Intervju - Mikael Stanne, Dark Tranquillity Metalshrines Linus Jansson träffade Mikael Stanne från Dark Tranquillity backstage strax innan deras framträdande på Motala Metal Festival. Till att börja med så får jag gratulera till "Character". Det var ju ett tag sedan den släpptes, men den blir ju inte mindre suverän för det... Tackar, tackar. Det var ju snart ett år sedan så... Jo, men är du själv nöjd med den? Ja absolut! Riktigt, riktigt nöjd. Det var rätt så konstigt för vi spelade in den för två år sedan, så det tog ju ett år innan den släpptes - det berodde på att vi höll på med kontraktsgrejer och så. Men jag är ändå väldigt nöjd för, du vet, i vanliga fall så är det lätt att man tröttnar efter ett halvår men det funkade faktiskt och det känns fortfarande väldigt bra. T.ex. så är det ju jävligt kul att spela låtarna fortfarande och, ja, "Character" har bestått mer än de andra skivorna har gjort. Jag tyckte vi gjorde en väldigt konstig, introvert och progressiv skiva, och så säljer den mer än vad de andra har gjort. Ni hade inte vågat hoppas på att den skulle sälja så bra (3:a på svenska albumlistan)? Nej, vi hade ingen aning. Vi tänkte ju att "det här är ju våran skiva, den har ingenting där att göra". Vi tyckte själva att allt funkade väldigt bra och det är det bästa vi kunnat göra just nu men... ja, det funkade! Innebär det att ni kan leva på musiken? Från och till, det beror ju på hur mycket vi gör och hur mycket man vill leva på det liksom. Men det är jätteskönt att inte leva på det, för då finns det inga krav. Vi gör ju det här för att vi tycker det är kul. Om vi känner att vi vill ta ett år ledigt för att skriva en skiva så är det okej. Vi gör det ju inte för pengarna - det är ju bara en härlig hobby. Ok, så vad sysslar ni med på sidan av Dark Tranquillity? Inget, ha-ha! Nä, en del av oss jobbar och så där, Nicklas (Sundin, gitarr) håller på med sitt konstprojekt. Just det, nyligen utgavs boken "Gadus Morhua" där hans verk var samlade. Kan du berätta mer om den? Ja, vi har ju tjatat på honom i flera år att han ska släppa alla såna där... Han har alltid en anteckningsbok med sig och bara målar gubbar och monster och prylar. Det var dags att den kom ut. Alltså, det är fantastiskt. Helt grymt. Den rekommenderas. Jag har även hört att du har en karriär som dagisfröken bakom dig... Ha-ha, ja men det var längesen. Det var grymt. Så vad sysslar du med annars? Jag är ju hemma nu, jag har ju blivit dagisfröken på riktigt nu så... Jag tar det lugnt. Annars repar ju bandet för fullt just nu, vi skriver ju låtar till en ny skiva. Så det blir inte så mycket annat. Händer det nåt annat häftigt i era liv just nu? Naeh, du vet, vi börjar ju turnera i nästa vecka och samtidigt försöker vi skriva en hårdrocksskiva. Det är jävligt hektiskt. Turnén, berätta mer om den... Vi är ute i en månad, hemma 22:a december. Vi ska ut i Europa, åker till England, Österrike och, ja, hela paketet. Vi och Chimaira från USA, och Hatesphere från Danmark. Det ska bli jävligt roligt. Blir det något mer stopp i Sverige? Vi spelar i Stockholm den 28:e december och Göteborg den 29:e. Turnén går inte i Sverige, utan det är våra egna gig. En liten mellandagsgrej. Du sa att ni skriver nya låtar nu, hur går den processen till i bandet? För det mesta så är det ju Martin (Henriksson, gitarr), Anders (Jivarp, trummor) och Niklas som skriver det mesta. Dom spelar in hemma och gör egna inspelningar av låtar och idéer och allt sånt där. Vi väljer och vraker och tar det som är bra och repar det. Sen delar vi in dom i olika kategorier, vad som är klart och inte. När dom sedan är klara tar vi fram dom igen, gör om dom och