Sweden Rock Festival, Sölvesborg - 11 jun 2004  Eftersnacket kring 1999 års framträdande på festivalen handlade mest om negativa beskrivningar så som fiasko och överdosering med ballader. Upplagt för revansch med andra ord. Under devisen "mer rock och mindre ballader" äntrade de tyska rockrävarna scenen strax innan klockan klämtat tolv fredag natt. Bort med ful-tjut och visselballader, in med kraft och energi. Som dopade med "energipiller" från amerikanska friidrottslabbet Balco for Klaus Meine och Rudolf Schenker runt från ena scenändan till den andra. Rudolf, iklädd läcker (nåja) blå tröja modell tight, agerade stundtals lika delar väderkvarn som gitarrist. Ballerinaflickan Klaus fullgjorde sin del i åtagandet att förgylla tillställningen med att iförd "sock-i-plast" utföra eleganta dans-piruetter ackompanjerad av egenhändigt framförda toner på tamburin. Klaus frejdiga sätt att adressera publiken med ordet "baby" inger även det full respekt. Är man från hockey-frillornas begåvade land finns uppenbarligen inga begräsningar eller tabun. Rock on!
Från nya skivan Unbreakable, som förvånande nog inte gjort många fans glada, plockas inledningsspåret "New Generation" och det låter tungt värre. Ytterligare en handfull låtar från nämnda album presenteras under spelningen och nöjt konstaterar jag att de mer än väl passar in i bandets ypperliga setlist. Utöver alla de nya låtarna bjuder Scorpions på det bästa av det bästa från bandets makalösa karriär. "Blackout", "Still Loving You", "Rock You Like A Hurricane", "The Zoo", ja listan blir hur lång som helst när alla favoritlåtarna skall radas upp. Föga förvånande fungerar även instrumantala "Coast To Coast" utmärkt denna kväll. Annars är det just under de instrumentala delarna av spelningen (läs solona) som tempot sjunker och med det publikintresset. Matthias Jabs gitarrsolo och Pawel Maciwodas bassolo blir en enda lång gäspning. När roddaren efter uträttat förvärv släpar ut den helt utmattade Pawel från scenen dragandes honom i ena benet känns det som om konserten är på väg att haverera. När sedan James Kottaks trumsolo tar vid direkt efter är det mer än en person från publiken som börjar söka sig mot utgångarna. Men sedan lyfter showen märkbart igen och en stor bidragande orsak till detta är Klaus Meines makalösa sång. Dagen efter spelningen hamnar jag bakom ett par killar i kön till hotellfrukosten som turas om att slå fula, låga slag och spy galla över Klaus sångprestation. Herre Gud! Under fyra långa år på 80-talet låg Scorpions verksamhet helt nere då Klaus röst totalhavererat. Bandet vägrade konsekvent att byta sångare och beslutade enigt om att ge Klaus röst tid att återhämta sig. Och väntan visade sig vara guld värd. För Klaus röst är gudomlig och naturligtvis synonymt med begreppet Scorpions. Och även om nu några inte stämmer in i mina hyllningar av Klaus och bandets framträdande så var vi ändå många tusen som älskade det vi fick se och höra. Och känslan var besvarad. Rudolfs härliga kärleksförklaring till Sweden Rock Festival publiken är redan nu en klassiker. "We love yoooo, you are gräääääjt", gastade han på en sådan klockren engelska som bara en tysk kan framställa. Betyg: 
Steve Mårtensson Total speltid: 1 h 45 min Setlist: New Generation Love 'Em Or Leave 'Em Bad Boys Running Wild We´ll Burn The Sky The Zoo Deep And Dark Coast To Coast Love Drive Through My Eyes Remember The Good Times Tease Me Please Me Bass solo Drum solo Blackout Blood Too Hot Guitar solo (Jabs) Big City Nights Still Loving You Rock You Like A Hurricane Hit Between The Eyes When The Smoke Is Going Down
|
|