt. Faktum är att ju längre kvällen lider, framstår de nya kompositionerna som betydligt mer intressanta än de gamla beprövade och sönderspelade örhängena. Men missförstå mig rätt, "Motorcycle man", "20000 Ft" och "To hell and back again" är klassiker i sin rätta bemärkelse, men de fungerar inte riktigt den här kvällen. Framförallt märks det i "Strong arm of the law", som alltid varit en personlig favorit. Tempot är uppskruvat och Biff envisas med att genomgående sjunga någon tonart för högt och därmed mister låten mycket av sitt vanliga lyster. Saxon anno 2007 är ett kompetent band, men stor del av den gamla charmen har inte hängt med och Nigel Glockners eviga dubbeltramp förstör flertalet låtar och då främst äldre sådana. Dessutom bode det vara straffbart att slänga in ett gitarrsolo strax innan konsertens slut. Riktigt oinspirerande. Men som sagt, det nya materialet, som det bjuds rikligt på, låter många gånger bättre än det äldre och visar att bandet fortfarande kan. När speltiden klockar in på nästan två timmar och "Wheels of steel" klingar ut är jag fullt övertygad att kalaset är över, men så visade sig fallet inte vara. Tydligen kom bandet tillbaka och rev av bl a "Denim and leather", men då satt jag redan i bilen och blev återigen påmind om att en hel del saker var bättre förr. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|