försöker skriva en låt som alla är nöjda med och, ja, då börjar det bli klart. Sen ändrar vi i sista stund innan vi går in i studion men när vi väl gått in i studion så blir det helt annorlunda. Vart ifrån får du inspiration när du skriver texter? Allt möjligt, allt man läser och ser, all frustration och allt man hatar, sånt som får mig att bli arg helt enkelt. Jag orkar inte gå omkring och vara arg och tråkig utan man måste skriva av sig vissa känslor. Sen låtskrivandet och hur vi sätter ihop allting, det inspirerar en jättemycket. Man känner att det här får igång en, det här är intressant, det kan vara allt möjligt. Grejer man hatar är alltid rätt i alla fall. Skulle du vilja kommentera era tidigare album? Javisst. "Skydancer" (1993), ett första försök, vi hade ingen aning om någonting. Jag spelade gitarr och kunde knappt det. En väldigt ambitiös skiva. Man trodde man skulle bli bäst och ville bara göra allt. Det var en ganska bra läxa, att vi kanske borde ta det lite lugnt. Men det var jättekul och spännande. "The Gallery" (1995) var den första jag sjöng på och då kändes det som att vi var ett band på riktigt. Vi kunde skriva bra låtar och sedan spela låtarna utan problem. Vi kunde lira liksom. Det var ju den mest intressanta skivan och alla hade en stor dela i det hela. Det kändes jävligt bra på en gång. "The Mind's I" (1997) var ganska tätt inpå. Det var lite mer av samma, bara det att man var jävligt tänd efter att ha turnérat första gången. Man var inne i känslan lite mer. Sen blev det en sån jävla grej där alla pratade om det svenska Death Metal-soundet och alla banden från främst Göteborg och det var otrolig tråkigt. Plötsligt var man liksom en del av en massa band. Därför försökte vi komma så långt bort från det där som möjligt. "Projector" (1999) spelades in på grund av det. Sen var det ingen som tjatade om Göteborgs-soundet längre. Ett tag i alla fall, dom tjatade om en massa annat istället. Men det var verkligen räddningen. "Haven" (2000) var första skivan med nya sättningen och sådär. Två nya medlemmar och allt var jättespännande. Dom nya låtarna, det gick inte att känna igen dom som dom var från början. Vi spelade in dom, demos och allting och det var helt annorlunda låtar. Vi lyssnade igenom det hela några månader och insåg bara att "nej, det här går inte", och gjorde om allting. Det blev jättekonstigt, vi körde mycket med keyboards och så. "Damage Done" (2002) var jättejobbig. Man ville vara med så lite som möjligt för att allt var så stressigt och tråkigt. Men det funkade ändå. Skivan blev väldigt häftig, väldigt intensiv. Men det var... jävligt tråkigt. Men sett tillbaka på karriären så måste du vara ganska nöjd? Ja, givetvis. Man kan ju inte klaga - det går bättre och bättre för varje år, varenda skiva säljer dubbelt som den förra.. Ångrar du någonsin att du inte fortsatte sjunga i Hammerfall? Haha, nej det gör jag inte. Jag var ju aldrig direkt medlem i Hammerfall utan var ju bara med på skoj när dom nyss börjat. Jag ville ju inte bli jämförd med dom, haha, men det lät hela tiden "kom igen nuu, nån måste sjunga!" så... Det blev kanske två, tre gig. Naeh, det är inget jag ångrar. Så varför är Göteborg en så stark Metal-stad? Den saltstänkta havsluften? Haha! Nej, jag vet inte... Jag tänkte om det har något att göra med hur scenen såg ut där i slutet av 80-talet/början på 90-talet... Antagligen så började det då med att det fanns en del riktigt bra band som började kanske 86-88 någon gång. Så gick man och såg dom på fritidsgårdarna när man var typ 15 eller nåt sånt. Samtidigt så startade ju hela Underground-grejen, man började tape-"trejda" och så. Jag bodde granne med Tomas Lindberg (ex-At The Gates m.fl.) och vi började hänga och lyssnade på en massa musik och alla bodde ju relativt nära varann. Alla gick på samma spelningar eftersom det bara fanns ett ställe i Göteborg. Vi var ett riktigt gäng och det var ingen tävlan mellan banden utan bara en jävligt skön stämning. Alla var uppvuxna med varandra och gick på varandras spelningar. Det var jävligt spännande eftersom man var en del av hemlig grupp. Så vad tycker du annars om Göteborgs-banden idag? Några av mina favoritband är ju från Göteborg. Det finns inte så många nya och de flesta har ju slutat spela. The Haunted kanske inte är något Göteborgsband sådär rakt igenom men, ja, det är grymt. Det är väl det att det är kvalitetsmusik, svensk musik i allmänhet helt enkelt. Utländska journalister undrar liksom, "vad är det med Sverige?". Och det är ju det att låter bra - det är bra inspelat, det är väl spelat. Man måste ju vara bra för att kunna sticka ut lite. Det var det som vi sökte, man behöver inte vara tuffare men spela bättre, det ska låta minst lika bra i alla fall. Sen ska man vara originell framför allt. Ta Stockholmsbanden där alla låter likadant t.ex. Fanns det något särskilt band/album som fick dig att vilja bli musiker? Det var Kreator. "Endless Pain" (1985), eller "Flag Of Hate" (1986) tror jag var det första jag hörde med dom. Sen i samma veva typ Helloweens "Walls Of Jericho" (1985) och "Keeper Of The Seven Keys Part I" (1987). Det var dom som verkligen... "Nu jävlar, det här är grymt". Det var dom som fick mig att vilja starta ett band i alla fall. Sen var det väl kanske Mötley Crüe och Iron Maidens "Powerslave" (1984) som var det första jag köpte. Men det var Kreator och när jag hörde Mille Petrozza som jag ville börja sjunga. Sen även Martin Walkyier i Sabbat. Innan du går upp på scen, vad utövar du för ritualer då? Jag drar på mig mina scenkläder, tar några bärs och skriker lite. Sjunger lite musikallåtar med vår keyboardist (Martin Brändström) för att värma upp lite. "Kristina från Duvemåla" och så, så vi kommer igång. Försöker komma i stämning helt enkelt. Vad tycker du egentligen om att stå på scen? Det är lite konstigt. Det är lite grann det samma som att repa för det är ju musiken som är det viktiga. Samtidigt så blir det ju lite av en extra dimension. Om det är två personer i publiken så är det okej, jag kommer ju och göra samma sak ändå. Bara det att kommunikationen blir lite annorlunda. Jag är ju jävligt nervös för det mesta, sådär riktigt jobbigt nervös. Men det är ju ändå förbannat roligt. Och turnéliv, vad tycker du om det? Jävligt tråkigt men det är jävligt kul också. Det är en blandning av det absolut roligaste man kan göra, man får stå på scen i en timme och sedan festa med sina polare och resa jorden runt, det är grymt. Men att vänta och resa och allt det där är förjävligt. Allt sånt där annat, typ krav och du måste göra det, du måste göra det här och man mår rådåligt - man super konstant i en månad och man äter jättekonstigt - såna grejer, det är förjävligt. Men allting är värt det för det är så jävla roligt att stå på scen. Det kan verkligen vara från det att man har den sämsta dan i hela sitt liv där du bara vill ligga och gråta i din säng till glädjetårar på scen. Det kan vara en sån skillnad från dag till dag och därför är det så jävla spännande. Och man måste ta ut sig järnet, måste köra på max hela tiden annars är det helt meningslöst och då blir det antingen värdelöst eller så blir det helt fantastiskt. Har ni varit i några mer speciella länder och spelat? Vi spelade på Gran Canaria för några veckor sedan, det var kul. Vi var på ett sånt där High Chaparall-land, eller ja, Westernställe. Jag har aldrig vart på Gran Canaria förut, men det verkar ju rätt schysst. Vi kom dit två timmar innan vi skulle spela, till ett av de schysstaste hotell jag någonsin sett. Men vi kom på att vi inte skulle hinna vara där så vi åkte till stället, väntade där i två timmar, spelade och åkte sen raka vägen till flygplatsen och hem. Alltihop från resan ner och så tog kanske 10 timmar, men det var coolt. Förra sommaren spelade vi på en strand i Korea, det var jävligt grymt. Sydamerika har vi också varit i men det... det är hemskt och spela i t.ex. Venezuela där ingen har pengar eller mat och dom står och tigger och så. Vilket är annars det roligaste landet att spela i? Italien. Vi har alltid varit kända där och bra bemötta. Kanske också Japan. Men Italien, alltså man förtjänar inte så bra publik. Man skäms nästan lite och undrar vad man håller på med, he-he. Det är det bästa. Hur är den svenska publiken jämfört med övriga världens? Alla länder är ju olika, det är lätt att märka. Men i Sverige verkar det ha kommit en ny generation. Det var många år där det var helt omöjligt att göra riktigt bra gig i Sverige. Nu är det helt suveränt. Dom senaste tre åren har varit helt grymma. Skillnaden är att det är mycket yngre publik här. Det ser man direkt. Är man på ett ställe med 18-årsgräns blir det annorlunda. De flesta tar det ganska lugnt då. Lite mindre tokiga och inte lika mycket stalker-varning som det är i Italien. Det är mer nervöst och spela hemma på nåt sätt, alltid finns det någon polare i publiken och så. Vilket är ditt bästa turnéminne? Det är massor, men det finns ett speciellt som jag inte kan släppa. 2000 var vi och spelade på Gods Of Metal i Italien, en grym festival. Iron Maiden headlinade och vi spelade just innan. Jag gick ut på scen efter att ha träffat Bruce Dickinson och då står Rob Halford där - han gjorde reklam för sin platta "Resurrection" - och han bara "Tjena! Jag gillar er. Är det okej om jag står här och kollar på er?". Jag minns knappt den spelningen, den bara försvann. Det var nog det bästa. Och det sämsta? Hmm. Vi var i Tyskland med Impaled Nazarene från Finland, det var bara vi två på just den spelningen. När vi kom dit var det kanske 150-200 pers. Men alla ställde sig längst bak eller hängde i baren. "Vad håller dom på med?" och liksom "ok, dom hatar Dark Tranquillity och älskar Impaled Nazarene". Ok, vi körde vår grej och bara repade, körde lite nya låtar och sådär. Skitkul och det lät grymt på scen. Men folk bara stod där och vi fick inte ens applåder. Sen klev Impaled Nazarene på och det var exakt samma sak. Mitt under spelningen gick folk hem. Det kändes helt overkligt, det lät inte ens bra där längst bak. Det var läskigt som fan, man gick och la sig och undrade "hände det här verkligen?". Det hela kändes rätt meningslöst. Sen på andra ställen så har utrustning pajat och så men det är ju sånt som händer. Slutligen, vad kan du berätta om er nästa platta? Ja du, vi har kanske en 4-5 låtar som börjar bli klara. Det låter fantastiskt än så länge. Jag vet inte, det är jävligt snabbt och jävligt argt än så länge. Väldigt tekniskt. Sen kommer ju låtarna och göras om kanske hundra gånger innan någon får höra dom. Men det ska bli jävligt för vi har så otroligt mycket bra material. Vi har kanske alltför mycket, vi skulle säkert kunna plocka ihop 15 låtar om vi ville. Det ska bli grymt. Men vi måste turnera och göra en massa andra saker men... Jag längtar, det ska bli kul att spela in. Så, då var det inget mer. Tack så mycket och lycka till ikväll! Tack fan, det ska bli härligt! Dark Tranquillity- Official website

< Tillbaka